Bysantinska riket – ett välde vars prakt föll i glömska

PÅ MÅNGA SPRÅK, DÄRIBLAND SVENSKA, HAR ORDET ”BYSANTINSK” ATT GÖRA MED RÄNKSMIDERI, HEMLIGHETSMAKERI OCH FÖRRÄDERI. MEN VAD MÅNGA INTE VET ÄR ATT DET HÄR ADJEKTIVET KOMMER FRÅN NAMNET PÅ ETT STORT RIKE SOM BLOMSTRADE I NÄSTAN 1 200 ÅR.

FRÅN Kaukasus till Atlanten, från Krim till Sinai, från Donau till Sahara – så långt sträckte sig Bysantinska riket när det var som störst. Många historiker menar att riket existerade från 300-talet till 1400-talet v.t. Det var ett rike som inte bara bevarade den grekisk-romerska kulturen, utan också hade mycket att göra med spridningen av så kallad kristendom. Politiska, sociala och religiösa seder som lever vidare än i dag skapades och sattes i system av det här riket.

Likväl hade det här mäktiga riket en anmärkningsvärt blygsam början. Historiskt sett var Bysantinska riket en fortsättning på romerska riket. Rikets ”födelsedatum” är omdiskuterat. Somliga historiker menar att Diocletianus (omkr. år 245–omkr. år 316 v.t.) var den förste bysantinske kejsaren, men andra menar att det var Konstantin den store (omkr. år 275–337 v.t.), och ytterligare andra menar att det var Justinianus I (år 483–565 v.t.). Men de flesta är överens om att Bysantinska riket började bli ett självständigt rike när kejsar Konstantin år 330 v.t. flyttade huvudstaden i sitt rike från Rom till Byzantion. Han döpte om staden efter sig själv och gav den namnet Konstantinopel (det nutida Istanbul).

Men intressant nog kallade sig varken härskarna eller invånarna i riket bysantiner. De såg sig själva som romare, eller romaioi. Uttrycket ”bysantinsk” började inte användas förrän efter 1300-talet.

 En praktfull huvudstad

En historiker beskriver det forntida Konstantinopel som ”rikt på ryktbarhet och ännu rikare på tillgångar”. Staden låg där Europa och Asien möts – Bosporen – och den täckte både en lättförsvarad halvö och en skyddad hamn, Gyllene hornet. År 657 f.v.t. gav greker den här platsen namnet Byzantion efter sin legendariske ledare Byzas. Mer än 1 000 år senare kallades staden Nya Rom, och en halv miljon människor bodde där under dess glansdagar, dvs. mellan 500- och 1000-talet v.t.

Besökare från Väst kände stor vördnad för den här metropolen och det här centrat för världens stora handelsvägar. Hamnen var fylld av fartyg och skepp. På marknaderna fanns silke, pälsverk, ädelstenar, aromatiska träslag, snidat elfenben, guld, silver, emaljerade smycken och även kryddor. Förståeligt nog var andra makthavare avundsjuka på Konstantinopel, så de försökte upprepade gånger tränga igenom stadens murar. Innan osmanerna erövrade staden 1453 hade angripare endast en gång lyckats erövra staden, nämligen de ”kristna” från det fjärde korståget. ”Inte sedan världens grundläggning har det funnits eller förvärvats en sådan stor skatt”, utropade korsfararen Robert av Clari.

Ett bestående arv

Tro det eller ej, men den bysantinska styrelseformen och de religiösa begreppen och lagarna och den ceremoniella prakten fortsätter att påverka miljarder människors liv i våra dagar. Som exempel kan nämnas att Justinianus berömda rättssamling, som kallas Corpus juris civilis (samling av civil rätt), låg till grund för romersk lag, som i grund och botten fortfarande används på den europeiska kontinenten. Via Code Napoléon överfördes bysantinska lagar till Latinamerika och andra länder, där de fortfarande används.

Dessutom lärde sig bysantinska arkitekter hur man bygger en stor kupol över ett fyrkantigt utrymme – en stil som spred sig så långt som till Ryssland. En del ger faktiskt bysantinerna äran för att ha gjort det allmänt omtyckt att använda gaffel vid middagsbordet. När en bysantinsk prinsessa i Venedig på 1000-talet använde en tvåuddig gaffel i stället för att äta med fingrarna, blev de som såg på mycket upprörda! Men flera hundra år senare började gaffeln vinna mark bland de rika. Påvarna i Rom började också påverkas av det bysantinska inflytandet, och de bar en tiara som utformades med den bysantinske kejsarens tiara som förebild. På liknande sätt efterbildade Englands monarker kejsarens riksäpple och spira.

Lag och ordning

Bysantinska riket efterlämnade också en fascinerande samling ledande regeringsprinciper. Som exempel kan nämnas att de behövande sattes i arbete i statliga bagerier och handelsträdgårdar. Kejsar Leo III (omkr. år 675–741 v.t.) ansåg att ”sysslolöshet leder till kriminalitet”. Eftersom man menade att fylleri ledde till oreda och upproriskhet, stängde värdshusen klockan åtta på kvällen. Enligt National Geographic Magazine kunde ”incest, mord, det att privat framställa eller sälja purpurfärgat tyg (som endast tillkom kungligheter) eller att undervisa fiender om hur man byggde skepp leda till att man blev halshuggen, spetsad på påle eller dränkt i en säck tillsammans med ett svin, en tupp, en huggorm och en apa. Den  handlare som använde falska måttenheter förlorade ena handen. Mordbrännare brändes till döds.”

Intressant nog gav Bysantinska riket också mycket av den omsorg från födelsen till döden som välfärdsstater i dag ger. Kejsare och rika medborgare gjorde stora ansträngningar för att finansiera sjukhus, fattighus och barnhem. Det fanns hem för ångerfulla prostituerade – av vilka somliga blev ”helgon” – och till och med en reformskola för fallna kvinnliga aristokrater.

Ett rike byggt på handel

Sådan generositet återspeglade rikets välstånd. Staten kontrollerade priser, löner och hyror. Man lagrade vete som man skulle kunna använda ifall skördarna blev dåliga. Myndighetspersoner granskade affärer och butiker för att kontrollera vikter och mått, liggare och kvaliteten på varorna. För hamstrare, smugglare, förfalskare, förskingrare och skattesmitare väntade hårda straff.

Kejsaren själv var rikets främste köpman och tillverkare, och han hade monopol på att prägla mynt och att tillverka vapen och berömda bysantinska lyxartiklar. Justinianus grundade rikets silkesindustri och lät smuggla ut silkesmaskägg ur Kina.

Försäkrings- och kredittjänster skapades också. Banktjänster granskades noga. Guldmyntet ”solidus”, som introducerades av Konstantin, hade samma värde i tusen år! Det var historiens mest stabila valuta.

Det bysantinska hovet

Hur kom då adjektivet ”bysantinsk” att förknippas med ränksmideri, hemlighetsmakeri och förräderi? Enligt historikern William Lecky fanns det bakom det bysantinska hovets glittrande fasad en ”enformig historia om hur präster, eunucker och kvinnor intrigerade, om hur man förgiftade andra, om konspirationer, ständig otacksamhet och ständiga syskonmord”.

Författaren Merle Severy skriver: ”Omgiven av blivande troninkräktare och lönnmördare förblev ingen oduglig kejsare Guds ställföreträdare på jorden särskilt länge. Av de 88 kejsarna, från Konstantin I till Konstantin XI, gick 13 i kloster. Trettio andra dog en våldsam död – utsvultna, förgiftade, blinda, nerklubbade, strypta, knivhuggna, lemlästade eller halshuggna. Nicephorus I:s skalle slutade som en silverbeklädd bägare med vilken bulgaren Khan Krum skålade tillsammans med sina adelsmän.”

Till och med den ”helgonförklarade” Konstantin den store lät döda sin äldste son och lät dränka dennes hustru när hon badade. Kejsarinnan Irene (omkr. år 752–803 v.t.) var så besatt av att få behålla makten att hon gjorde sin son blind och tog hans kejsartitel.

Vägen till förfall

Men det var inte politiska intriger som ledde till att riket förföll. Västra Europa började förvandlas genom renässansen, reformationen och upplysningen och även genom vetenskapen.  Men i Byzantion sågs varje slag av förändring inte bara som kätteri, utan till slut också som ett brott mot staten.

Dessutom började en förändrad politik att utkräva tribut. Under 600-talet uppslukades Antiokia, Jerusalem och Alexandria av islam. Slaverna invaderade Balkan, och lombarderna erövrade olika delar av Italien, och det här drev in en sprängkil mellan Rom och Konstantinopel. Rom, som inte längre fick kejserligt stöd, lierade sig med det germanska Väst som var på uppgång. Konstantinopels krympande rike blev alltmer grekiskt. År 1054 bannlyste sedan den grekisk-ortodoxe patriarken och den romersk-katolske påven varandra på grund av teologiska skiljaktigheter, vilket skapade en klyfta mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan som än i denna dag inte har överbryggats.

År 1204 hände något som innebar ytterligare en katastrof för riket. Den 12 april begick styrkor från det fjärde korståget på väg till Jerusalem vad sir Steven Runciman kallade ”det värsta brottet i historien” – plundringen av Konstantinopel. Korsfararna brände, plundrade och våldtog i Kristi namn och förstörde staden och förde plundringsgodset till Venedig, Paris, Turin och andra städer i Väst.

Mer än 50 år gick innan Konstantinopel återerövrades. Men då var riket bara en skugga av det som det tidigare hade varit. Invånarna i Venedig och Genua höll ett stryptag om dess handel. Och inom kort utsattes Bysantinska riket för påtryckningar från de islamiska osmanerna.

Sådana påtryckningar ledde oundvikligen till att riket föll. Den 11 april 1453 belägrade sultan Mehmed II huvudstaden med hjälp av 100 000 man och en mäktig flotta. De knappt 8 000 som försvarade Konstantinopel höll ut i sju veckor. Den 28 maj strömmade sedan angriparna in genom en dåligt bevakad port vid stadens vallgrav. Nästa dag hade huvudstaden en ny härskare. Mehmed, som nu var erövrare, sägs ha fällt tårar och klagat: ”Vilken stad vi har låtit plundra och förstöra!” Bysantinska riket hade fallit. Men dess inflytande lever kvar än i dag.

[Ruta/Bilder på sidan 13]

BYSANTINSKA RIKET OCH BIBELN

Klosterväsendet var en av de mäktigaste religiösa trenderna i riket. I klostren gjorde man avskrifter av och förvarade tusentals bibelhandskrifter. Tre av de viktigaste och mest fullständiga handskrifterna –Vatikanhandskriften nr 1209, den sinaitiska handskriften (infällda bilden) och den alexandrinska handskriften (bilden i bakgrunden) – kan ha framställts eller bevarats i Byzantions kloster och religiösa institutioner.

[Bildkälla]

Båda handskrifterna: Foto taget genom tillmötesgående från British Museum

[Ruta/Bild på sidan 15]

RELIGION I BYSANTINSKA RIKET

I sin bok Europe—A History skriver Norman Davies följande om kyrkans nära förhållande till staten: ”Staten och kyrkan var sammansvetsade till en odelbar enhet. Kejsaren ... och patriarken sågs som den gudagivna myndighetens profana och kyrkliga pelare. Riket försvarade den ortodoxa kyrkan, och kyrkan lovprisade riket. Den här ’caesareopapismen’ hade ingen motsvarighet i Väst.”

[Bild]

Hagia Sophia i Istanbul var en gång i tiden den största bysantinska kyrkan och gjordes 1453 till en moské och 1935 till ett museum

[Tabell på sidan 14]

(För formaterad text, se publikationen)

VIKTIGA HÄNDELSER

286 Diocletianus börjar härska från Nikomedia i Mindre Asien

330 Konstantin gör Byzantion till huvudstad i riket och ger staden ett nytt namn, nämligen Konstantinopel

395 Romerska riket delas permanent i en östlig och en västlig del

1054 En religiös schism gör att grekisk-ortodoxa kyrkan skils från romersk-katolska kyrkan

1204 Styrkor från det fjärde korståget plundrar Konstantinopel

1453 Konstantinopel och Bysantinska riket faller för turkarna

[Karta på sidan 12]

(För formaterad text, se publikationen)

SVARTA HAVET

KONSTANTINOPEL

Nikomedia

Nicaea

Efesos

Antiokia

Jerusalem

Alexandria

MEDELHAVET

Den skuggade delen visar riket när det var som störst (år 527–565 v.t.)

[Bilder på sidan 12]

Kännare debatterar om den förste bysantinske kejsaren var 1) Diocletianus, 2) Konstantin den store eller 3) Justinianus I

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris

[Bild på sidan 15]

En målning i en handskrift, som visar hur Konstantinopel belägras 1204

[Bildkälla]

© Cliché Bibliothèque nationale de France, Paris

[Bild på sidan 15]

Guldmyntet ”solidus”, från år 321 v.t., här i mitten av ett hängsmycke

[Bildkälla]

Foto taget genom tillmötesgående från British Museum