Kärnvapenkrig – Fortfarande ett hot?

Från Vakna!:s medarbetare i Japan

”Varje tänkande människa fruktar kärnvapenkrig och varje tekniskt utvecklad stat planerar det. Alla vet att det är vansinne, och varje nation förebär sin ursäkt.”– Carl Sagan, astronom.

DEN 6 augusti 1945 fällde ett amerikanskt bombplan en atombomb över Hiroshima i Japan och orsakade på ett enda ögonblick oerhörda förluster i människoliv och materiell egendom. Det här var den första atombomben som användes i krigföring. Explosionen ödelade fullständigt 13 kvadratkilometer av staden, som hade 343 000 invånare. Mer än två tredjedelar av stadens byggnader förstördes, minst 70 000 människor dog och 69 000 skadades. Tre dagar senare fälldes en andra atombomb, den här gången över Nagasaki, och 39 000 dog och 25 000 skadades. Omkring hälften av stadens byggnader förstördes eller skadades. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia hade ett sådant kraftfullt vapen använts. Världen hade förändrats. Den hade trätt in i kärnvapnens tidsålder. Inom några få år utvecklade USA, det tidigare Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina en bomb med långt större förstörelsekraft: vätebomben.

Det kalla kriget – rivaliteten mellan kommunistiska och icke-kommunistiska länder – drev på utvecklingen av effektivare kärnvapen och kärnvapenbärande robotar. Världen greps av fruktan när interkontinentala ballistiska robotar (ICBM) utvecklades, som gjorde det möjligt för kärnvapen att träffa sina mål i länder över 550 mil bort på bara några minuter i stället för timmar. Ubåtar utrustades med tillräckligt många kärnvapenmissiler för att kunna förgöra 192 olika mål. Antalet kärnvapenstridsspetsar beräknades en gång uppgå till hela 50 000! Under det kalla kriget stod mänskligheten på randen till det somliga kallade ett nukleärt Harmageddon – ett krig utan vinnare.

Slutet på det kalla kriget

Under 1970-talet lättade det spända förhållandet som rått under det kalla kriget, ”något som kom till synes i de båda SALT-fördragen, i vilka de två supermakterna sätter gränser för sitt robotförsvar och för sina utskjutningsanordningar för strategiska kärnvapen”, förklarar The Encyclopædia Britannica. I slutet av 1980-talet var hotet från det kalla kriget inte längre lika starkt, och så småningom upphörde det.

”Det kalla krigets slut gjorde att förhoppningarna ökade om att den mångåriga kärnvapenkapprustningen mellan USA och Ryssland skulle nå sitt slut”, sägs det i en rapport från Carnegie Endowment for International Peace. Som ett resultat av nedrustningsarbetet har hundratals kärnvapen skrotats på senare år. År 1991 undertecknade Sovjetunionen och USA START 1-fördraget, vilket för första gången i historien förpliktade de båda kärnvapenmakterna att inte bara sätta en övre gräns för antalet utplacerade strategiska kärnstridsspetsar, utan även minska antalet till 6 000. Vid slutet av 2001 förklarade båda parterna att de hade fullföljt överenskommelsen i fördraget genom att minska antalet strategiska kärnvapen. Vidare förband sig parterna, i det så kallade Moskvaavtalet som slöts 2002,  att skära ner antalet kärnvapen ytterligare, till mellan 1 700 och 2 200, under de tio kommande åren.

Men trots att sådana steg har tagits, ”är det inte rätt tid att vara självbelåten beträffande hotet om kärnvapenkrig”, sade FN:s generalsekreterare, Kofi Annan. Han tillade: ”I början av det tjugoförsta århundradet är en kärnvapenkonflikt fortfarande en mycket verklig och mycket skrämmande risk.” Sorgligt nog är en kärnvapenkatastrof – långt värre än den som inträffade i Hiroshima och Nagasaki – fortfarande ett hot i vår tid. Varifrån kommer hotet? Och ännu viktigare, går det att undvika?