Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

När varningar räddar liv

När varningar räddar liv

När varningar räddar liv

DET var onsdagen den 24 augusti 2005 – en vanlig varm och fuktig dag i New Orleans i Louisiana. Alan hade tillsammans med sin familj åkt till Beaumont i Texas, drygt 30 mil västerut, där de tänkte stanna några dagar. De hade med sig kläder för att vara borta fem dagar. Alan berättar: ”Vi visste ingenting om orkanen Katrina, som just då höll på att bildas öster om Florida. Men fredag natt var det uppenbart att New Orleans skulle drabbas av en orkan av kategori 4 eller 5.”

Söndagen den 28 augusti stod det klart att ovädret som hade fått namnet Katrina skulle bli en oerhört våldsam orkan. Borgmästaren i New Orleans beordrade att staden skulle evakueras. Följden blev att tusentals fordon sakta började rulla norrut och västerut, och det uppstod trafikstockningar på huvudvägarna. Tusentals människor som inte hade någon bil flydde till skyddsrum eller till den stora inomhusarenan Superdome. Somliga bestämde sig för att inte lämna sina hem, utan i stället rida ut ovädret.

Nästa gång är jag den förste som ger sig av!

Joe, ett Jehovas vittne, var en av dem som stannade. Han var övertygad om att han skulle vara säker i sitt hem under ovädret. Han resonerade som så att skadorna från tidigare orkaner inte hade blivit så svåra som myndigheterna hade befarat. Han berättar: ”Jag trodde inte att det var någon fara, men det dröjde inte länge förrän jag ändrade mig. Det blåste och regnade något fruktansvärt. På ett ögonblick slets yttertaket på mitt hus av. Vattnet steg skrämmande snabbt – tre meter på bara tre timmar! Det steg så snabbt att jag var tvungen att gå upp på andra våningen. Jag var mycket rädd. Vinden ylade, och väggarna verkade nära att kollapsa när vinden tog tag i dem. Innertaket började falla in. I det läget började jag fundera på hur jag skulle kunna fly.

Jag tänkte att jag kanske skulle bli tvungen att hoppa ner i det upprörda vattnet. Men vågorna var våldsamma. Vinden blåste så att vågorna bröts och skummet yrde på gatorna i närheten. Jag förstod att jag förmodligen skulle drunkna om jag hoppade i.”

Till slut kom en båt, och Joe blev räddad. Han blev avsläppt på en bro. Under bron flöt döda kroppar, och det var avföring överallt. Den natten sov han på bagageluckan på en bil. Sedan togs han med helikopter och buss till New Orleans Civic Center. Han berättar: ”Jag blev väl behandlad där. Ett tag var jag ganska förvirrad. Jag hade bara en sak i huvudet: Var skall jag få tag på nästa vattenflaska?”

När Joe ser tillbaka inser han att hans prövningar hade kunnat undvikas. Han säger: ”Jag har lärt mig läxan. Nästa gång de säger ’evakuera’, är jag den förste som ger sig av!”

Hon ignorerade varningarna och sökte skydd i ett träd

I kuststäderna Biloxi och Gulfport i Mississippi blev skadorna katastrofala, och många förlorade livet. The New York Times för 31 augusti 2005 citerade Vincent Creel, talesman för Biloxi. Han sade: ”Många ignorerade evakueringsordern, eftersom de, eller deras hem, hade klarat av orkanen Camille [1969].” Camille ansågs vara kraftigare än Katrina, men enligt Creel piskade Katrina upp en vägg av vatten som var omöjlig att hejda och som närmast kunde jämföras med en tsunami.

En av dem som valde att ignorera varningarna var Inell, som har bott i Biloxi nästan hela sitt liv. Hon berättar: ”Vi har överlevt många oväder under årens lopp, så Katrina gjorde mig inte särskilt orolig.” Inell samlade sin familj – sin 88-åriga svärmor, sin son, sin dotter och sin svärson samt två hundar och tre katter. De bestämde sig för att inte lämna sitt hus, eftersom det var mycket stabilt. Katrina nådde Biloxi ungefär klockan 10 på förmiddagen den 29 augusti. Inell påminner sig: ”Jag lade märke till att det sipprade in vatten i ett av sovrummen i bakre delen av huset. Sedan började det komma in vatten överallt. Vi bestämde oss för att söka skydd på vinden. Men vattnet fortsatte stiga. Vi var tvungna att lämna vinden för att inte bli fångade i en fälla. Men vart skulle vi ta vägen?

Min son var tvungen att göra ett hål i en nätdörr så att vi kunde simma ut. Vi klamrade oss fast i takkanten för att hålla oss flytande. Tre av oss simmade till husets högra sida och min dotter till den vänstra. Jag fick syn på ett stort träd i närheten. Min son, min svärmor och jag simmade till trädet och klamrade oss fast vid det. Då hörde jag min dotter ropa: ’Mamma! Mamma!’ Min svärson, som var den siste som lämnade vinden, simmade i väg för att rädda henne. De lyckades ta sig upp i en båt som hade stått uppställd på en infart men nu drev fritt nära huset. De försökte övertala mig att också ta mig till båten. Men vattnet var så upprört att jag inte ville ta risken. Jag kände mig säker i trädet och tänkte inte lämna det.

Från min utkiksplats kunde jag se vattnet strömma nerför gatan och runt huset. Jag tänkte på min situation och kände mig dum och enfaldig för att jag inte hade lytt varningarna och lämnat staden.

Efter ett tag började vattnet sjunka undan, och till slut var vi allihop samlade i båten. En brandbil anlände och tog oss till sjukhuset. Vi var mycket tacksamma över att vara vid liv!”

Jehovas vittnens beredskapsplaner

Verkningarna av Katrina märktes längs gulfkusten, där tusentals familjer förlorade sina hem – från Louisiana och österut mot Alabama. Men orkaner är inget nytt i den här delen av USA. Därför har Jehovas vittnen sedan ett antal år haft beredskapsplaner för en eventuell evakuering. Varje år, vanligen i juni innan orkansäsongen börjar, brukar de 21 församlingarna i New Orleans med omnejd gå igenom vad som gäller vid en evakuering. Därför visste de flesta Jehovas vittnen i trakten vad de skulle göra i ett nödläge. Hur fungerade planen i samband med Katrina?

Så snart tjänstemän i staden meddelade att det var nödvändigt att evakuera, tog de äldste kontakt med medlemmarna i sina respektive församlingar och uppmuntrade dem att lämna staden. Många hade möjlighet att själva ordna så att de kunde ge sig av tillsammans med familj eller vänner. Det gjordes särskilda anordningar för att ordna transporter och ge hjälp åt äldre och sjuka. John, som är med i en av Jehovas vittnens hjälpkommittéer, säger: ”Jag är övertygad om att vi räddade många liv genom att följa beredskapsplanen.” De flesta Jehovas vittnen kunde därför lämna staden innan ovädret slog till. För att omgående kunna ge praktisk hjälp till de drabbade områdena bildade Jehovas vittnens avdelningskontor i USA hjälpkommittéer.

Jehovas vittnen i Astrodome

Omkring 16 000 människor, de flesta från Louisiana, som varit tvungna att lämna sina hem fick mat, vatten och tak över huvudet i inomhusarenan Astrodome i Houston i Texas. Jehovas vittnens hjälpkommitté i Houston fick veta att det fanns en del vittnen i den stora människomassan. Hur skulle man hitta dem?

Tidigt på fredagsmorgonen den 2 september anlände en grupp äldste till Astrodome för att leta efter medtroende. De blev bestörta när de fick se tusentals män, kvinnor, tonåringar, barn och spädbarn spridda över hela den väldiga arenan. Tusentals tältsängar stod på fotbollsplanen, och mängder av nödställda människor väntade tålmodigt på att få hjälp. Köerna för att få läkarhjälp var långa, och sjukvårdspersonal förde hela tiden patienter till väntande ambulanser.

”Det kändes som om jag var mitt i ett flyktingläger”, säger Samuel, en av de äldste som letade efter medtroende. Men hur skulle de kunna hitta några få Jehovas vittnen i denna enorma folkmassa? De började med att gå fram och tillbaka i gångarna med stora skyltar som uppmanade Jehovas vittnen att ge sig till känna. När de utan framgång hade gjort så i tre timmar, förstod de att de var tvungna att pröva en annan metod. De bad Röda korset göra en pålysning över högtalarsystemet: ”Alla döpta Jehovas vittnen ombeds gå till den östra infarten på markplan.”

Till slut började lättade Jehovas vittnen komma fram. Samuel berättar: ”De var gråtfärdiga men lyckliga. De kramade om oss hårt och höll våra händer. De ville inte släppa taget av rädsla för att komma bort i folkmassan.” Under fredagen och lördagen fördes 24 personer till Jehovas vittnens hjälpcentral.

De smutsiga kläder de hade på sig var ofta deras enda ägodelar. En syster bar på en liten låda, stor som en skokartong. Den innehöll en del värdepapper – det var allt hon hade lyckats rädda.

Många människor i Astrodome förstod att de äldste som hade kommit dit var Jehovas vittnen och bad att få biblar och biblisk litteratur. Över 220 biblar lämnades ut. Jehovas vittnen erbjöd också Vakna! för 22 juli 2005 till allmänheten. Det numret innehöll den mycket tidsenliga artikelserien ”Naturkatastrofer – Vad har vi att vänta?”

Några återvänder hem

En av de överlevande är en erfaren reporter och administrativ chef för en tv-station i New Orleans. Genom sitt yrke har han under årens lopp sett mycket förödelse. Han återvände till sitt hem i Jefferson Parish i Louisiana för att rädda några ägodelar. Han berättar: ”Jag blev chockad. Förödelsen var total. På tv hade vi sett hur vattnet forsade in när skyddsvallarna vid kanalerna brast. Men de kraftiga vindarna orsakade också enorm skada. Mitt hyreshus var totalförstört av mögel och röta. Stanken var förskräcklig. Det är fruktansvärt, helt fruktansvärt. Men vi lever i alla fall.”

Alan, som nämndes i inledningen, återvände med tiden till sitt hem i Metairie, en av New Orleans västra förorter. Ovädret hade orsakat stor förödelse. Han berättar: ”Det var traumatiskt, chockerande. Det var som om staden hade träffats av en atombomb. Det är en sak att höra om det på nyheterna eller att se det på tv. Men det är en helt annan sak att gå eller köra genom området där man tidigare bott och själv se skadan och förödelsen – så väldig och omfattande. Det är svårt att ta till sig.

Ta stanken som exempel – det luktade ruttet kött, död. Många affärer var helt förstörda eller översvämmade. Det stod poliser och soldater i varje gathörn. Det såg ut som en krigszon.”

Några hjälpinsatser

Myndigheterna i staden och myndigheter på delstatlig och federal nivå gjorde anordningar för nödhjälp. Det viktigaste federala hjälporganet var FEMA, USA:s räddningsverk. Också andra organisationer ordnade med hjälp till de tusentals drabbade. Enorma mängder mat, kläder och vatten transporterades in i de drabbade områdena. FEMA skrev snabbt ut checkar och gav annat ekonomiskt bistånd för att hjälpa människor att överleva de första dagarna eller veckorna. Hur gick det för Jehovas vittnen under den här tiden?

Skadebedömning och reparationer

Så snart ovädret slog till bildade Jehovas vittnen team som skulle gå in i de drabbade områdena och undersöka hur många av Jehovas vittnens hus och Rikets salar som hade blivit skadade eller förstörda. Hur tog de itu med den omfattande uppgiften? Jehovas vittnens styrande krets i Brooklyn i New York godkände bildandet av hjälpkommittéer under ledning av avdelningskontorets kommitté i USA. Regionala byggnadskommittéer från stora delar av USA blev inbjudna att ta del i återuppbyggnadsarbetet. * Vad har de kunnat uträtta?

Hjälpkommittén i Long Beach i Mississippi rapporterade att i det område som de har tillsyn över hade 632 hem som tillhörde Jehovas vittnen blivit skadade. Den 17 februari 2006 hade 531 blivit helt renoverade och 101 var fortfarande i behov av reparationer. Jehovas vittnen hjälpte även grannar som inte tillhörde församlingen. På 17 Rikets salar hade taken blivit svårt skadade, och i mitten av februari hade man lagt nytt tak på 16 av dem. Hur gick det då för hjälpkommittén i Baton Rouge i Louisiana?

Den här kommittén ansvarar för Louisiana, det område som blev hårdast drabbat av Katrina. Här var 2 700 hem som tillhör vittnen i behov av reparationer. I mitten av februari hade arbetet avslutats på 1 119 av dem, så fortfarande återstod en enorm uppgift för hjälpkommittén. Man bistod också grannar och andra familjer som var i stort behov av hjälp. Femtio Rikets salar hade fått svåra skador. I februari hade 25 av dem blivit reparerade. I Texas behövde kommittén i Houston reparera 871 hem som skadats av orkanen Rita i september. Den 20 februari var arbetet avslutat på 830 av dem.

Lärdomar av Katrina

Tusentals människor som var kvar i de områden som härjades av Katrina har lärt sig den enkla läxan att det är livsviktigt att lyssna till varningar. Många skulle säga som Joe, som citerades tidigare: ”Nästa gång de säger ’evakuera’, är jag den förste som ger sig av!”

Jehovas vittnen fortsätter att hjälpa drabbade i gulfområdet. (Galaterna 6:10) Men deras arbete går inte bara ut på att ge katastrofhjälp. Den tjänst som Jehovas vittnen utför i 235 länder och områden världen över går främst ut på att varna människor för något som kommer att få mycket större konsekvenser än ett hotfullt oväder. Bibeln förutsäger att Gud i enlighet med sina avsikter snart kommer att göra slut på den här ogudaktiga världsordningen, rensa upp på jorden och återställa den till dess ursprungliga skick. Om du skulle vilja veta vad Bibeln lär om den här tiden av dom, ta då kontakt med Jehovas vittnen i trakten där du bor eller skriv till någon av adresserna på sidan 5 i den här tidskriften. (Markus 13:10; 2 Timoteus 3:1–5; Uppenbarelseboken 14:6, 7; 16:14–16)

[Fotnot]

^ § 32 Regionala byggnadskommittéer består av grupper av frivilliga Jehovas vittnen med stor erfarenhet av att bygga och renovera Rikets salar. Det finns omkring 100 sådana grupper i USA och många fler världen över.

[Bild på sidorna 14, 15]

Satellitbild över orkanen Katrinas öga

[Bildkälla]

NOAA

[Bild på sidan 15]

Ett översvämmat New Orleans

[Bildkälla]

AP Photo/David J. Phillip

[Bild på sidan 15]

Orkanen Katrina förstörde byggnader och krävde många liv

[Bildkälla]

AP Photo/Ben Sklar

[Bild på sidorna 16, 17]

Omkring 16 000 människor sökte skydd i Astrodome i Houston i Texas

[Bild på sidan 17]

Några av de äldste som letade efter Jehovas vittnen bland de evakuerade

[Bild på sidan 18]

De som fått sina hus reparerade var mycket tacksamma

[Bild på sidan 18]

Frivilliga arbetare reparerar ett svårt skadat tak

[Bild på sidan 18]

Frivilliga delade ut mat

[Bild på sidan 19]

Alan