Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Automatisk navigering

Automatisk navigering

Automatisk navigering

DU VET säkert hur svårt det kan vara att hitta i en stad som man inte känner till så bra. Så hur kan en sjöfarare hitta rätt ute på öppet hav? Om han inte vet sin position i förhållande till destinationen hjälper det honom inte att bara ha en kompass. Det var inte förrän man uppfann sextanten och skeppskronometern på 1730-talet som sjöfarare kunde bestämma sin exakta position och rita upp kursen på en karta, och bakom varje positionsbestämning låg många timmars arbete.

I dag använder trafikanter i många länder en förhållandevis billig GPS–mottagare för att navigera rätt. Man knappar bara in adressen dit man ska. På skärmen kan man se sin exakta position. Sedan blir man guidad rätt. Hur fungerar det?

Satellitnavigering är beroende av omkring 30 satelliter. Var och en sänder ut signaler som visar position och aktuell tid med en noggrannhet på några få miljarddelar av en sekund. När din GPS-mottagare har fått kontakt med ett antal satelliter, mäter den exakt hur lång tid det tar för signalen att färdas från satelliten till mottagaren. Med hjälp av den informationen kan den bestämma din position. Kan du föreställa dig vilken invecklad matematik det handlar om? På bara några sekunder beräknar den avstånden till tre satelliter, som alla ligger tusentals kilometer bort och som färdas med en hastighet av många kilometer i sekunden i olika riktningar.

Professorerna Bradford Parkinson och Ivan Getting uppfann GPS-tekniken i början av 60-talet. Den utvecklades först för militärt bruk men gjordes senare tillgänglig för allmänheten och fungerade fullt ut 1996. En GPS-mottagare är ett under av datorteknik, men är den det första helautomatiska navigeringsinstrumentet?

[Bildkälla på sidan 8]

Jordklotet: Baserat på foto från NASA.