Kapitel 5

”Nya testamentet” – historia eller myt?

”Nya testamentet [kan] i dag ... betecknas som den avgjort bäst undersökta boken i världslitteraturen.” Så sade Hans Küng i sin bok ”Christ sein”. Och han hade rätt. I 300 års tid har de kristna grekiska skrifterna utforskats in i minsta detalj. De har granskats mer ingående och analyserats mer minutiöst än någon annan litteratur.

1, 2. (Inbegrip inledningen.) a) Vilken behandling har de kristna grekiska skrifterna blivit föremål för i 300 års tid? b) Vilka underliga slutsatser har vissa forskare kommit fram till?

DE SLUTSATSER som vissa forskare har kommit fram till har varit bisarra. På 1800-talet kom Ludwig Noack i Tyskland fram till att Johannes’ evangelium skrevs år 60 v.t. av den älskade lärjungen — som, enligt Noack, var Judas! Fransmannen Joseph Ernest Renan hävdade att Lasarus’ uppståndelse troligen var ett falsarium arrangerat av Lasarus själv för att stödja Jesu anspråk på att vara undergörare, medan den tyske teologen Gustav Volkmar höll fast vid att den historiske Jesus omöjligt kunde ha uppträtt med messianska anspråk.¹

² Bruno Bauer hävdade å andra sidan att Jesus aldrig existerat över huvud taget! ”Han hävdade att de verkliga skapande krafterna i den tidiga  kristendomen var Filon, Seneca och gnostikerna. Till slut förklarade han att det aldrig hade funnits någon historisk Jesus, ... att den kristna religionen började sent under det andra århundradet och kom från en judaism i vilken stoicism hade blivit förhärskande.”²

3. Vilken uppfattning om bibeln håller många fortfarande fast vid?

³ I dag är det få som står fast vid sådana extrema idéer. Men om du läser nutida forskares verk,  finner du att många fortfarande tror att de kristna grekiska skrifterna innehåller legender, myter och överdrifter. Är detta sant?

När skrevs de?

4. a) Varför är det viktigt att veta när böckerna i de kristna grekiska skrifterna skrevs? b) Nämn några uppfattningar om när de kristna grekiska skrifterna skrevs.

⁴ Det tar tid för myter och legender att utvecklas. Frågan: När skrevs dessa böcker? är således viktig. Michael Grant, en historiker, säger att de historiska kristna grekiska skrifterna började skrivas ”trettio eller fyrtio år efter Jesu död”.⁴ William Foxwell Albright, som ägnade sig åt arkeologi med anknytning till bibeln, åberopade C. C. Torrey som kommit till slutsatsen ”att alla evangelierna är skrivna före 70 e. Kr. och att det inte finns en enda detalj i dem som inte kunde ha nedskrivits inom tjugo år efter korsfästelsen”. Albrights egen uppfattning var att dessa skrifter var fullbordade ”inte senare än omkring 80 e. Kr.”. Andra kommer med lite annorlunda beräkningar, men de flesta är eniga om att nedskrivandet av ”Nya testamentet” var fullbordat vid slutet av första århundradet.

5, 6. Vilken slutsats bör vi dra av det förhållandet att de kristna grekiska skrifterna skrevs inte alltför lång tid efter det att händelserna som omtalas i dem inträffade?

⁵ Vad innebär detta? Albright drar slutsatsen: ”Allt vi kan säga är att en period på mellan tjugo och femtio år är alltför kort för att innehållet eller ens den specifika ordalydelsen i Jesusorden skulle hinna nämnvärt förvanskas.”⁵ Professor Gary Habermas tillägger: ”Evangelierna håller sig ganska nära den tidsperiod under vilken de skrevs, medan forntidens historia ofta beskriver händelser som ägde rum hundratals år tidigare. Men nutida  historiker kan ändå framgångsrikt härleda händelser även från dessa forntida tidsperioder.”⁶

⁶ De historiska delarna av de kristna grekiska skrifterna är med andra ord värda åtminstone lika mycket tilltro som världslig historia. Det fanns förvisso ingen tid för myter och legender att utvecklas och bli allmänt accepterade under de få årtionden som gick mellan händelserna i den tidiga kristendomen och nedskrivandet av dem.

Ögonvittnesskildringar

7, 8. a) Vilka levde fortfarande då de kristna grekiska skrifterna skrevs och spreds? b) Vilken slutsats måste vi dra i harmoni med F. F. Bruces kommentar?

⁷ Detta är i synnerhet sant med tanke på att många skildringar är ögonvittnesskildringar. Den som skrev Johannes’ evangelium sade: ”Detta är den lärjunge [den lärjunge som Jesus älskade] som vittnar om detta och som har skrivit detta.” (Johannes 21:24) Den som skrev Lukas’ bok säger: ”De som från början blev ögonvittnen och budskapets tjänare meddelade oss dem.” (Lukas 1:2) Aposteln Paulus talade om dem som bevittnade Jesu uppståndelse och sade: ”De flesta [av dem] är kvar intill denna stund, men några har somnat in i döden.” — 1 Korintierna 15:6.

⁸ Professor F. F. Bruce gör i förbindelse med detta en klok iakttagelse: ”Det kan inte alls ha varit så lätt som vissa skribenter tycks tro att hitta på Jesu ord och gärningar under dessa tidiga år, då så många av hans lärjungar ännu levde och kunde komma ihåg vad som hade och vad som inte hade hänt. ... Lärjungarna kunde inte tillåta sig att ta risken att komma med felaktigheter (för att inte tala om att avsiktligt manipulera med fakta), vilket  genast skulle avslöjas av dem som med största glädje skulle göra det. En av de starka punkterna i det ursprungliga apostoliska predikandet är däremot det tillitsfulla vädjandet till åhörarnas kunskap; de sade inte bara: ’Om allt detta kan vi vittna’, utan också: ’Som ni själva vet’ (Apostlagärningarna 2:22, 1981).”⁷

Är texten tillförlitlig?

9, 10. Vad kan vi vara säkra på när det gäller de kristna grekiska skrifterna?

⁹ Är det möjligt att dessa ögonvittnesskildringar blev riktigt nedskrivna men senare förvrängda? Med andra ord — infördes myter och legender efter det att de ursprungliga skrifterna hade fullbordats? Vi har redan sett att texten i de kristna grekiska skrifterna är i bättre kondition än något annat forntida litterärt verk. Kurt och Barbara Aland, kännare av den grekiska texten i bibeln, räknar upp närmare 5.000 handskrifter som har bevarats från antiken fram till våra dagar, varav några är så gamla som från 100-talet v.t.⁸ Vad denna stora mängd bevis allmänt vittnar om är att texten i allt väsentligt är riktig. Dessutom finns det många forntida översättningar — de äldsta från omkring år 180 v.t. — som bidrar till att bevisa att texten är korrekt.⁹

¹⁰ Vi kan följaktligen, genom vilken som helst bedömning, vara säkra på att inga legender och myter nästlade sig in i de kristna grekiska skrifterna efter det att de som skrev de ursprungliga skrifterna fullbordat sitt verk. Den text vi har är i allt väsentligt densamma som den som skribenterna ursprungligen skrev ner, och dess riktighet bekräftas av att samtidens kristna godtog den. Kan  vi då kontrollera bibelns historiska sannfärdighet genom att jämföra den med annan forntida historia? Ja, till viss del.

De dokumentära bevisen

11. I vilken utsträckning finns det yttre dokumentära bevis till stöd för de historiska skildringarna i de kristna grekiska skrifterna?

¹¹ De dokumentära bevisen, bortsett från bibeln, för händelserna i Jesu och hans apostlars liv är faktiskt ganska begränsade. Det är bara vad man kan förvänta, eftersom de kristna under det första århundradet var en relativt liten grupp som inte engagerade sig i politik. Men de vittnesmål som profanhistorien ändå ger stämmer med det vi läser i bibeln.

12. Vad berättar Josefos om Johannes döparen?

¹² Den judiske historieskrivaren Josefos, till exempel, skrev år 93 v.t. efter Herodes Antipas’ förkrossande militära nederlag: ”Åtskillige Judar hafwa trodt, at nederlaget af Herodis krigshär skedde igenom et besynnerligit Guds straff för JOHANNIS skul, med tillnamnet BAPTISTA. Thenne war en Man af stor Gudsfruktan, som förmante Judarna at omfatta dygden, öfwa sig uti hwad rättwist war och undfå dopet, sedan the hade giordt sig Gudi täcke och behagelige.”¹⁰ Josefos bekräftar alltså bibelns uppgift att Johannes döparen var en rättfärdig man som predikade sinnesändring och som avrättades av Herodes. — Matteus 3:1—12; 14:11.

13. Hur stöder Josefos uppgiften att Jakob och Jesus är verkliga, historiska personer?

¹³ Josefos nämner också Jakob, Jesu halvbror, som enligt bibeln inte följde Jesus till att börja med, men senare blev en framträdande äldste i Jerusalem. (Johannes 7:3—5; Galaterna 1:18, 19) Han  dokumenterar Jakobs arrestering med orden: ”[Översteprästen Ananus] lät församla et råd, för hwilket han framkallade JAKOB som war Broder med JESUS, hwilken ock kallades CHRISTUS, samt några andra.”¹¹ När Josefos skrev dessa ord, bekräftar han dessutom att ”JESUS, hwilken ock kallades CHRISTUS”, var en verklig, historisk person.

14, 15. Hur stöder Tacitus bibelns skildring?

¹⁴ Andra tidiga skribenter åberopar också saker som nämns i de grekiska skrifterna. I evangelierna sägs det till exempel att Jesu predikande runt om i Palestina fick ett brett gensvar. När Jesus dömdes till döden av Pontius Pilatus, blev hans lärjungar förvirrade och missmodiga, men en kort tid senare uppfyllde just dessa lärjungar frimodigt Jerusalem med budskapet att deras Herre hade uppstått. På några få år hade kristendomen spritt sig i hela det romerska riket. — Matteus 4:25; 26:31; 27:24—26; Apostlagärningarna 2:23, 24, 36; 5:28; 17:6.

¹⁵ Vittnesmål om sannfärdigheten i detta kommer från den romerske historieskrivaren Tacitus, som inte var någon vän till kristendomen. Han skriver strax efter år 100 v.t. och berättar om Neros grymma förföljelse av de kristna och tillägger: ”Deras ledare Kristus hade under Tiberius regering korsfästs av prokuratorn Pontius Pilatus, och deras fördärvbringande vidskepelse som kvästs för tillfället bröt åter ut, icke blott i Judéen, där detta onda uppstod, utan även i staden [Rom].”¹²

16. Vilken historisk händelse som omnämns i bibeln omnämner också Suetonius?

¹⁶ I Apostlagärningarna 18:2 (1981) nämner bibelskribenten att ”[den romerske kejsaren]  Claudius hade låtit utvisa alla judar från Rom”. Suetonius, romersk historieskrivare på 100-talet, omnämner också denna utdrivning. Historikern säger i sitt verk The Deified Claudius: ”Eftersom judarna ständigt vållade störningar på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] dem från Rom.”¹³ Om Chrestus här åsyftar Jesus Kristus och om händelserna i Rom följde samma mönster som i andra städer, då var upproren verkligen inte anstiftade av Kristus (dvs. Kristi efterföljare). De var snarare judarnas våldsamma svar på de kristnas trogna predikande.

17. Vilka källor som Justinus Martyren hade tillgång till under andra århundradet stödde bibelns skildring av Jesu underverk och hans död?

¹⁷ Justinus Martyren, som verkade vid mitten av andra århundradet, skrev följande med hänsyftning på Jesu död: ”Att dessa ting verkligen hände kan ni förvissa er om genom Pontius Pilatus’ akter.”¹⁴ Enligt Justinus Martyren omnämndes dessutom Jesu underverk i just dessa dokument, och han säger om dessa underverk: ”Att han utförde dessa ting kan ni få reda på genom Pontius Pilatus’ akter.”¹⁵ Det är sant att dessa ”akter” eller officiella handlingar inte längre finns kvar, men de fanns uppenbarligen under det andra århundradet, och Justinus Martyren uppmanade tillitsfullt sina  läsare att gå till dem för att kontrollera att det han sade var sant.

Arkeologiska bevis

18. Vilket stöd ger arkeologin för att Pontius Pilatus existerat?

¹⁸ Arkeologiska fynd har också illustrerat eller bekräftat sannfärdigheten i det vi läser i de grekiska skrifterna. År 1961 fann man således Pontius Pilatus’ namn i en inskription i ruinerna av en romersk teater i Caesarea.¹⁶ Fram till denna upptäckt hade det bara funnits begränsade bevis, bortsett från bibeln, för att denne romerske styresman existerat.

19, 20. Vilka personer som Lukas nämner i bibeln (i Lukas och Apostlagärningarna) har arkeologin bekräftat?

¹⁹ I Lukas’ evangelium läser vi att Johannes döparen började sin tjänst ”när ... Lysanias var landsdelshärskare i Abilene”. (Lukas 3:1) Somliga betvivlade detta uttalande därför att Josefos nämnde en Lysanias som regerade Abilene och dog år 34 f.v.t., långt innan Johannes var född. Men arkeologer har funnit en inskription i Abilene som omnämner en annan Lysanias som var tetrark (landsdelshärskare) under Tiberius’ regering, vilken regerade som kejsare i Rom då Johannes började sin tjänst.¹⁷ Denne kunde mycket väl ha varit den Lysanias som Lukas talade om.

 ²⁰ I Apostlagärningarna läser vi att Paulus och Barnabas sändes till Cypern för att utföra missionärstjänst och där träffade på en prokonsul som hette Sergius Paulus, ”en intelligent man”. (Apostlagärningarna 13:7) I mitten av 1800-talet fann man vid utgrävningar på Cypern en inskription från år 55 v.t. som nämner just denne man. Om detta säger arkeologen G. Ernest Wright: ”Det är den enda referens vi har till denne prokonsul utanför bibeln, och det är intressant att Lukas så korrekt nämner hans namn och titel.”¹⁸

21, 22. Vilka religiösa seder och bruk som omtalas i bibeln har bekräftats genom arkeologiska fynd?

²¹ När Paulus var i Aten sade han att han hade sett ett altare helgat ”Åt en okänd Gud”. (Apostlagärningarna 17:23) Altaren med inskriptioner på latin helgade åt anonyma gudar har upptäckts i olika delar av det romerska riket. Man fann ett i Pergamon (Pergamus) med inskriptionen skriven på grekiska, precis som fallet måste ha varit med det i Aten.

²² Längre fram då Paulus var i Efesus mötte han våldsamt motstånd av silversmeder, som skaffade sig inkomst genom att göra Artemistempel och bilder av denna gudinna. Efesus omtalades som ”tempelvårdarinna åt den stora Artemis”.  (Apostlagärningarna 19:35) I överensstämmelse med detta har ett antal statyetter av Artemis i terrakotta och marmor hittats på den plats där det forntida Efesus låg. Ruinerna av det enorma templet grävdes fram under förra århundradet.

Sanningens klang

23, 24. a) Var finner vi det starkaste beviset för att de kristna grekiska skrifterna är sannfärdiga? b) Vilken egenskap förbunden med bibelns redogörelse vittnar om bibelns sannfärdighet?

²³ Det är alltså så att historien och arkeologin illustrerar och i viss mån bekräftar de grekiska skrifternas historiska uppgifter, men det starkaste beviset för att dessa skrifter är sannfärdiga är återigen böckerna själva. När du läser dem, låter de inte som myter. De har sanningens klang.

²⁴ De är för det första mycket rättframma. Tänk på det som står om Petrus. Hans lite pinsamma misslyckande med att gå på vattnet skildras detaljerat. Sedan säger Jesus till denne högt respekterade apostel: ”Försvinn bakom mig, Satan!” (Matteus 14:28—31; 16:23) Tänk också på den gången då Petrus somnade på sin vaktpost under natten och hur han senare förnekade sin Herre tre gånger, trots att han dessförinnan kraftigt protesterat och sagt att även om alla de andra övergav Jesus, skulle han aldrig göra det. — Matteus 26:31—35, 37—45, 73—75.

25. Vilka svagheter hos apostlarna avslöjar bibelskribenterna rättframt?

²⁵ Men det är inte bara Petrus’ svagheter som avslöjas. Den rättframma redogörelsen slätar inte över apostlarnas trätande om vem som var den störste bland dem. (Matteus 18:1; Markus 9:34; Lukas 22:24) Inte heller hoppar den över berättelsen om apostlarna Jakobs och Johannes’ mor som  bad att Jesus skulle ge hennes söner de mest gynnade ställningarna i hans rike. (Matteus 20:20—23) Ett ”häftigt utbrott av förbittring” mellan Barnabas och Paulus är också troget dokumenterat. — Apostlagärningarna 15:36—39.

26. Vilken upplysning om Jesu uppståndelse skulle ha tagits med bara om den var sann?

²⁶ Det är också anmärkningsvärt att Lukas’ bok berättar att det var ”de kvinnor, som tillsammans med honom hade kommit från Galileen”, som först fick reda på att Jesus hade uppstått. Detta är en högst ovanlig upplysning i första århundradets mansdominerade samhälle. Ja, och enligt skildringen syntes kvinnornas uttalande ”som tomt prat” för apostlarna. (Lukas 23:55—24:11) Om de historiska uppgifterna i de grekiska skrifterna inte är riktiga, måste de vara påhittade. Men varför skulle någon hitta på en berättelse och framställa sådana respekterade personer i en så föga smickrande dager? Dessa upplysningar skulle ha tagits med bara om de var sanna.

Jesus — en verklig person

27. Hur intygar en historiker att Jesus existerat som historisk person?

²⁷ Många har betraktat Jesus som han beskrivs i bibeln som en påhittad idealfigur. Men historikern Michael Grant säger: ”Om vi, som vi bör, tillämpar samma slag av normer på Nya testamentet som vi bör tillämpa på andra forntida skrifter som innehåller  historiskt stoff, kan vi inte förneka Jesu existens mer än vi kan förneka en mängd betydande hedniska personer vars existens som historiska personer aldrig ifrågasätts.”¹⁹

28, 29. Varför är det betydelsefullt att de fyra evangelierna framställer en samstämmig bild av Jesu personlighet?

²⁸ Inte bara Jesu existens, utan också hans personlighet, har sanningens utpräglade klang hela bibeln igenom. Det är inte lätt att hitta på en person med en ovanlig personlighet och sedan framställa en konsekvent bild av honom genom en hel bok. Det är nästan omöjligt för fyra olika skribenter att skriva om en och samma person och konsekvent måla samma bild av honom om han aldrig existerat i verkligheten. Att den Jesus som beskrivs i alla fyra evangelierna uppenbart är en och samma person utgör ett övertygande bevis för att evangelierna är sannfärdiga.

²⁹ Michael Grant anför en mycket lämplig fråga: ”Hur kommer det sig att det, genom alla evangelietraditionerna utan undantag, framställs en beaktansvärt fast och bestämd bild av en attraktiv ung man som rör sig fritt bland alla slag av kvinnor, inbegripet sådana med avgjort dåligt rykte, utan ett spår av sentimentalitet, onaturlighet eller pryderi, och det ändå till punkt och pricka  bibehålls en enkel och klar bild av honom som person?”²⁰ Det enda svaret är att en sådan människa faktiskt existerat i verkligheten och handlat precis som det sägs i bibeln.

Varför de inte tror

30, 31. Varför är det många som inte godtar de kristna grekiska skrifterna som historiskt sannfärdiga trots alla bevis som finns?

³⁰ Varför säger somliga att de grekiska skrifterna inte innehåller sann historia, när det finns så övertygande bevis för att säga att de gör det? Varför finns det många som, trots att de godtar vissa delar av dem som äkta, ändå vägrar att godta allt de innehåller? Det beror främst på att bibeln innehåller sådant som de intellektuella i vår tid inte vill tro på. Den säger till exempel att Jesus både uppfyllde och uttalade profetior. Den berättar också att han utförde underverk och att han uppstod till liv igen efter sin död.

³¹ Sådant vill man inte tro på nu i detta skeptiska tjugonde århundrade. Professor Ezra P. Gould säger angående underverk: ”Det finns en reservation som några av kritikerna känner sig rättfärdigade att göra ... att underverk inte inträffar.” ²¹ En del godtar att Jesus kan ha påverkat botandet av vissa sjukdomar, men bara sådana av psykosomatisk, själslig-kroppslig, karaktär. När det gäller  andra underverk bortförklarar de flesta dem som antingen fantasiprodukter eller verkliga händelser som förvrängts när de berättats.

32, 33. Hur har några försökt bortförklara Jesu underverk med att bespisa den stora folkskaran, men varför är detta ologiskt?

³² Som exempel på detta kan vi se på händelsen då Jesus bespisade en folkskara på mer än 5.000 personer med bara lite bröd och två fiskar. (Matteus 14:14—22) 1800-talsforskaren Heinrich Paulus hävdade att det som hände i verkligheten var detta: Jesus och hans apostlar fann att de hade en stor folkskara omkring sig som började bli hungrig. Han beslöt därför att bli ett gott föredöme för de rika som var bland dem. Han tog de få matvaror som han och hans apostlar hade och delade med sig av dem åt folkskaran. Snart började andra som också hade mat med sig att följa hans exempel och dela med sig. Till sist var hela folkskaran mättad.²²

³³ Om detta är vad som hände i verkligheten, var det ändå ett beaktansvärt bevis på det goda föredömets makt. Varför skulle en sådan intressant och meningsfull berättelse förvrängas till att låta som ett övernaturligt underverk? Ja, alla sådana försök att bortförklara underverken som annat än  mirakel skapar fler problem än de löser. Och de är alla grundade på ett falskt antagande. De utgår från antagandet att underverk är omöjliga. Men varför skulle de vara det?

34. Om bibeln verkligen innehåller sanna profetior och skildringar av sanna underverk, vad bevisar då detta?

³⁴ Både de hebreiska och de grekiska skrifterna innehåller sann historia, enligt de rimligaste normerna, trots att de innehåller exempel på profetior och underverk. (Jämför 2 Kungaboken 4:42—44.) Men tänk om profetiorna är sanna? Och tänk om underverken faktiskt har inträffat? Då är det verkligen Gud som stått bakom nedskrivandet av bibeln, och då är bibeln verkligen hans ord och inte människors. I ett kapitel längre fram skall vi behandla frågan om profetior, men låt oss först begrunda underverken. Är det förnuftigt att nu på 1900-talet tro att det verkligen inträffat underverk i forna tider?

[Frågor]

[Infälld text på sidan 66]

Varför skulle bibeln tala om att det var kvinnor som först upptäckte att Jesus uppstått om detta inte verkligen hänt?

[Ruta på sidan 56]

Modern bibelkritik har brister

Som exempel på den moderna bibelkritikens osäkra natur kan man begrunda följande uttalanden av Raymond E. Brown om Johannes’ evangelium: ”Mot slutet av förra århundradet och under de första åren av vårt århundrade gick vetenskapen igenom en period då den såg ytterst skeptiskt på detta evangelium. Johannes daterades till ett mycket sent datum, rentav till andra hälften av det andra århundradet. Som en produkt av den hellenistiska världen trodde man att det helt saknade historiskt värde och hade föga samband med det Palestina som Jesus från Nasaret kom ifrån. ...

Det finns inte en enda sådan ståndpunkt som inte har påverkats av en serie oväntade fynd av arkeologisk, dokumentär och textmässig natur. Dessa upptäckter har fått oss till att förståndsmässigt utmana de kritiska uppfattningar som nästan blivit ortodoxa och att inse hur skör grund de byggde sin ytterst skeptiska analys av Johannes på. ...

Evangeliet har daterats tillbaka till slutet av första århundradet eller rentav tidigare. ... Det underligaste av allt är kanske att vissa forskare till och med vågat sig på att ännu en gång påstå att Johannes, Sebedeus’ son, kan ha haft något med evangeliet att göra!”³

Varför skulle det verka underligt att tro att Johannes skrev den bok som traditionellt tillskrivs honom? Enbart därför att det inte stämmer med bibelkritikernas förutfattade meningar.

[Ruta på sidan 70]

Ännu ett angrepp på bibeln

Timothy P. Weber skriver: ”Den högre bibelkritikens fynd fick många lekmän att tvivla på sin förmåga att förstå någonting [i bibeln]. ... A. T. Pierson gav uttryck åt den frustrering många protestanter känner, då han förklarade att ’[högre bibelkritik], likt romersk katolicism, i praktiken för Guds ord bort från vanliga människor genom att förutsätta att enbart högt utbildade kan förstå det; medan Rom sätter en präst mellan människan och Ordet, sätter bibelkritiken en utbildad tolkare mellan den troende och hans bibel’.”²³ Modern högre bibelkritik visar sig alltså utgöra ännu ett angrepp på bibeln.

[Bild på sidan 62]

Detta altare i Pergamon var uppenbarligen helgat ”åt okända gudar”

[Bild på sidan 63]

Ruiner av det en gång så magnifika Artemistemplet som efesierna var så stolta över

[Bild på sidan 64]

Bibeln talar ärligt om att Petrus förnekade att han kände Jesus

[Bild på sidan 67]

Bibeln berättar öppet om ”ett häftigt utbrott av förbittring” mellan Paulus och Barnabas

[Bild på sidan 68]

Den konsekvent utmålade bilden av Jesus i de fyra evangelierna är ett starkt bevis för deras äkthet

[Bild på sidan 69]

De flesta nutida kritiker tar för givet att inga underverk sker