Vi kan lära av de första kristna

”Se upp: kanske skall det finnas någon som vill bortföra er som sitt byte genom den filosofi och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition, i överensstämmelse med världens elementära ting och inte i överensstämmelse med Kristus.” (Kolosserna 2:8)

DET var så aposteln Paulus varnade de kristna under det första århundradet när det gäller farorna med att blint följa mänsklig filosofi. De kunde antingen hålla sig till den pålitliga vägledning som Jesus och hans apostlar gav, undervisning som redan hade varit till oerhört stor hjälp för dem, eller falla offer för ständigt skiftande mänskliga läror, en kurs som redan hade inneburit lidande och elände för miljoner människor. (1 Korinthierna 1:19–21; 3:18–20)

Att leva ”i överensstämmelse med Kristus”

Korsfararna, som levde för omkring tusen år sedan, hade inte förstått att detta att leva ”i överensstämmelse med Kristus” innebär mycket mer än att bara förklara sin lojalitet mot Jesus Kristus. (Matteus 7:21–23) Det innebär att leva i fullständig harmoni med Jesu läror som finns i Guds inspirerade ord, Bibeln. (Matteus 7:15–20; Johannes 17:17) ”Om ni förblir i mitt ord”, sade Jesus Kristus, ”är ni verkligen mina lärjungar.” (Johannes 8:31) ”Alla [skall] veta att ni är mina lärjungar”, sade han, ”om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35)

Dessa korsfarare hade verkligen fallit offer för ”det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition”. Och det är inte så konstigt att vanliga människor blev bedragna när deras religiösa ledare, till och med deras biskopar, ”blev kända som militärer”.  I ett uppslagsverk heter det att en ”krigisk anda blev så vanlig hos prästerskapet att de alltid var redo för krig närhelst det gick att vinna något [på det]”. (McClintock och Strongs Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature)

Vad hade lett fram till den här sorgliga situationen? Efter apostlarnas död avvek avfälliga kyrkoledare alltmer från Kristi läror, precis som Guds ord hade förutsagt. (Apostlagärningarna 20:29, 30) Den fördärvade kyrkan blev så småningom mer och mer insnärjd i den världsliga statens angelägenheter. På 300-talet blev den romerske kejsaren Konstantin ”omvänd” till kristendomen på sin dödsbädd. Sedan, heter det vidare i uppslagsverket, ”gjorde bytet av avgudastandaren mot korsbaneret att varje kristen tvingades att tjäna som soldat”.

Naturligtvis hade de kristna inte någon sådan förpliktelse. Men den mänskliga filosofins ”övertalande argument” fick dem att begå grova överträdelser mot allt det som Kristus stod för. (Kolosserna 2:4) Några mycket bedrägliga argument har länge använts för att rättfärdiga krig och konflikter. Men att en human eller gudfruktig person blir inblandad i ”krigets djävulskhet, som systematiskt har utövats i forna tider och i modern tid”, säger uppslagsverket, ”kan inte för ett ögonblick förenas med ... kristendomens principer”.

Religionssamfunden utanför kristenheten har också tagit till krig under århundradenas lopp. Precis som kristenhetens kyrkor har man slaktat medlemmar av sin egen religion men också andra på grund av nationella, politiska och religiösa olikheter. Man har också brukat våld eller hot om våld för att omvända andra till sin egen tro. Några av religionssamfunden har tagit del i historiens blodbad för att försöka nå sina syften. De skiljer sig inte från kristenhetens samfund.

Avskilda från världen

Hur kunde de kristna under det första århundradet hålla sig borta från den tidens blodiga krig och politik? Det var två grundläggande principer som hjälpte dem. För det första var det Jesu befallning till aposteln Petrus när denne använde ett svärd för att försvara honom: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla  som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Matteus 26:52) För det andra var det Jesu ord till Pilatus när denne frågade av vilket slag Jesu kungadöme var: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen. Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt kungarike inte härifrån.” (Johannes 18:36)

Hur tillämpade de första kristna dessa principer? De höll sig helt avskilda från världen och bevarade sig strikt neutrala när det gällde politiska och militära angelägenheter. (Johannes 15:17–19; 17:14–16; Jakob 4:4) De vägrade att gripa till vapen mot sina medmänniskor. Det framgår tydligt av historien att de första kristna inte förenade sig med vare sig judiska nationaliströrelser eller Roms kejserliga armé. Men de försökte inte heller säga åt de politiska ledarna vad de skulle göra, eftersom dessa hade ansvar för sina egna gärningar. (Galaterna 6:5)

Justinus Martyren, som levde på 100-talet v.t., skrev att de kristna hade smitt ”sina svärd till plogbillar”. (Mika 4:3) Som svar till dem som kom med invändningar mot de kristnas inställning frågade Tertullianus: ”Skall det anses vara lovligt att ha till yrke att använda svärdet, när Herren förkunnar att den som använder svärd skall förgås genom svärd?”

”Lyda Gud såsom härskare mer än människor”

Att de första kristna vägrade att gå ut i krig gjorde inte saken lättare för dem. Det stämde inte med de allmänt accepterade uppfattningarna på den tiden. Kelsos, som var fiende till kristendomen, gjorde narr av deras ståndpunkt. Hans uppfattning var att alla borde gå ut i krig när de styrande krävde det. Trots stor fientlighet vägrade de första kristna att följa någon mänsklig filosofi som stred mot Kristi läror. ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor”, sade de. (Apostlagärningarna 4:19; 5:29)

Jehovas vittnen i modern tid har följt deras exempel. I Nazityskland, till exempel, vägrade de bestämt att dras in i Hitlers mordiska krig. De var villiga att uthärda svår förföljelse, och till och med dö om så var nödvändigt, hellre än att bryta sin kristna neutralitet. Det uppges att  ”hälften av dem fängslades och att en fjärdedel avrättades” av nazisterna för att de höll fast vid Bibelns principer. (Of Gods and Men) Det innebär att av de tiotals miljoner människor som dödades i andra världskriget var det inte en enda som dödades av ett Jehovas vittne. Vittnena var villiga att offra sitt eget liv, vilket många av dem också gjorde, hellre än att döda andra.

Vad vi kan lära

Vad kan vi lära av historien? En sak är i alla fall att mänsklig filosofi ständigt har lett till hat och blodsutgjutelse bland nationer och folk. Predikaren 8:9 visar helt riktigt att ”människa har haft makt över människa till hennes skada”. Och skälet till att det är så finner vi i Jeremia 10:23, där Guds ord säger: ”Jordemänniskans väg ... tillkommer [inte] henne. Det tillkommer inte mannen som vandrar att ens styra sitt steg.” Nej, Gud skapade inte människor till att sköta sina angelägenheter med framgång oberoende av honom. De har inte fått den förmågan. Hela historien visar det.

Nu kan vi, som enskilda individer, inte ändra det som nationernas ledare gör, när de upprepar tragedierna från det förflutna, och inte heller är vi bemyndigade att försöka övertala dem att följa en viss kurs. Men vi behöver inte dras in i deras konflikter. Jesus sade om sina efterföljare: ”De ... är [inte] någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:14) För att undvika att bli en del av den här världens konflikter måste vi låta Guds ord, Bibeln – inte ständigt skiftande mänsklig filosofi – vägleda oss i vårt liv. (Matteus 7:24–27; 2 Timoteus 3:16, 17)

En fantastisk framtid

Guds tillförlitliga ord gör mycket mer än att bara kasta ljus över det förflutna och nuet. Det ger också säker vägledning när det gäller framtiden. (Psalm 119:105; Jesaja 46:9–11) Det ger också en klar bild av vad som är Guds avsikt med den här planeten. Han kommer inte att låta människor få förstöra jorden genom att i sitt vanvett missbruka de enorma möjligheter som vetenskapen och tekniken har gett dem. Han kommer att se till att det blir ett sådant paradis på jorden som han från början avsåg. (Lukas 23:43)

Angående detta säger Guds ord: ”Det är de rättrådiga som kommer att bo på jorden, och det är de klanderfria som kommer att lämnas kvar på den. Vad de ondskefulla angår, kommer de att avskäras från själva jorden; och vad de förrädiska beträffar, kommer de att ryckas bort från den.” (Ordspråken 2:21, 22) Detta kommer att ske snart, eftersom de problemfyllda tider vi upplever nu visar att vi lever i ”de sista dagarna” av den nuvarande onda världsordningen. (2 Timoteus 3:1–5, 13) Och helt säkert är att dessa sista dagar är räknade; de närmar sig sitt slut. Bibelns profetior lär oss: ”Världen [håller] på att försvinna, och även dess begär, men den som gör Guds vilja, han består för evigt.” (1 Johannes 2:17; Daniel 2:44)

Snart kommer Gud att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden” och ersätta denna nuvarande våldsfyllda värld med en ny värld där ”rättfärdighet [skall] bo”. (Uppenbarelseboken 11:18; 2 Petrus 3:10–13) När det gäller dem som då blir kvar, ”skall [han] torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer”. (Uppenbarelseboken 21:1–4) Krig och våld kommer att försvinna för gott, när Jesaja 2:4 får sin fullständiga uppfyllelse: ”De måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.” Du kan också få uppleva denna fantastiska, eviga framtid om du lär av historien. (Johannes 17:3)

[Infälld text på sidan 11]

Jehovas vittnen har lärt av de första kristna

[Bild på sidorna 8, 9]

Jesus sade att hans kungarike inte är någon del av den här världen

[Bild på sidan 10]

Guds ord utlovar evigt liv i fullkomlighet i ett paradis på jorden