Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Är ”privatreligionen” lösningen?

Är ”privatreligionen” lösningen?

Är ”privatreligionen” lösningen?

ALLTEFTERSOM DEN ORGANISERADE RELIGIONEN förlorar sitt grepp om massorna, är det inte särskilt förvånande att så många människor skapar sig sin egen personliga religion. Men frågan är: Kan man verkligen fylla sina andliga behov på det sättet? Är ”privatreligionen” lösningen?

För att svara på dessa frågor bör vi först undersöka om privatreligionen verkligen klarar att granskas med ledning av förnuftet, som är en av de största gåvor människan har fått. (Romarna 12:1)

I ett förnuftigt resonemang godtar man inte gärna sådant som motsäger sig självt. Men vid en undersökning av privatreligionen i Sverige fastslogs att människor ofta ”på ett ganska oreflekterat sätt kombinerar olika – och kanske sinsemellan logiskt oförenliga – livsåskådningselement till en egen åskådning”.

Bara två procent av dem som menade sig vara ”kristna på sitt eget sätt” nämnde över huvud taget Jesus, ens som en historisk person. Men tanken på en reinkarnation återkom i olika varianter. Är det inte inkonsekvent att beteckna sig själv som en efterföljare till Jesus Kristus medan man lämnar hans liv och läror därhän – och till och med godtar läror som går stick i stäv mot hans? *

Förnuftsmässigt ryggar vi också tillbaka för sådant som verkar hopplöst vagt och odefinierbart. Men när de tillfrågade fick frågan om de trodde på Gud som en överjordisk makt eller kraft, svarade de flesta att ”något” av det slaget kunde finnas. Någon sade: ”Jag tror på något övernaturligt, men inte nödvändigtvis på en gudsgestalt.” De som faktiskt trodde på Gud tyckte att han ”spelade en ganska obetydlig roll” i deras liv. Rapporten beskriver alltså privatreligionen som en ”diffus föreställningsvärld”, och rapporten sammanfattar med att återge ett av de vanligaste svaren som de tillfrågade gav: ”Jag tror på någonting, vad vet jag inte riktigt.”

Ett studium av privatreligionen i Canada visade liknande resultat. Tidskriften Alberta Report skriver: ”Man ser hur människor numera i hög grad väljer att tro på nästan vad som helst, men allt saknar rim och reson. Och när man försöker bedöma den roll som dessa privata trosföreställningar spelar i folks liv, finner man att de egentligen inte ger någonting. Där finns ingen grundläggande moralisk auktoritet att vända sig till. Allt saknar i själva verket substans.” Tidskriften talade om ”den fragmenterade guden”, därför att de som omfattar sådana trosföreställningar ”plockar bitar och stycken ur de traditionella troslärorna”. Tycker du att det låter förnuftigt att grunda sin tro – ja, hela sitt hopp för framtiden – på så vaga, svagt underbyggda och fragmentariska föreställningar?

Vårt behov av gemenskap

Gemenskap, broderskap och solidaritet har länge hyllats av troende människor. (Apostlagärningarna 2:42, 46) Men eftersom privatreligionen är just vad den är – privat – hur skall den då kunna fylla dessa behov?

Ökar och fördjupar inte privatreligionen, i vilken ”var och en är sin egen kyrka”, den religiösa splittringen bland folk? ”Religion har nu blivit en privatsak ..., och därför har vi blivit ett land med inte bara några hundra olika trosbekännelser utan flera miljoner”, skriver Alberta Report. Inte att undra på att privatreligionen till och med har beskrivits som ett slags religiös anarki.

Hur är det med värderingarna?

Martin Lönnebo, tidigare biskop i Linköpings stift, framhöll i en intervju i Svenska Dagbladet att ”privatreligionen inte kan berika samtiden och den har svårt att föra över sina värderingar till en ny epok”. Den uppfattningen bekräftas i viss mån av den syn på barnuppfostran som är vanlig hos svenska föräldrar. Svenska Dagbladet sammanfattar den inställningen så här: ”Tro vad du vill! Och tvinga inte dina barn att ta ställning utan låt dem välja i tillräckligt vuxen ålder.”

Tidningen bekräftar att den vanliga inställningen är att man utsätter barnen för indoktrinering, om man förser dem med religiösa värderingar. Men tidningen drar slutsatsen att denna överföring av ”religiösa riter och värderingar ... till barnen kan vara något gott och kanske det enda sättet för dem att ... själva ta ställning”. Den svåra belägenhet som ungdomar i dag befinner sig i tyder på att privatreligionen inte har åstadkommit mycket för att förena familjerna på grundval av tillförlitliga värderingar som kan överföras från en generation till nästa.

Det verkar därför som om privatreligionen inte förmår erbjuda tillförlitliga, konsekventa lösningar på livsfrågorna och inte heller förena människor eller tillfredsställa mänsklighetens behov av vägledning i moralfrågor. Den tidigare citerade artikeln i Svenska Dagbladet gav den här synen på privatreligionen: ”När ’tro’ rymmer allt rymmer den inget, och när friheten aldrig behöver preciseras förslappas den.”

Det är därför uppenbart att privatreligionen i många avseenden misslyckas med att fylla människors andliga behov. Hur skall någon människa logiskt sett kunna förvänta att få sådana behov fyllda genom att helt enkelt plocka trosuppfattningar från olika traditionella trosuppfattningar alldeles som man plockar åt sig av de mest tilltalande rätterna på ett smörgåsbord? Det är också tydligt att den organiserade religionen har misslyckats med att fylla sådana behov. Vart kan man då vända sig?

[Fotnot]

^ § 5 Jesus lärde inte att de döda reinkarneras. I stället lärde han att de döda är i ett sömnliknande tillstånd av icke-existens, i väntan på en framtida uppståndelse. (Johannes 5:28, 29; 11:11–14)

[Bild på sidorna 8, 9]

Skall vi betrakta religionen som ett smörgåsbord, där vi bara plockar åt oss trosuppfattningar som tilltalar oss?