När solen blev röd

UNDER flera månader sommaren 1783 sveptes stora delar av norra halvklotet in i en märklig, torr dimma. Solen blev blodröd, växter förtorkade och många människor dog. Man beräknar att den här dimman kostade tiotusentals människor livet enbart i Frankrike och Storbritannien. Många andra blev sjuka, tydligen så många att jordbrukare fick svårt att hitta arbetare som kunde skörda det som fanns kvar.

Dimman har kallats ”ett av de mest anmärkningsvärda meteorologiska och geofysiska fenomenen under det förra årtusendet”. Men på den tiden var det bara islänningarna som kände till orsaken – ett lokalt vulkanutbrott av ett slag som experter menar inträffar med några hundra års mellanrum. Island drabbades förståeligt nog värst, och 20 procent av befolkningen miste livet.

Lakis väldiga utbrott

Den 8 juni 1783 såg invånarna i Síðaområdet på södra Island de första olycksbådande tecknen på att ett vulkanutbrott var nära. Eftersom människor i flera länder dokumenterade händelseutvecklingen har forskare kunnat göra sig en bild av hur det vulkaniska molnet bredde ut sig dag för dag. Ett ögonvittne på Island, Jón Steingrímsson, skrev att han såg ”ett svart dis” breda ut sig norrifrån. Mörkret sänkte sig över honom, och marken täcktes av finkornig aska. Sedan började jordbävningarna. Han skrev att en vecka senare ”flöt en fruktansvärd ström av eld fram från Skaftádalgången” och begravde allt som kom i dess väg. Steingrímsson dokumenterade utbrottet under åtta månaders tid.

En 25 kilometer lång spricka i jordskorpan spydde ut 15 kubikkilometer lava – det största lavaflöde som har registrerats. Glödande fontäner av smält berg sköt hundratals meter upp i luften. Lavan som flöt fram ur sprickan nådde 80 kilometer bort och täckte en yta av 580 kvadratkilometer. Flodfåran där Skaftáfloden tidigare flöt fram fylldes av lava.

Under året som följde dog 50 procent av boskapen och omkring 80 procent av alla hästar och får på grund av aska och kemikalier som hade spridits över betesmarkerna. Svälten blev omfattande. Lakisprickan släppte också ut uppskattningsvis 122 miljoner ton svaveldioxid i atmosfären, och där reagerade svaveldioxiden med vattenånga och bildade omkring 200 miljoner ton svavelsyra. *

Omfattande efterverkningar

Under den sommaren spred vinden den ohälsosamma dimman över stora områden. I Storbritannien och Frankrike beskrev människor ett ”säreget dis eller rökigt töcken” som inte liknade något annat. Den svavelhaltiga dimman luktade illa och orsakade bland annat andningsproblem, dysenteri, huvudvärk och irritation av ögon och luftvägar. Det tjocka molnet med svaveldioxid  och svavelsyra var livsfarligt för ung som gammal.

Från Tyskland berättas det att det giftiga molnet på en enda natt fick löven att falla av träden som kantade floden Ems. I Storbritannien förtorkade växter, och löven föll av träden som om de bränts av solen. Liknande rapporter kom från länderna i Skandinavien och från Frankrike, Italien, Nederländerna, Rumänien, Slovakien och Ungern. Den kemiska dimman kunde ses så långt bort som i Portugal, Tunisien, Syrien, Ryssland, västra Kina och Newfoundland.

Den kraftigt förorenade atmosfären blockerade solstrålarna, och det verkar som om temperaturen påverkades. Det europeiska fastlandet var omkring två grader kallare 1784 jämfört med genomsnittstemperaturen vid den tiden. På Island var temperaturen nästan fem grader lägre. I Nordamerika var vintern 1783/1784 så kall att det ”flöt isflak nerför Mississippifloden ... och ut i Mexikanska golfen”.

En del forskare menar att orsaken till att kauwerakerna, ett inuitfolk i nordvästra Alaska, nästan dog ut kan vara svält på grund av Lakis utbrott. Uppgifter som man tagit fram med hjälp av årsringar på träd tyder på att sommaren 1783 var den kallaste i Alaska på över 400 år. Kauwerakerna har en sägen om ett år när den varma årstiden tog slut i juni och följdes av extrem kyla och svält.

Hur ser framtiden ut?

Den naturkatastrof som inträffade 1783 är nästan bortglömd, dels för att det har gått så lång tid, men också för att de som upplevde den inte kände till orsaken. Men på Island minns man Lakis utbrott som den största naturkatastrofen i landets historia.

Det fanns de som menade att katastrofen var ett straff från Gud. Men den tanken stämmer inte med Bibeln. (Jakob 1:13) Gud drar inte goda och onda över en kam, för ”alla hans vägar är rättvisans vägar”. (5 Moseboken 32:4) Gud ska snart ingripa i det som sker på jorden, och då kommer rättvisa att skipas på ett enastående sätt. Bibeln visar att Guds avsikt är att avlägsna alla orsaker till lidande och död, däribland naturkatastrofer. (Jesaja 25:8; Uppenbarelseboken 21:3, 4)

[Fotnot]

[Bild på sidorna 14, 15]

Lakisprickan sedd från ovan.

[Bild på sidorna 14, 15]

Glödande lavafontän.

[Bild på sidan 15]

Satellitbild av Island.

[Bildkällor på sidan 14]

Lavafontän: © Tom Pfeiffer; flygfoto: U.S. Geological Survey; satellitbild: Jacques Descloitres, MODIS Rapid Response Team, NASA/GSFC