Skärselden

Definition: ”Enligt [romersk-katolska] kyrkans lära är den det tillstånd eller den plats i nästa värld ... där själarna av dem som dör i ett tillstånd av nåd, men ännu inte blivit fria från all ofullkomlighet, gör soningsoffer för oförlåtna förlåtliga synder eller för det tillfälliga straff som de fått till följd av förlåtliga och dödliga synder som redan har förlåtits, och genom att handla så blir de renade innan de träder in i himlen.” (New Catholic Encyclopedia, 1967, band XI, sid. 1034) En oskriftenlig lära.

På vad grundar sig läran om skärselden?

Efter en genomgång av vad katolska skribenter har sagt om sådana texter som 2 Mackabéerboken 12:39—45, Matteus 12:32 och 1 Korinthierna 3:10—15 görs följande erkännande i New Catholic Encyclopedia (1967, band XI, sid. 1034): ”När allt kommer omkring är den katolska läran om skärselden grundad på traditionen, inte på den Heliga skrift.”

”Kyrkan har som stöd för sin tro på att det finns en plats mitt emellan himmel och helvete litat på traditionen.” — U.S. Catholic, mars 1981, sid. 7.

Vad säger katolska talesmän om skärseldens beskaffenhet?

”Många tror att det fullständiga lidandet i skärselden identifieras med medvetenheten om den tillfälligt uppskjutna åsynen av Guds härlighet, fastän den vanligare uppfattningen är att det förutom detta finns någon positiv bestraffning. ... I den latinska kyrkan har det i allmänhet hävdats att denna smärta vållas av verklig eld. Detta är emellertid inte väsentligt för tron på skärselden. Det är inte ens säkert. ... Även om man väljer, tillsammans med teologerna i Östern, att förkasta tanken att lidandet skulle vara orsakat av eld, bör man vara försiktig så att man inte utesluter allt positivt lidande från skärselden. Det finns fortfarande verklig bedrövelse, sorg, harm, samvetskval, skamsenhet och andra andliga sorger som kan plåga själen och ge den verklig smärta. ... Man bör komma ihåg att dessa själar mitt i sitt lidande också erfar stor glädje över vissheten att de skall bli  frälsta.” — New Catholic Encyclopedia (1967), band XI, sid. 1036, 1037.

”Vad som pågår i skärselden får var och en gissa sig till.” — U.S. Catholic, mars 1981, sid. 9.

Lever själen vidare då kroppen dör?

Hes. 18:4 (1878): ”Den själ [hebreiska: nẹ·fesh; den, 1917, 1982; själ, My, Åk], som syndar, hon skall dö.”

Jak. 5:20 (1917): ”Den som omvänder en syndare från hans villoväg, han frälsar hans själ från döden och överskyler en myckenhet av synder.” (Kursiverat av oss) (Lägg märke till att det här talas om att själen kan dö.)

För vidare upplysningar, se rubrikerna ”Död” och ”Själ”.

Måste man efter döden lida ytterligare straff för sina synder?

Rom. 6:7 (1981): ”Den som är död är frikänd från synden.” (Hd: ”En död man kan inte mer ställas till ansvar för någon synd.”)

Kan de döda känna glädje på grund av tillförsikten att de har möjlighet att bli räddade?

Pred. 9:5 (1982): ”Väl vet de som lever att de måste dö, men de döda vet alls ingenting.”

Jes. 38:18 (1982): ”Dödsriket tackar dig [Gud] inte, döden prisar dig inte, och de som har farit ned i graven hoppas ej mer på din trofasthet.” (Hur kan då någon av dem ”erfara stor glädje över vissheten att de skall bli frälsta”?)

Genom vad kan synder renas enligt Bibeln?

1 Joh. 1:7, 9 (1981): ”Om vi vandrar i ljuset, liksom han [Gud] är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.”

Upp. 1:5 (Be): ”Jesus Kristus ... som har älskat oss och i sitt blod tvagit oss från våra synder.”