Fullgoda alternativ till blodtransfusion

Du kanske tänker: Blodtransfusioner är riskfyllda, men finns det några fullgoda alternativ? Det är en bra fråga, och lägg märke till ordet ”fullgoda”.

Alla människor, också Jehovas vittnen, vill ha effektiv läkarvård av hög kvalitet. Doktor Grant E. Steffen framhöll två viktiga faktorer: ”Läkarvård av hög kvalitet innebär att de faktorer som ingår i vården har förmågan att uppnå berättigade medicinska och icke-medicinska mål.” (The Journal of the American Medical Association, 1 juli 1988) ”Icke-medicinska mål” omfattar bland annat att inte kränka patientens etiska principer eller på bibeln grundade samvete. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Finns det berättigade och effektiva sätt att lösa allvarliga medicinska problem utan att använda blod? Glädjande nog är svaret ja.

De flesta kirurger har hävdat att de gett blod endast när det varit absolut nödvändigt, men efter aidsepidemins utbrott minskade deras användning av blod hastigt. I en ledarartikel i Mayo Clinic Proceedings (september 1988) hette det att ”en av de få fördelarna med epidemin” var att den ”resulterade i olika strategier från patienternas och läkarnas sida för att undvika blodtransfusion”. En representant för en blodbank förklarar: ”Det som har förändrats är budskapets intensitet, sjukhusläkarnas mottaglighet för budskapet (på grund av ökad insikt om riskerna) och kravet på att man tar olika alternativ i övervägande.” — Transfusion Medicine Reviews, oktober 1989.

Lägg alltså märke till att det finns alternativ! Det förstår man när man tänker på varför blodtransfusioner ges.

Hemoglobinet i de röda blodkropparna transporterar syre, som är nödvändigt för god hälsa och liv. Om någon har förlorat ganska mycket blod, kan det alltså tyckas logiskt att helt enkelt ersätta det. Normalt har man omkring 140 eller 150 gram hemoglobin per liter blod. (Ett annat mått på koncentrationen är hematokritvärdet, som normalt ligger på omkring 45 procent.) Den allmänt godtagna ”regeln” var att ge en patient blodtransfusion före operationen, om hans hemoglobinvärde var under 100 (eller hematokritvärdet under 30 procent). Den schweiziska tidskriften Vox Sanguinis (mars 1987) meddelade att ”65 % av [narkosläkarna] krävde att patienterna skulle ha en hemoglobinhalt av 100 g/l före operationen vid elektiv kirurgi [dvs. operationer som inte behöver utföras omedelbart]”.

Men vid en konferens om blodtransfusion år 1988 frågade professor Howard L. Zauder: ”Hur fick vi detta ’magiska tal’?” Han förklarade: ”Vad som ligger bakom kravet att en patient skall ha 100 gram hemoglobin (Hb) per liter innan man ger honom narkos är skrudat i tradition, höljt i dunkel och obekräftat av kliniska eller experimentella fakta.” Föreställ dig hur många tusen patienter som fått blodtransfusioner på grund av detta ”dunkla, obekräftade” krav!

Någon kanske undrar: Varför har man normalt ett hemoglobinvärde på 140, om man kan klara sig med mycket mindre? Orsaken är att man då har en avsevärd reserv när det gäller syretransporteringsförmåga, så att man kan klara av kroppsansträngningar och tungt arbete. Undersökningar av patienter med blodbrist visar till och med att ”det är svårt att upptäcka någon brist på arbetsförmåga trots att hemoglobinhalten inte är högre än 70 g/l. Vid andra undersökningar har man funnit bevis för endast måttligt nedsatt funktion.” — Contemporary Transfusion Practice, 1987.

 Vuxna klarar sig alltså med ganska lågt hemoglobinvärde, men hur är det med barn? Doktor James A. Stockman säger: ”Med få undantag får för tidigt födda barn en nedgång i hemoglobinvärdet under en till tre månader efter födelsen. ... Indikationerna för att ge blodtransfusion åt spädbarn är inte väl definierade. Ja, många spädbarn tycks tolerera anmärkningsvärt låga hemoglobinhalter utan några synbara kliniska svårigheter.” — Pediatric Clinics of North America, februari 1986.

Men detta betyder inte att man inte behöver göra något när någon förlorar en stor mängd blod i samband med en olyckshändelse eller en operation. Om förlusten är hastig och stor, sjunker patientens blodtryck, och han kan drabbas av chock. Det som i första hand behövs är att blödningen stoppas och att vätskevolymen i blodkärlen återställs. På så sätt förhindras chock, och de kvarvarande röda blodkropparna och andra komponenter i blodet kan fortsätta att cirkulera.

Den förlorade vätskan kan ersättas utan att man använder helblod eller blodplasma. * Olika vätskor som inte innehåller blodkomponenter är effektiva plasmasubstitut. Den enklaste är vanlig koksaltlösning, som är både billig och väl förenlig med vårt blod. Det finns också vätskor med speciella egenskaper, till exempel dextran, Haemaccel och Ringers laktatlösning. Hydroxietylstärkelse är ett relativt nytt plasmasubstitut som används bland annat i USA, och ”det kan utan risk rekommenderas åt de [brännskade]patienter som har invändningar mot blodprodukter”. (Journal of Burn Care & Rehabilitation, januari/februari 1989) Sådana vätskor har definitiva fördelar. ”Kristalloida lösningar [t. ex. vanlig koksaltlösning och Ringers laktat], dextran och hydroxietylstärkelse är relativt icke-toxiska och billiga, lätta att ha till hands, kan förvaras vid rumstemperatur, kräver ingen korstestning och är fria från risken för transfusionsöverförda sjukdomar.” — Blood Transfusion Therapy—A Physician’s Handbook (Blodtransfusionsterapi — en läkarhandbok), 1989.

Men du kanske frågar: Hur kan det komma sig att ersättningsvätskor utan blodbeståndsdelar fungerar bra, när man behöver röda blodkroppar för att transportera syre ut i kroppen? Som tidigare nämnts har vi en syretransportreserv. Om man förlorar blod, träder en fantastisk kompensationsmekanism i verksamhet. Hjärtat pumpar mer blod än vanligt per slag. Eftersom det förlorade blodet ersatts med en lämplig vätska, flyter det nu utspädda blodet lättare, också i de små blodkärlen. Till följd av kemiska förändringar avges mer syre till vävnaderna. Dessa anpassningar är så effektiva att syretransporten kan bli omkring 75 procent av den normala, även om bara hälften av de röda blodkropparna finns kvar. En patient som är i vila förbrukar bara 25 procent av det syre som finns tillgängligt i blodet. Och de flesta narkosmedel minskar kroppens behov av syre.

HUR KAN LÄKARE GE HJÄLP?

Kunniga läkare kan hjälpa den som har förlorat blod och alltså har färre röda blodkroppar. Så snart vätskevolymen är återställd kan läkare ge syrgas av hög koncentration. På så sätt blir mera syre tillgängligt för kroppen, vilket ofta har gett mycket goda resultat. Brittiska läkare använde detta på en kvinna som hade förlorat så mycket blod att ”hennes  hemoglobinvärde sjönk till 18 g/l. Hon behandlades framgångsrikt ... [med] höga syrekoncentrationer i inandningsluften och transfusioner av stora mängder gelatinlösning [Haemaccel].” (Anaesthesia, januari 1987) I rapporten heter det också att andra med akut blodförlust har behandlats framgångsrikt i syrekammare med övertryck.

Läkare kan också hjälpa sina patienter att bilda mer röda blodkroppar. Hur då? Genom att ge dem preparat som innehåller järn (i musklerna eller venerna), vilket kan hjälpa kroppen att framställa röda blodkroppar tre till fyra gånger snabbare än normalt. Ett annat hjälpmedel har nyligen blivit tillgängligt. Njurarna producerar ett hormon som kallas erythropoietin, som stimulerar benmärgen till att bilda röda blodkroppar. Numera finns det syntetiskt erythropoietin (framställt med hjälp av genteknik). Läkare kan ge detta till en del patienter som lider av blodbrist och på så sätt hjälpa dem att mycket snabbt bilda röda blodkroppar som ersätter dem som gått förlorade.

Också under operationens lopp kan samvetsgranna och kunniga kirurger och narkosläkare hjälpa till genom att använda avancerade metoder för att nedbringa blodförlusterna. Minutiöst noggrann operationsteknik, till exempel elektrokauterisation för att minska blödning, kan inte nog starkt betonas. Ibland kan blod som tränger upp i ett sår sugas upp, filtreras och återföras till blodomloppet tillsammans med en pågående infusion eller så kallat dropp. *

Patienter som opereras med hjälp av en hjärt-lungmaskin laddad med en vätska utan blodbeståndsdelar kan ha nytta av den utspädning av blodet som detta innebär, eftersom de då förlorar färre röda blodkroppar i samband med blödning.

Det finns också andra sätt att ge hjälp. Att kyla ner en patient för att minska hans syrebehov under operationen. Narkos som inbegriper sänkning av blodtrycket. Behandling för att förbättra koagulationen. Desmopressin för att förkorta blödningstiden. ”Laserskalpeller”. Listan kommer att växa allteftersom läkare och oroliga patienter försöker undvika blodtransfusioner. Vi hoppas att du aldrig kommer att förlora någon större mängd blod. Men om du skulle  göra det, är det mycket sannolikt att kunniga läkare kan klara din vård utan att använda blodtransfusioner, som medför så många risker.

OPERATION — JA, MEN UTAN TRANSFUSIONER

Många människor i våra dagar tar inte emot blod. Av hälsoskäl vill de ha samma behandling som vittnena begär först och främst av religiösa skäl: läkarvård av god kvalitet med hjälp av alternativ behandling utan blod. Som vi har funnit är större operationer ändå möjliga. Om du fortfarande tvivlar på den saken, kanske dina tvivel kan skingras av några fler vittnesbörd ur den medicinska litteraturen.

Artikeln ”Fyra större ledoperationer på medlem av Jehovas vittnen” (Orthopaedic Review, augusti 1986) berättade om en patient med blodbrist som hade ”avancerade skador i både knäna och höfterna”. Järndextran gavs före och efter operationen, som gjordes i flera etapper och som blev framgångsrik. British Journal of Anaesthesia (1982) rapporterade om ett 52-årigt vittne med ett hemoglobinvärde som låg under 100. Med hjälp av narkos som inbegrep sänkning av blodtrycket för att minska blodförlusten genomgick hon ett fullständigt höft- och axelledsbyte. Ett kirurglag vid University of Arkansas (USA) använde också denna metod vid ett hundratal höftledsbyten på Jehovas vittnen, och alla patienterna tillfrisknade. Professorn som var chef på avdelningen kommenterade: ”Vad vi har lärt oss av dessa patienter (som är vittnen) tillämpar vi nu på alla våra patienter som vi gör fullständiga höftledsbyten på.”

Somliga vittnens samvete tillåter dem att gå med på organtransplantationer, om de görs utan blod. I en rapport över 13 njurtransplantationer hette det: ”Resultaten som helhet tyder på att njurtransplantation kan utföras säkert och effektivt på de flesta Jehovas vittnen.” (Transplantation, juni 1988) Vägran att ta emot blod har inte heller inneburit något hinder för framgångsrika hjärttransplantationer.

Hur är det då med blodfria operationer av andra slag? kanske du undrar. I Medical Hotline (april/maj 1983) berättas det om ”Jehovas vittnen som genomgick större gynekologiska och obstetriska operationer [vid Wayne State University i USA] utan blodtransfusioner”. Tidskriften rapporterade: ”Det förekom inte fler dödsfall och komplikationer än hos kvinnor som hade genomgått liknande operationer med blodtransfusioner.” Tidskriften kommenterade sedan: ”Resultaten av den här undersökningen kan berättiga en omvärdering av användningen av blod när det gäller alla kvinnor som genomgår obstetriska och gynekologiska operationer.”

Vid universitetssjukhuset i Göttingen (Västtyskland) genomgick 30 patienter som vägrade blod allmän kirurgi. ”Inga komplikationer uppstod som inte också kunde ha uppstått hos patienter som tar emot blodtransfusioner. ... Man bör inte överdriva betydelsen av att man inte har möjlighet att ge en transfusion, och detta bör inte leda till att man avstår från att utföra en operation som är nödvändig och kirurgiskt sett berättigad.” — Risiko in der Chirurgie (Risk i kirurgin), 1987.

Till och med hjärnoperationer har utförts utan användning av blod på många vuxna och barn, till exempel vid New York University Medical Center. År 1989 skrev dr Joseph Ransohoff, neurokirurgiska klinikens chef: ”Det är mycket tydligt att man i de flesta fall med minimal risk kan undvika blodprodukter när det gäller patienter vars religiösa  övertygelse är emot användning av sådana produkter, i synnerhet om operationen kan utföras skyndsamt och med relativt kort operationstid. Det är av avsevärt intresse att jag ofta glömmer att patienten är ett vittne ända tills det blir dags för utskrivning, då han tackar mig för att jag har respekterat hans religiösa tro.”

Och slutligen: Kan komplicerad hjärt- och kärlkirurgi utan blod utföras på vuxna och barn? Doktor Denton A. Cooley var pionjär när det gällde just detta. Som framgår av den medicinska artikel, som återges i Appendix, på sidorna 27—29, var dr Cooleys slutsats, grundad på en tidigare analys, ”att risken i samband med att operera patienter som är Jehovas vittnen inte har varit nämnvärt större än i samband med andra operationer”. Han skriver nu, sedan han utfört 1.106 sådana operationer: ”I vartenda fall upprätthålls min överenskommelse eller mitt kontrakt med patienten”, dvs. att inte använda blod.

Kirurger har framhållit att en positiv inställning är något annat som kännetecknar Jehovas vittnen. ”Dessa patienters inställning har varit exemplarisk”, skrev dr Cooley i oktober 1989. ”De har inte den fruktan för komplikationer eller ens för döden som de flesta patienter har. De har en djup och bestående tro på sin religiösa övertygelse och på sin Gud.”

Detta betyder inte att de hävdar någon rätt att dö. De anstränger sig verkligen för att få läkarvård av god kvalitet, därför att de vill bli bra. De är övertygade om att det är förståndigt att lyda Guds lag angående blodet, och den åsikten har en positiv inverkan i samband med operationer utan blod.

Professor V. Schlosser vid kirurgiska kliniken vid universitetet i Freiburg (Västtyskland) framhöll: ”Hos denna patientgrupp var förekomsten av blödningar före och efter operationen inte högre; komplikationerna var kanske rentav färre. Den särskilda inställning till sjukdomar som är typisk för Jehovas vittnen hade ett positivt inflytande både före och efter operationen.” — Herz Kreislauf (Hjärta och kretslopp), augusti 1987.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 13]

”Vi måste dra slutsatsen att det för närvarande ges blodkomponenter åt många patienter som omöjligen kan ha någon nytta av transfusion (blodet behövs inte) men ändå utsätts för en betydande risk för icke önskvärda verkningar. Ingen läkare skulle medvetet vilja ge en patient en behandling som inte kan göra någon nytta, men däremot skada, men det är precis vad som sker när man ger blod i onödan.” — ”Transfusion-Transmitted Viral Diseases” (Transfusionsöverförda virussjukdomar), 1987.

[Ruta på sidan 14]

”Somliga medicinska skribenter har förklarat att så låga hemoglobinvärden som 20 till 25 gram per liter kan vara acceptabla. ... En frisk person kan tolerera en 50-procentig förlust av antalet röda blodkroppar och vara nästan helt utan symptom, om blodförlusten sker successivt under en viss tid.” — ”Techniques of Blood Transfusion”, 1982.

[Ruta på sidan 15]

”Äldre uppfattningar om syretransport till vävnader, sårläkning och blodets ’näringsvärde’ överges nu. Erfarenheten av patienter som är Jehovas vittnen visar att svår blodbrist tolereras väl.” — ”The Annals of Thoracic Surgery”, mars 1989.

[Ruta på sidan 16]

Gäller detta också små barn? ”Fyrtioåtta fall av öppen hjärtkirurgi på barn utfördes med hjälp av blodfri teknik, oberoende av hur komplicerad operationen var.” De minsta vägde inte mer än 4,7 kilo. ”Eftersom vi alltid har haft framgång med Jehovas vittnen och eftersom blodtransfusion innebär risk för allvarliga komplikationer, utför vi numera de flesta av våra hjärtoperationer på barn utan blodtransfusion.” — ”Circulation”, september 1984.

[Bild på sidan 15]

Hjärt-lungmaskinen har varit till stor hjälp vid hjärtoperationer på patienter som inte vill ha blod