Vad föräldrar säger

Om du är småbarnsförälder ställs du säkert inför utmaningar. Hur ska man till exempel hantera raserianfall? Hur kan man lära sitt barn vad som är rätt och fel och ge balanserad tillrättavisning? Vi ska se hur några föräldrar har hanterat de här frågorna.

RASERIANFALL

”Ett barn som är i trotsåldern väntar sig att få sin vilja igenom. Så var det med vår tvååring. Fick han inte som han ville började han kasta saker omkring sig. Han var första barnet, så vi hade ingen erfarenhet av det här. Andra sade att ett sådant beteende är vanligt i den åldern, men vad hjälpte det?” – Susan, Kenya.

”När vår dotter var i tvåårsåldern brukade hon slänga sig på golvet och skrika och sparka ... Vi blev helt utom oss! Det var omöjligt att prata med henne i det läget. Så vi brukade lugnt säga att hon skulle gå till sitt rum och att hon kunde komma ut när det kändes bättre, så kunde vi prata om saken då. När hon väl hade lugnat ner sig gick en av oss in till henne och hjälpte henne förstå att hon inte kunde uppföra sig så. Det här fungerade bra. En gång hörde vi till och med att hon bad till Gud om förlåtelse. Med tiden blev utbrotten mer sällsynta tills de upphörde helt.” – Yolanda, Spanien.

”Småbarn gör vad de kan för att testa gränserna. Om man låter ett barn göra något man uttryckligen har förbjudit sänder man ut dubbla budskap. När vi var bestämda och konsekventa lärde sig barnen så småningom att man inte kan skrika sig till saker.” – Neil, Storbritannien.

TILLRÄTTAVISNING

”När barn är under fem år är det svårt att veta om de lyssnar ordentligt. Därför är repetition a och o. Man måste repetera och repetera – tusentals gånger känns det som – och använda gester och ett bestämt tonfall.” – Serge, Frankrike.

”Våra fyra barn växte upp i samma miljö, men de var ändå helt olika. En började gråta så fort hon märkte att hon gjort oss besvikna, en annan försökte tänja på gränserna så långt det bara gick. Ibland räckte det med en bestämd blick och att säga till på skarpen, men ibland blev vi tvungna att se till att ett dåligt uppförande fick konsekvenser.” – Nathan, Kanada.

”Det är viktigt att inte kompromissa. Men samtidigt får man inte vara dogmatisk eller stelbent. När barnet verkligen ångrar sig känner vi ibland att det bästa är att vara resonlig och mildra tillrättavisningen.” – Matthieu, Frankrike.

 ”Jag försöker att inte ställa upp för många regler, men de som finns är inte förhandlingsbara. Min treårige son vet vad som händer om han är olydig, och det hjälper honom att sköta sig. Ibland när jag är trött skulle det verkligen vara lättast att bara strunta i att han har gjort något dumt. Men jag tvingar mig själv att ta itu med det, så att jag är konsekvent. Allt handlar om att vara konsekvent!” – Natalie, Kanada.

FASTHET

”Småbarn verkar vara utrustade med ett minneskort som registrerar all inkonsekvens från föräldrarnas sida.” – Milton, Bolivia.

”Ibland frågar min son samma sak fast på olika sätt för att se om vi ger samma svar. Och om jag säger en sak och hans mamma en annan, så ser han det som ett kryphål han kan utnyttja.” – Ángel, Spanien.

”När jag var på bra humör hände det att jag struntade i min sons dåliga uppförande, men sedan var jag sträng mot honom när jag var på dåligt humör. Då blev det bara sju resor värre.” – Gyeong-ok, Korea.

”Det är viktigt att små barn får lära sig att om ett visst beteende är fel i dag, så är det alltid fel.” – Antonio, Brasilien.

”Om föräldrarna inte är konsekventa kommer barnet att uppfatta mamma och pappa som oförutsägbara, som att principerna växlar efter humöret. Men om de är principfasta kommer barnet att fatta att det som är fel nu alltid är fel. Det är ett sätt att få barnet att känna sig tryggt och älskat.” – Gilmar, Brasilien.

”Barn kan utnyttja situationer där föräldrarna inte verkar ha något annat val än att ge med sig – till exempel när andra är närvarande. Om svaret är nej säger jag det på en gång och gör klart för min son att det inte är någon idé att tjata.” – Chang-seok, Korea.

”Föräldrarna måste visa upp en enad front. Om min fru och jag tycker olika om något, pratar vi om det i enrum. Barn läser snabbt av när föräldrarna inte är överens, och så försöker de utnyttja situationen.” – Jesús, Spanien.

”När föräldrarna är eniga och inte går att manipulera känner barnen sig trygga. De vet vad som är att vänta, oavsett om de är lydiga eller om de är olydiga.” – Damaris, Tyskland.

”Min fru och jag tycker det är viktigt att stå vid vårt ord även när vi har lovat vår dotter något trevligt. På så sätt lär hon sig att hon kan lita på det vi säger.” – Hendrick, Tyskland.

”Om min chef hela tiden skulle ändra sina förväntningar på mig, skulle jag bli irriterad. Det är likadant för barn. Det är tryggt för dem att känna till vilka regler som gäller och veta att de inte förändras. De behöver också känna till vilka konsekvenserna blir om man är olydig och att de inte heller förändras.” – Glenn, Kanada.

[Infälld text på sidan 8]

”Låt ert ja betyda ja, och ert nej, nej.” (Jakob 5:12)

 [Ruta/Bilder på sidan 9]

FAMILJESITUATION

En oplanerad graviditet – Så klarade vi omställningen

Berättat av Tom och Yoonhee Han.

Tom: Vi hade bara varit gifta ett halvår när min fru, Yoonhee, upptäckte att hon var gravid. Utåt sett höll jag mig lugn, eftersom jag ville vara stark inför Yoonhee och ge henne stöd. Men under ytan var jag panikslagen!

Yoonhee: Jag var helt otröstlig – och rädd! Jag grät och grät; jag kände mig inte redo för mammarollen och trodde inte att jag skulle klara av den.

Tom: Och jag kände mig inte redo att bli pappa! Men när vi hade pratat med andra föräldrar förstod vi att oplanerade graviditeter är något ganska vanligt. Det var också en hjälp att höra andra berätta om hur roligt det är att vara pappa eller mamma. Undan för undan släppte rädslan och osäkerheten, och jag började känna mig förväntansfull.

Yoonhee: När Amanda hade fötts mötte vi nya utmaningar. Hon skrek nästan oavbrutet, och jag fick inte sova på flera veckor. Jag hade ingen matlust och var extremt trött. Till en början ville jag inte alls vara bland folk. Men sedan förstod jag att inget blev bättre av att jag isolerade mig. Så jag började träffa andra nyblivna mammor. Vi kunde bolla tankar och funderingar, och jag förstod att det inte bara var jag som hade det jobbigt.

Tom: Jag försökte se till att vi höll fast vid våra familjerutiner. Som Jehovas vittnen var vi till exempel noga med att regelbundet ta del i den kristna tjänsten och gå på våra möten. Det för också med sig utgifter att ha barn, en del oväntade. Vi såg till att leva inom våra tillgångar och undvika skulder, som bara skulle ha skapat mer stress.

Yoonhee: Först trodde jag att det skulle vara svårt att förkunna från dörr till dörr, eftersom barn inte alltid är så tysta och lugna. Men folk tycker ju det är roligt med barn! När jag märkte det blev det lättare att vara aktiv och inte se det som ett problem att ha med mig Amanda.

Tom: Bibeln säger att barn är ”en arvedel från Jehova” och ”en belöning”. (Psalm 127:3) Jag tycker det visar att ett barn är en värdefull gåva. Det är som när man ärver pengar: man kan välja att investera dem väl eller att slösa bort dem. Jag har upplevt att varje steg i ett barns utveckling är unikt, och jag behöver vara delaktig i min dotters liv, för när en viss period väl är över kommer den aldrig tillbaka.

Yoonhee: Ibland bjuder livet på överraskningar, och det är ingen negativ överraskning att få ett oplanerat barn. Nu är Amanda sex år, och jag kan inte tänka mig livet utan henne.

[Bild]

Tom och Yoonhee och deras dotter Amanda.