Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Dyslexin har inte hindrat mig

Dyslexin har inte hindrat mig

Dyslexin har inte hindrat mig

Berättat av Michael Henborg

Jag har ett inlärningshandikapp – dyslexi. Det har gjort det svårt för mig att läsa mitt modersmål, danska, och skolan var en verklig kamp. Min pappa och mamma och mina tre yngre bröder har samma problem. Men jag har fått mycket hjälp och uppmuntran, i synnerhet av min familj.

I MIN släkt har det funnits Jehovas vittnen i fyra generationer, och att läsa, särskilt Bibeln och biblisk litteratur, har alltid varit en viktig del av vårt liv. Min yngre bror Flemming och jag följde också med pappa i den kristna förkunnartjänsten, och det inskärpte hos oss att det är viktigt att kunna läsa och skriva väl.

Som barn läste jag varje nummer av Vakttornet och Vakna! Det kunde ta 15 timmar för mig att läsa ett enda nummer! Dessutom föresatte jag mig att läsa hela Bibeln. Jag gick också med i teokratiska skolan, som hålls i Jehovas vittnens församlingar världen över. I den här skolan får eleverna övning i att läsa och tala väl och i att hålla tal inför publik. Allt det här har hjälpt mig oerhört mycket i min kamp med dyslexin. Men då visste jag inte att jag skulle ställas inför många fler utmaningar. Jag ska förklara.

Jag lär mig engelska

År 1988, när jag var 24 år, började jag förkunna de goda nyheterna på heltid som pionjär. Eftersom det finns många invandrare i Danmark, ville jag gärna tala med dem om Bibelns sanning. Men för att kunna göra det effektivt måste jag lära mig engelska – ett projekt som jag upptäckte var mycket svårt. Men genom ihärdighet och privatlektioner gjorde jag sakta framsteg, och så småningom kunde jag förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike för engelsktalande utlänningar i min hemstad Köpenhamn. Jag sade naturligtvis fel många gånger, men det avskräckte mig inte.

Att jag kunde lite engelska gjorde också att jag fick möjlighet att arbeta på olika byggnadsprojekt som Jehovas vittnen haft i olika länder. Först blev jag skickad till Grekland, och senare hjälpte jag till med bygget av avdelningskontoret i Madrid.

Jag ville göra mer i förkunnararbetet, och därför ansökte jag om att få gå igenom Skolan för förordnade tjänare – en skola som Jehovas vittnen driver. Den här skolan ger specialutbildning åt ogifta kristna män som är villiga att tjäna på platser där behovet av förkunnare är större. Kursen pågår i åtta veckor. (Markus 13:10) Jag blev inbjuden att gå igenom en kurs på engelska som skulle hållas i Sverige.

Kursen började den 1 september 1994. Jag ville vara väl förberedd, så jag studerade engelska fyra timmar om dagen i omkring åtta månader. Jag började också samarbeta med en engelskspråkig församling. När skolan sedan började vägrade jag att låta mitt handikapp hindra mig från att göra framsteg. När lärarna ställde frågor räckte jag ofta upp handen, trots att jag inte alltid visste hur jag skulle uttrycka mig. Efter examen blev jag förordnad att tjäna som pionjär i Köpenhamn. Det hade varit en stor utmaning för mig att lära mig engelska, men en ännu större utmaning väntade mig.

Jag lär mig tamil

I december 1995 fick jag i uppgift att hjälpa en tamilspråkig församling i staden Herning i Danmark. Tamil måste vara ett av de svåraste språken i världen, tänkte jag. Det har 31 bokstäver och dessutom kombinationer av konsonanter och vokaler som bildar sammansatta bokstäver, vilket innebär att språket har närmare 250 bokstäver.

Till att börja med höll jag mina tal i församlingen på danska, och talen tolkades till tamil. När jag till slut vågade hålla ett tal på tamil tror jag inte det var någon som förstod vad jag sade. Men åhörarna lyssnade respektfullt, även om många verkade ganska roade. För att jag skulle kunna lära mig tamil fortare bestämde jag mig för att åka till ett land där tamil talas av miljoner människor – Sri Lanka.

När jag kom till Sri Lanka i oktober 1996 var landet mitt uppe i ett inbördeskrig. Jag bodde ett tag i staden Vavuniya, på gränsen mellan de båda stridande parterna. Vittnena där hade det inte så gott ställt, men deras kärlek och gästfrihet överflödade, och de ansträngde sig verkligen för att lära mig tamil. Människor som inte var Jehovas vittnen var mycket imponerade över att jag, den ende västerlänningen i området, försökte samtala på deras språk. Deras uppskattning och ödmjukhet gjorde det lättare för mig att tala med dem om Bibeln.

I januari 1997 var jag tvungen att återvända till Danmark, och året därpå gifte jag mig med Camilla, som var pionjär. Sri Lanka lockade mig tillbaka, så i december 1999 for jag dit igen – den här gången naturligtvis tillsammans med min hustru. Det dröjde inte länge förrän vi ledde bibelstudier med flera familjer och enskilda personer, och vi följde med vittnena på platsen till deras bibelstudier. Vi var fullt upptagna både med förkunnartjänsten och med att lära oss språket.

I mars 2000 var vi tvungna att återvända till Danmark. Det var mycket svårt att skiljas från vännerna i församlingen och från dem som vi studerade Bibeln med, för vi hade verkligen kommit att älska dem. Men mer arbete väntade oss, bland annat utmaningen att lära oss ett nytt språk igen!

Från tamil till lettiska

I maj 2002 fick Camilla och jag, som nu hade varit gifta i fyra år, en inbjudan att tjäna som missionärer i Lettland. Camilla lärde sig lettiska snabbt och kunde samtala med folk efter bara sex veckor! För mig gick det inte lika fort. Jag tycker fortfarande inte att jag har gjort så stora framsteg, trots all hjälp jag har fått. Men jag är fast besluten att inte ge upp. *

Camilla fortsätter att vara ett stort stöd, och vi tycker båda om vår missionärstjänst. Vi har studerat Bibeln med många tacksamma människor. När jag glömmer ord eller gör grammatiska fel, försöker bröderna och de vi studerar Bibeln med tålmodigt förstå mig och hjälpa mig. Det ökar mitt självförtroende när jag tar del i förkunnararbetet och även när jag håller tal på mötena.

Varför har jag gett mig i kast med utmaningen att lära mig andra språk när det är en sådan kamp för mig? Ett enda ord räcker: kärlek. Inte så mycket kärlek till språk som kärlek till människor. Det är en underbar förmån att få hjälpa någon att lära känna den sanne Guden, Jehova, och komma närmare honom. Och som så många missionärer har märkt om och om igen är det mycket lättare att göra det när man talar med människor på deras modersmål, det språk som talar till deras hjärta.

Under årens lopp har min hustru och jag kunnat hjälpa många människor att få exakt kunskap om Bibelns sanning. Men vi kan inte ta åt oss äran för det. Nej, vi tackar Jehova för de goda resultat vi har sett. Vi planterar ju bara och vattnar sanningens säd, men Gud får det att växa. (1 Korinthierna 3:6)

När ett hinder kan vara till hjälp

Även om dyslexin har varit ett hinder för mig har den också varit en fördel. Hur då? När jag håller tal i församlingen förlitar jag mig inte så mycket på mitt manus. Jag har därför bättre ögonkontakt med åhörarna. Jag använder också många illustrationer, som är relativt lätta att komma ihåg. Så i vissa avseenden har mitt handikapp hjälpt mig att utveckla förmågan att undervisa.

Aposteln Paulus skrev: ”Gud utvalde det dåraktiga i världen, för att han skulle låta de visa stå där med skam.” (1 Korinthierna 1:27) Mitt handikapp har verkligen gjort mig ”dåraktig” i vissa avseenden. Men som jag och många andra har lärt oss kan Jehova mer än väl uppväga våra brister. Vi måste bara tänka på att sätta upp rimliga mål, inte ha för stora förväntningar, be om Guds heliga ande och så ge oss ut och försöka.

[Fotnot]

^ § 18 Efter att ha tjänat i Lettland i sex år har makarna Henborg nyligen fått i uppdrag att tjäna i Ghana.

[Ruta på sidan 22]

VAD VET MAN OM DYSLEXI?

Vad är dyslexi? Ordet ”dyslexi” kommer från grekiskans dys, som betyder ”svår”, ”dålig”, och lexis, som betyder ”tal”, ”ord”. Det kan återges med ”svårigheter med ord”. Dyslexi är ett livslångt, språkrelaterat handikapp som i synnerhet inbegriper läsning. Människor som har dyslexi har vanligtvis svårt att göra en koppling mellan bokstäver och de ljud som bokstäverna representerar. Symtomen kan variera från person till person.

Vad orsakar dyslexi? Man vet inte exakt vad som orsakar dyslexi, men ärftlighet är en faktor. Undersökningar visar på en avvikande utveckling och funktion hos hjärnan, men dyslexi har ingenting med intelligensen att göra och beror inte på bristande önskan att lära. Dyslektiker är ofta begåvade på områden som inte kräver några större språkförmågor.

Hur behandlar man dyslexi? En tidig diagnos är viktig. Effektiv övning av språkförmågorna inbegriper flera sinnen, i synnerhet hörseln, synen och känseln. För att kunna gå framåt i sin egen takt behöver många få individuell hjälp. De kan också behöva få hjälp med emotionella problem som bottnar i att de har svårigheter i skolan. Med god handledning och hårt arbete kan elever som har dyslexi lära sig läsa och skriva väl. *

[Fotnot]

^ § 31 Upplysningarna är grundade på information från The International Dyslexia Association. Se också artikeln ”Hur man kan hjälpa barn med inlärningssvårigheter” i Vakna! för januari 2009.

[Bild på sidan 23]

Jag och en medförkunnare i Sri Lanka

[Bild på sidan 23]

Camilla och jag i Lettland