UTANFÖR arken fortsatte människorna att leva precis som tidigare. De ville fortfarande inte tro att floden skulle komma. Nu måste de ha skrattat ännu mer än tidigare. Men de slutade snart skratta.

Plötsligt började det falla vatten från himlen. Det forsade ner, som när man häller vatten ur en hink. Noa hade haft rätt! Men nu kunde inga andra komma in i arken. Det var för sent. Jehova hade stängt dörren ordentligt.

Snart var alla slätter översvämmade. Det blev stora floder av vattnet. De vräkte omkull träd och rullade i väg stora stenar och förde ett väldigt oväsen. Människorna var rädda. De klättrade upp i områden som låg högre. Vad de önskade att de hade lyssnat till Noa och gått in i arken, medan dörren fortfarande var öppen! Men nu var det för sent.

Vattnet steg högre och högre. I 40 dagar och 40 nätter forsade vattnet ner från himlen. Det steg uppför bergssidorna, och snart var till och med de högsta bergen täckta av vatten. Alla människor och djur utanför arken dog, precis som Gud hade sagt. Men alla inne i arken var i säkerhet.

Noa och hans söner hade gjort ett bra arbete, när de byggde arken. Vattnet lyfte upp den, och den flöt på vattnet. En dag slutade det regna, och solen började skina. Vilken syn det var! Allt var ett enda stort hav. Det enda man kunde se på vattnet var arken som flöt omkring.

Jättarna var borta nu. Aldrig mer skulle de kunna plåga människor. De hade dött tillsammans med sina mödrar och de andra onda människorna. Men vad hände med deras fäder?

Fäderna till jättarna var inga riktiga människor. De var änglar, som hade kommit ner till jorden för att leva här som män. När floden kom, dog de därför inte som de andra gjorde. De slutade använda de mänskliga kroppar som de hade gjort och återvände till himmelen som änglar. Men de fick inte längre vara hos Guds familj av änglar. De blev Satans änglar. I bibeln kallas de demoner.

Gud lät nu en vind blåsa, och flodens vatten började sjunka. Fem månader senare stannade arken på toppen av ett berg. Det gick många dagar till, och så kunde de som var inne i arken se bergstopparna. Vattnet fortsatte att sjunka.

Sedan släppte Noa ut en svart fågel, en korp, ur arken. Den flög bort en stund och kom sedan tillbaka, eftersom den inte kunde hitta någon plats att sätta sig på. Den flög i väg flera gånger. Varje gång den kom tillbaka satte den sig på arken.

Noa ville veta om vattnet hade runnit undan. Den här gången släppte han ut en duva, men duvan kom också tillbaka, eftersom den inte hittade någon plats att slå sig ner på. Noa släppte ut den en andra gång. Då kom den tillbaka med ett olivlöv i näbben. Nu visste Noa att vattnet hade runnit undan. Noa släppte ut duvan en tredje gång, och slutligen hittade den torr mark att vara på.

Gud talade nu till Noa. Han sade: ”Gå ut ur arken. Ta med dig hela familjen och djuren.” De hade varit inne i arken mer än ett år. Vi kan därför förstå att de alla nu var glada över att få komma ut igen och över att vara vid liv!