TILLÄGG

Föräldrar frågar

”Hur kan jag få min tonåring att prata med mig?”

”Ska jag bestämma en tid då mitt barn måste komma hem?”

”Hur kan jag hjälpa min dotter att få en balanserad syn på bantning?”

Det här är några av de 17 frågor som du får svar på i det här tillägget. Materialet är uppdelat i sex avsnitt, och det finns hänvisningar till olika kapitel i både band 1 och band 2 av boken Ungdomar frågar – svar som fungerar.

Läs igenom materialet, och resonera om det med din äktenskapspartner om det är möjligt. Använd sedan råden för att hjälpa barnen. Du kan vara övertygad om att svaren i tillägget går att lita på, för de är grundade på Guds ord, Bibeln, och inte på människors otillförlitliga kunskap. (2 Timoteus 3:16, 17)

290  Kommunicerande

297  Regler

302  Frihet och självständighet

307  Kärlek och sex

311  Känslomässiga frågor

315  Andlighet

  KOMMUNICERANDE

Det är väl inte så farligt om man bråkar med sin man/hustru eller sina barn?

Det går inte att komma ifrån att man ibland blir oense med sin äktenskapspartner. Men man väljer själv hur man ska hantera de här situationerna. Barn och ungdomar påverkas mycket starkt när föräldrar bråkar. Det är mycket viktigt att ni tänker på det, eftersom ert äktenskap faktiskt utgör ett mönster som era barn troligen kommer att följa om de själva gifter sig. När det uppstår meningsskiljaktigheter, varför då inte passa på att visa hur man löser konflikter på ett bra sätt? Försök att följa de här råden:

Lyssna. Bibeln uppmanar var och en av oss att vara ”snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede”. (Jakob 1:19) Förvärra inte situationen genom att återgälda varandra med ”ont för ont”. (Romarna 12:17) Även om din äktenskapspartner verkar slå dövörat till, kan du välja att lyssna.

Försök att förklara i stället för att kritisera. Berätta helt lugnt för din partner hur hans eller hennes uppförande påverkar dig. (”Jag blir sårad när du ...”) Stå emot impulsen att anklaga och kritisera. (”Du bryr dig inte om mig.” ”Du lyssnar aldrig på mig.”)

Ta en paus. Ibland är det bättre att avbryta diskussionen och fortsätta när känslorna har lagt sig. I Bibeln sägs det: ”Att börja ett gräl är som att släppa lös vattenmassor; dra dig  därför tillbaka innan striden bryter ut.” (Ordspråksboken 17:14)

Be varandra om förlåtelse – och kanske också barnen. Fjortonåriga Brianne berättar: ”När mina föräldrar har grälat ber de ibland mig och min storebror om ursäkt, eftersom de vet att vi har påverkats.” Att ödmjukt säga ”förlåt” är bland det viktigaste du kan lära dina barn.

Men hur är det då om det är barnen du bråkar med? Fundera på om du omedvetet gör något som förvärrar situationen. Tänk på det scenario som målas upp i inledningen av kapitel 2 i det här bandet, dvs. på sidan 15. Kan du se vad Idas mamma gjorde som bidrog till grälet? Hur kan du undvika att bråka med din tonåring? Här kommer några förslag:

● Undvik svepande generaliseringar som: ”Du gör alltid ...” eller: ”Du gör aldrig ...” Sådana kommentarer gör bara att barnen intar försvarsställning. Dessutom är det här ofta överdrifter, och det vet dina barn. De vet säkert också att dina eventuella generaliseringar handlar mer om din ilska än om deras bristande ansvarskänsla.

● I stället för att komma med beskyllningar som börjar med ”du” kan du försöka förklara hur din sons eller dotters uppförande påverkar dig. Du kan till exempel säga: ”Jag känner ... när du ...” Tro det eller ej, men dina barn bryr sig verkligen om hur du känner det. När du låter dem få veta hur du påverkas av situationen är det mer troligt att de kommer att vilja samarbeta med dig. *

● Säg inget innan du har ditt humör under kontroll, hur svårt det än är. (Ordspråksboken 29:22) Om bråken brukar handla om vem som ska göra vad hemma, prata då med din son eller dotter om det. Skriv ner exakt vad som förväntas av honom eller henne, och var tydlig med vilka konsekvenser det kommer att få om det inte fungerar. Lyssna noga på din tonårings syn på saken, även om du inte håller med. De  flesta tonåringar reagerar mer positivt om man lyssnar på dem än om man skäller på dem.

● Dra inte förhastat slutsatsen att dina barn har blivit upproriska. Tänk i stället på att mycket av det som händer är en naturlig del av ett barns utveckling. De kanske står på sig bara för att visa att de håller på att bli vuxna. Motstå då frestelsen att börja en hetsig diskussion. Kom ihåg att ditt sätt att reagera på en provokation lär dina barn hur de ska bete sig. Om du är föredömlig och visar tålamod kommer dina barn troligen att följa ditt exempel. (Galaterna 5:22, 23)

SE KAPITEL 2 I BAND 1 OCH KAPITEL 24 I BAND 2

Hur mycket ska mina barn få veta om sådant som har hänt mig tidigare i livet?

Tänk dig att du sitter och äter middag med din äktenskapspartner, din dotter och några av era vänner. Medan ni äter nämner en av vännerna någon som du var ihop med – och gjorde slut med – innan du träffade din äktenskapspartner. Din dotter sätter nästan maten i halsen. ”Va! Har du varit ihop med någon annan?” säger hon. Du har aldrig berättat om det här för henne. Nu vill hon veta mer. Vad ska du göra?

Oftast är det bäst att se det som något positivt att barnen ställer frågor. Varje gång de frågar om något och lyssnar till dina svar får ni ju faktiskt tillfälle att prata med varandra, och det är ju något som de flesta föräldrar tycker om.

Hur mycket ska du berätta för din son eller dotter om ditt förflutna? Naturligtvis kanske du helst inte pratar om sådant som är pinsamt. Men när det är lämpligt kan det ändå vara bra att du berättar om vissa saker som du har fått kämpa med. På vilket sätt?

Tänk på aposteln Paulus, som öppet berättade om sig själv. Han sade så här en gång: ”När jag gärna vill göra det rätta, då finns det onda hos mig. ... Jag eländiga människa!”  (Romarna 7:21–24) Det var Jehova Gud som såg till att de här orden skrevs ner och bevarades i Bibeln till nytta för oss. Och vi har verkligen nytta av det Paulus sade, för visst känner vi igen oss i hans uppriktiga beskrivning av sig själv?

På liknande sätt kan du som förälder hjälpa dina barn att känna samhörighet med dig genom att berätta både om dina kloka beslut och om de misstag du gjort. Förhållandena var förstås annorlunda när du växte upp, och tiderna har förändrats. Men den mänskliga naturen har inte förändrats, och det har inte heller Bibelns principer. (Psalm 119:144) Genom att berätta om svårigheter som du fick kämpa med som ung – och hur du klarade av dem – kan du hjälpa dina tonåringar att klara av sina problem. Cameron säger: ”När man förstår att ens föräldrar har haft liknande problem som man själv, är det lättare att identifiera sig med dem.” Han säger vidare: ”Nästa gång man kämpar med ett problem, undrar man om de har varit med om den situationen också.”

En liten varning bara: Sådana här samtal måste inte avslutas med ett råd. Det är sant att du kanske oroar dig för att din tonåring ska dra fel slutsatser eller till och med använda dina misstag som en ursäkt för att själv göra samma sak. Men i stället för att tala om för ditt barn vad han eller hon kan lära sig av det här (”Det är därför du aldrig ska ...”) är det bättre att du bara helt kort berättar hur du känner det. (”Så här i efterhand önskar jag att jag inte hade gjort det eller det eftersom ...”) På så sätt kan din tonåring själv dra viktiga lärdomar av din erfarenhet utan att fördenskull känna det som att du talar om hur han eller hon ska handla. (Efesierna 6:4)

SE KAPITEL 1 I BAND 1

Hur kan jag få min tonåring att prata med mig?

När dina barn var små pratade de säkert med dig om allt. Om du frågade om något svarade de utan att tveka. Ofta behövde du kanske inte ens fråga – det bara sprutade ut ord  som från en gejser. Men sedan kom de upp i tonåren, och sedan dess har det kanske varit lika svårt att få dem att prata som att hämta upp vatten ur en uttorkad brunn. ”De pratar ju med sina kompisar, så varför kan de inte prata med mig?” undrar du.

Låt inte deras tystnad få dig att tro att de struntar i dig eller att de inte vill att du ska bry dig om vad som händer i deras liv. Faktum är att de behöver dig nu mer än någonsin tidigare. Och det positiva är att studier visar att de flesta tonåringar fortfarande sätter värde på sina föräldrars råd och värderar dem högre än råd från sina kompisar och från massmedierna.

Varför har de då så svårt att berätta för dig vad de tycker och tänker? Läs här vad några ungdomar har sagt om orsaken till att de drar sig för att prata med sina föräldrar. Svara sedan på frågorna och slå upp bibelställena.

”Jag tycker det är svårt att gå till pappa, för han har så mycket att göra, både på jobbet och i församlingen. Det verkar aldrig som att det passar.” (Andrew)

Sänder jag omedvetet ut signaler om att jag inte har tid att prata med mina barn? Hur kan jag i så fall göra det lättare för dem att komma till mig? Vilka tider skulle jag regelbundet kunna avsätta till att prata med dem? (5 Moseboken 6:7)

”Jag berättade för mamma att jag hade varit med om ett gräl i skolan. Jag grät och ville att hon skulle trösta mig, men hon tillrättavisade mig bara. Sedan dess har jag inte pratat med henne om något viktigt.” (Kenji)

Hur reagerar jag när barnen kommer till mig med ett problem? Behöver jag lära mig att lyssna med medkänsla innan jag ger råd och förmaningar? (Jakob 1:19)

”Ibland lovar föräldrar att man kan berätta vad som helst utan att de blir arga, men så blir de det ändå. Då känner man sig lurad och sviken.” (Rachel)

 Hur kan jag kontrollera min första reaktion om mitt barn berättar något som gör mig upprörd? (Ordspråksboken 10:19)

”Flera gånger när jag berättade något väldigt personligt för mamma gick hon raka vägen till sina vänner och berättade allt för dem. Det dröjde länge innan jag vågade lita på henne igen.” (Chantelle)

Respekterar jag mitt barn genom att inte prata med andra om sådant som han eller hon har sagt i förtroende? (Ordspråksboken 25:9)

”Det finns massor som jag skulle vilja prata med mamma och pappa om. Jag behöver bara deras hjälp att komma i gång.” (Courtney)

Kan jag ta initiativet till att samtala med min tonåring? När kan det passa bäst att vi pratar med varandra? (Predikaren 3:7)

Som förälder har du allt att vinna på att gå in för att hålla kommunikationslinjerna öppna mellan dig och ditt barn. Tänk på det som 17-åriga Junko i Japan var med om. Hon berättar: ”En gång talade jag om för mamma att jag tyckte att det var lättare att umgås med mina skolkompisar än med dem i församlingen. Nästa dag låg det ett brev från mamma på mitt skrivbord. I brevet berättade hon att hon också hade haft svårt att få kompisar i församlingen. Hon bad mig tänka på vissa personer i Bibeln som tjänade Gud utan att ha någon som gav dem stöd och uppmuntran. Dessutom berömde hon mig för att jag hade försökt hitta vänner med en sund och andlig inriktning. Jag blev förvånad när jag insåg att jag inte var den enda som hade haft det här problemet. Mamma hade upplevt samma sak, och när jag fick veta det blev jag så glad att jag började gråta. Jag blev väldigt uppmuntrad av att hon berättade det här för mig, och det styrkte mig att göra det rätta.”

Precis som Junkos mamma märkte har tonåringar lättare för att öppna sig för sina föräldrar när de vet att föräldrarna  inte kommer att skratta åt deras tankar och känslor eller kritisera dem. Men vad kan du göra om din tonåring verkar irriterad eller till och med arg när han eller hon pratar med dig? Försök då att inte svara med samma mynt. (Romarna 12:21; 1 Petrus 2:23) Visa i stället genom ditt exempel hur du vill att din tonåring ska uppträda, även om det inte är lätt.

Kom ihåg att tonåringar befinner sig i en övergångsperiod då de är på väg att bli vuxna. Experter har lagt märke till att ungdomars uppträdande pendlar mycket under den här perioden – ena gången uppför de sig väldigt moget för sin ålder, och nästa gång uppför de sig mer som ett barn. Om du upplever det här, vad kan du då göra – särskilt då han eller hon uppträder på ett barnsligt sätt för sin ålder?

Försök att inte bli arg och börja tillrättavisa din son eller dotter, och låt dig inte dras in i ett barnsligt gräl. Tala i stället med din tonåring som med en ”vuxen under utbildning”. (1 Korinthierna 13:11) Om den barnsliga sidan hos tonåringen dyker upp och han eller hon exempelvis säger: ”Varför tjatar du alltid på mig?” kan det vara lätt att brusa upp. Men då tappar du kontrollen över samtalet, och ni hamnar troligen i ett gräl som inte leder någon vart. Du skulle i stället bara kunna säga: ”Jag hör att du är upprörd över det här. Är det okej att vi väntar och pratar om det här lite senare?” Då behåller du kontrollen, och du har bäddat för ett samtal, inte ett gräl.

SE KAPITLEN 1 OCH 2 I BAND 1

  REGLER

Ska jag bestämma en tid då mitt barn måste komma hem?

För att göra det lättare för dig att besvara den frågan kan du tänka dig in i den här situationen: Din son skulle ha varit hemma för en halvtimme sedan. Nu hör du ytterdörren öppnas försiktigt. ”Han hoppas nog att jag har gått och lagt mig”, tänker du. Men det har du naturligtvis inte. Du har i stället hållit ett öga på dörren ända sedan det klockslag då han skulle ha kommit hem. Dörren är nu helt öppen, och ni får ögonkontakt. Vad ska du säga? Vad ska du göra?

Du har flera valmöjligheter. Du skulle kunna rycka på axlarna och tänka: ”Ja, ja, det är typiskt pojkar!” Eller också skulle du kunna gå till den andra ytterligheten och säga: ”Nu får du aldrig mer gå ut!” Men i stället för att handla impulsivt bör du först lyssna. Det kan ju finnas ett giltigt skäl till att han är försenad. Sedan kan du använda situationen till att lära honom något viktigt. Hur då?

Förslag: Tala om för honom att ni ska resonera igenom saken nästa dag. Sätt er sedan ner vid ett lämpligt tillfälle och prata om hur ni ska göra. En del föräldrar har prövat det här: Om deras barn kommer hem senare än överenskommet, flyttas den utsatta tiden tillbaka en halvtimme nästa gång. Men om de brukar komma hem i tid och har visat sig vara pålitliga, kanske de väljer att ge dem vissa friheter och  ibland till och med flyttar fram den utsatta tiden. Det är viktigt att ditt barn vet vilken tid han eller hon förväntas vara hemma och vad konsekvenserna blir om tiden inte hålls. Sedan måste du hålla fast vid det som är sagt.

Men tänk på vad Bibeln säger: ”Låt er resonlighet bli känd.” (Filipperna 4:5) Innan du bestämmer vilken tid ditt barn ska vara hemma kan det vara bra att ni resonerar om saken tillsammans. Låt ditt barn ge förslag på en tid och även tala om varför han eller hon tycker att den tiden är bra. Tänk över förslaget. Om ditt barn har visat att han eller hon är ansvarsfull och förslaget är rimligt, kanske du kan gå med på det.

Punktlighet är en del av livet. Att du bestämmer en tid då ditt barn ska vara hemma handlar alltså inte bara om att beskydda honom eller henne. Det handlar om att lära ut en förmåga som ditt barn har nytta av resten av livet. (Ordspråksboken 22:6)

SE KAPITEL 3 I BAND 1 OCH KAPITEL 22 I BAND 2

Vad ska jag göra när jag och mitt barn inte är överens om vad han eller hon ska ha på sig?

Tänk dig in i den situation som beskrivs på sidan 77 i det här bandet, och föreställ dig att Ida är din dotter. Du kan inte undgå att lägga märke till hennes tajta och avslöjande kläder – man ser alldeles för mycket hud anser du. Du reagerar på en gång. ”Gå genast upp och byt om, annars stannar du hemma!” Det kanske skulle kunna fungera att säga så. Hon har trots allt inte mycket annat att välja på än att göra som du säger. Men vad kan du göra för att hjälpa henne att byta åsikt och inte bara byta kläder?

● Kom för det första ihåg att din tonåring måste lära sig att tänka på konsekvenserna av en oanständig klädsel minst lika mycket som du gör. Innerst inne vill han eller hon inte se löjlig ut eller dra till sig fel slags uppmärksamhet. Förklara på  ett tålmodigt sätt att oanständiga kläder inte är smickrande. * Ge förslag på alternativ.

● För det andra, var resonlig. Fråga dig själv: Om mitt barn har de här kläderna på sig, strider det då mot någon biblisk princip eller handlar det bara om personlig smak? (2 Korinthierna 1:24; 1 Timoteus 2:9, 10) Om det bara handlar om tycke och smak, kan du då ge med dig?

● För det tredje, säg inte bara till din tonåring vilka stilar som inte är acceptabla. Hjälp i stället till att hitta kläder som är passande. Du skulle kunna använda arbetsbladen på sidorna 82 och 83 i det här bandet för att resonera om det här med ditt barn. Du kan vara säker på att det är värt ansträngningen!

SE KAPITEL 11 I BAND 1

Ska mitt barn få spela tv- och dataspel?

Tv- och dataspelen har utvecklats enormt sedan du var i tonåren. Hur kan du som förälder hjälpa ditt barn att se de potentiella farorna och undvika dem?

Du uppnår inget positivt genom att kategoriskt fördöma alla dataspel eller dogmatiskt påstå att det är totalt slöseri med tid att spela dataspel. Kom ihåg att inte alla spel är dåliga. Men det är lätt att bli beroende. Så försök att ta reda på hur mycket tid ditt barn lägger på att spela dataspel. Ta också reda på vilken typ av spel som ditt barn lockas mest av. Du kan dessutom fråga:

● Vilket spel tycker dina klasskompisar bäst om?

● Vad händer i spelet?

● Varför tror du att det är så populärt?

 Du kanske upptäcker att ditt barn vet mycket mer om olika dataspel än du trodde. Han eller hon kanske till och med har spelat spel som du inte tycker är lämpliga. Överreagera inte i så fall. Det här är en möjlighet för dig att hjälpa ditt barn att utveckla sin uppfattningsförmåga. (Hebréerna 5:14)

Ställ frågor som hjälper ditt barn att förstå varför vissa spel som inte är lämpliga ändå är så lockande. Du kan fråga:

● Känner du dig utanför för att du inte får spela det här spelet?

En del ungdomar spelar ett visst spel bara för att ha något att prata om med sina kompisar. Om det är så för ditt barn hanterar du säkert situationen på ett annat sätt än om du skulle märka att han eller hon verkligen tycker om spel med inslag av sex och blodigt våld. (Kolosserna 4:6)

Men tänk om det faktiskt är det nedbrytande innehållet i spelet som ditt barn lockas av? Några ungdomar kanske snabbt kommer med invändningen att de inte påverkas av dataspelsvåld. ”Bara för att jag gör något i spelet betyder inte det att jag kommer att göra det i verkligheten”, kanske de säger. Om ditt barn resonerar så, visa då Psalm 11:5. Som bibelstället visar är det inte bara de som är våldsamma som Gud ogillar, utan även sådana som älskar våld. Samma princip kan tillämpas på sexuell omoral och annat som Guds ord fördömer. (Psalm 97:10)

Om ditt barn har problem med tv- och dataspel kan du pröva det här:

● Låt inte ditt barn spela spel på en plats där ingen har tillsyn, till exempel på hans eller hennes rum.

● Sätt upp vissa regler, som att läxor, middag och andra viktiga saker ska vara avklarade innan han eller hon börjar spela.

 ● Poängtera hur bra det är med fysisk aktivitet.

● Titta på när ditt barn spelar, eller ännu bättre, spela tillsammans med honom eller henne ibland.

För att kunna hjälpa dina barn på det här området måste du naturligtvis själv vara ett föredöme. Fråga dig själv: ”Vilka tv-program och filmer tittar jag på?” Du kan vara säker på att om du tillämpar andra principer när det gäller dig själv, så märker barnen det.

SE KAPITEL 30 I BAND 2

Vad ska jag göra om mitt barn är mer eller mindre beroende av sin mobil, sin dator eller liknande?

Använder ditt barn för mycket tid till att vara ute på nätet eller sms:a? Har han eller hon en bättre relation till sin mp3-spelare än till dig? Vad kan du i så fall göra?

Du skulle förstås kunna ta ifrån ditt barn de tekniska prylarna. Men akta dig för att döma ut alla elektroniska medier. Kom ihåg att du själv säkert använder teknik som dina föräldrar inte hade tillgång till. Så i stället för att bara beslagta din tonårings prylar – såvida det inte finns tvingande skäl till det – kan det här kanske vara ett bra tillfälle att lära honom eller henne att använda tekniken på ett förståndigt och balanserat sätt. Hur kan du göra det?

Sätt er ner och resonera igenom saken tillsammans. Berätta först vad som oroar dig. Lyssna sedan på vad din son eller dotter har att säga. (Ordspråksboken 18:13) Resonera er därefter fram till praktiska lösningar. Var inte rädd för att sätta upp bestämda gränser, men var resonlig. En tonåring som heter Ellen säger: ”När sms:andet blev ett problem för mig tog mina föräldrar inte mobilen ifrån mig. I stället satte de upp vissa regler. Deras sätt att hantera situationen har hjälpt mig att bli mer balanserad och inte sms:a för mycket, även när de inte ser mig.”

 Vad kan du göra om ditt barn intar försvarsställning? Tänk inte att du talar för döva öron. Ha tålamod, och ge honom eller henne lite tid att tänka på saken. Det är inte omöjligt att ditt barn egentligen håller med dig och kommer att göra de justeringar som behövs. Det som tonåriga Hailey säger stämmer nog in på många ungdomar: ”Först blev jag sur när mina föräldrar sade att jag var beroende av datorn. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att de hade rätt.”

SE KAPITEL 36 I BAND 1

 FRIHET OCH SJÄLVSTÄNDIGHET

Hur stor frihet ska jag låta mitt barn få ha?

Den här frågan kan kännas svår att svara på när det handlar om ditt barns privatliv. Hur ska du till exempel göra om din son är på sitt rum och dörren är stängd? Ska du  klampa in utan att knacka? Eller tänk om din dotter glömde ta med sig mobilen när hon rusade i väg till skolan. Ska du ta chansen att kolla hennes sms?

Det här är inga lätta frågor. Som förälder har du rätt att veta vad som händer i ditt barns liv och en skyldighet att skydda honom eller henne. Men du kan inte för evigt vara en ”helikopterförälder”, som misstänksamt svävar över ditt barn och registrerar varje steg. Hur kan du hitta en balans?

För det första: Kom ihåg att det inte alltid är något skumt på gång när tonåringar vill vara i fred. Det är en normal del av deras personliga utveckling. När ungdomar får en viss frihet kan de pröva sina vingar och skapa vänskapsrelationer på egen hand och använda sitt förnuft för att tänka igenom sina problem. (Romarna 12:1, 2) Om de får möjlighet att vara för sig själva ibland kan de utveckla sin tankeförmåga, något som måste till om de ska kunna bli ansvarsfulla vuxna. Då har de också möjlighet att tänka ordentligt innan de fattar beslut eller svarar på svåra frågor. (Ordspråksboken 15:28)

För det andra: Tänk på att det kan leda till irritation och uppror om du försöker styra ditt barn in i minsta detalj. (Efesierna 6:4; Kolosserna 3:21) Betyder det att du ska hålla dig undan helt och hållet? Nej, för du har fortfarande föräldraansvaret. Men målet är att ditt barn ska få ett väl övat samvete. (5 Moseboken 6:6, 7; Ordspråksboken 22:6) När allt kommer omkring är vägledning mer effektivt än bevakning.

För det tredje: Tala med din tonåring om den här saken. Lyssna på hur han eller hon känner det. Skulle du ibland kunna vara mer medgörlig? Förklara att du kommer att ge honom eller henne viss frihet så länge han eller hon inte sviker ditt förtroende. Gör också klart vad följderna av olydnad blir, och följ sedan upp det konsekvent. Det råder ingen tvekan om att du kan låta ditt barn ha ett privatliv och ändå vara en omtänksam förälder.

SE KAPITLEN 3 OCH 15 I BAND 1

 När bör mitt barn sluta skolan?

”Lärarna är tråkiga!” ”Det är för mycket läxor!” ”Jag klarar ju knappt att få godkänt, så varför ska jag bry mig?” Många ungdomar som känner så här har lust att hoppa av skolan innan de har skaffat sig den utbildning de behöver för att kunna försörja sig. Vad kan du göra om din son eller dotter vill sluta skolan? Pröva det här:

● Tänk över din egen inställning till utbildning. Betraktade du skolan som ett slöseri med tiden, som ett ”fängelsestraff” som du var tvungen att sitta av tills du kunde börja ägna dig åt sådant som du tyckte var viktigare? I så fall kan det ha smittat av sig på dina barn. Men saken är den att en ordentlig utbildning kommer att hjälpa dem att skaffa sig ”praktisk vishet och tankeförmåga”, något som de kommer att behöva för att kunna nå sina mål. (Ordspråksboken 3:21)

● Förse dem med de rätta verktygen. En del unga skulle kunna förbättra sina betyg om de hade en bra studieteknik och en bra studiemiljö. Ett enkelt skrivbord med fria ytor, bra belysning och tillgång till nödvändiga studiehjälpmedel är något som kan ingå i en bra studiemiljö. Du kan hjälpa ditt barn att göra framsteg, både i skolan och på det andliga planet, genom att ge dem förutsättningar att kunna fundera över nya tankar och idéer. (Jämför 1 Timoteus 4:15.)

● Engagera dig. Se lärare och studievägledare som dina allierade, inte som dina fiender. Träffa dem och lär dig vad de heter. Prata med dem om dina barns mål och problem. Om betygen inte är så bra, försök då att ta reda på orsaken. Är din dotter till exempel rädd för att bli mobbad om hon gör för bra ifrån sig? Har din son problem med någon av lärarna? Eller med utbildningen i sig? Kursplanen är ju tänkt att stimulera  barnen, inte knäcka dem. En annan möjlighet: Kan det finnas en fysisk förklaring, som dålig syn eller inlärningssvårigheter?

Ju mer du engagerar dig i ditt barns utveckling, både den i skolan och den som andlig människa, desto bättre chanser har han eller hon att lyckas. (Psalm 127:4, 5)

SE KAPITEL 19 I BAND 1

Hur kan jag veta om mitt barn är redo att flytta hemifrån?

Serena, som citerades i kapitel 7 i den här boken, är rädd för att flytta hemifrån. Vad beror det på? Hon nämner en orsak: ”När jag vill köpa något för mina egna pengar, så insisterar pappa alltid på att få betala. Han säger att det är hans uppgift. Därför känns det läskigt att tänka att jag snart ska betala mina räkningar själv.” Serenas pappa menar säkert väl, men tycker du att han hjälper henne att kunna klara sig själv? (Ordspråksboken 31:10, 18, 27)

Är dina barn överbeskyddade och därför dåligt rustade att flytta hemifrån? Hur kan du avgöra det? Tänk igenom de här fyra punkterna, som också nämns under rubriken ”Är jag förberedd” i kapitel 7, men gör det ur ett föräldraperspektiv.

Det ekonomiska. Om du har äldre barn, vet de då hur man deklarerar och vad man behöver för försäkringar? (Romarna 13:7) Kan de använda kreditkort på ett förståndigt sätt? (Ordspråksboken 22:7) Kan de göra upp en budget och leva efter sina tillgångar? (Lukas 14:28–30) Har de fått känna tillfredsställelsen av att köpa något för pengar de själva tjänat ihop? Har de känt den stora glädje man får när man ger av sin tid och sina resurser för att hjälpa andra? (Apostlagärningarna 20:35)

Det praktiska. Kan både dina döttrar och söner laga mat? Har du lärt dem hur man tvättar och stryker? Om de  har körkort, kan de då utföra enklare underhåll, som att byta säkring, olja eller däck?

Det sociala. När dina äldre barn blir osams, agerar du då alltid domare och träder in för att lösa problemet? Eller har de fått öva sig på att själva komma fram till en fredlig lösning och sedan berätta för dig hur det gick? (Matteus 5:23–25)

Det andliga. Säger du bara till dina barn vad de ska tro, eller hjälper du dem att få en egen övertygelse? (2 Timoteus 3:14, 15) Ger du alltid färdiga svar på deras frågor om tro och moral, eller lär du dem att utveckla sin egen ”tankeförmåga”? (Ordspråksboken 1:4) Skulle du vilja att de tog efter dina bibelstudievanor, eller skulle du önska att de hade bättre vanor än du? *

Det krävs utan tvivel tid och rejält med engagemang för att lära sina barn sådant som vi har nämnt här. Men när du en vacker dag ser med blandade känslor hur flyttlasset går, kommer du att vara glad att du tog dig den tiden.

SE KAPITEL 7 I BAND 1

  KÄRLEK OCH SEX

Bör jag prata med mitt barn om sex?

Numera kommer barn i kontakt med frågor som rör sex mycket tidigt i livet. I Bibeln förutsades det för länge sedan att ”de sista dagarna” skulle kännetecknas av ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med” och att människor skulle vara ”utan självbehärskning” och ”sådana som älskar njutningar mer än de älskar Gud”. (2 Timoteus 3:1, 3, 4) Att det har blivit så vanligt med kompissex är en av alla de saker som visar att den här profetian går i uppfyllelse.

Världen i dag ser helt annorlunda ut än då du växte upp. Men i viss utsträckning är problemen desamma. Du behöver därför inte känna dig skrämd eller maktlös inför det dåliga inflytande som dina barn utsätts för. Var i stället besluten att hjälpa dem att följa den uppmaning som aposteln Paulus gav de kristna för snart 2 000 år sedan: ”Ta på er den fullständiga vapenrustningen från Gud, så att ni kan stå fasta mot Djävulens listiga anslag.” (Efesierna 6:11) Många kristna ungdomar kämpar fantastiskt bra för att göra det som är rätt, trots det negativa inflytande som de utsätts för. Hur kan du hjälpa dina barn att också göra det?

Ett sätt är att samtala med dina barn om det här och då använda olika kapitel i del 4 i det här bandet och i delarna 1 och 7 i band 2. Kapitlen innehåller bibelställen som är  tankeväckande. Några av bibelställena handlar om personer som antingen tog ställning för det som var rätt och blev välsignade eller som ignorerade Guds lagar och fick ta konsekvenserna. Andra bibelställen innehåller principer som kan hjälpa dina barn att inse vilken förmån det är för dem – och för dig – att leva efter Guds lagar. Skulle du kunna planera för att gå igenom det här materialet med dem snart?

SE KAPITLEN 23, 25 OCH 32 I BAND 1 OCH KAPITLEN 4–6, 28 OCH 29 I BAND 2

Ska jag låta mitt barn få börja dejta?

Förr eller senare kommer dina barn oundvikligen att ställas inför frågan om de ska börja dejta. ”Jag behöver inte ens göra något!” säger Phillip. ”Tjejer frågar om jag vill gå ut med dem, och jag står där och tänker: ’Oj, vad gör jag nu?’ Det är svårt att säga nej, för några av dem är jättesnygga!”

Det bästa du som förälder kan göra är att prata med din tonåring om det här ämnet. Varför inte använda kapitel 1 i band 2 som underlag för ett samtal? Ta reda på hur din son eller dotter ser på de utmaningar han eller hon ställs inför i skolan och även i den kristna församlingen. Ibland skulle ni kunna ha sådana här samtal helt informellt, till exempel ”när du sitter i ditt hus och när du går på vägen”. (5 Moseboken 6:6, 7) Oavsett vad du väljer för tillfälle, bör du komma ihåg att vara ”snar till att höra, sen till att tala”. (Jakob 1:19)

Få inte panik om din son eller dotter berättar för dig att han eller hon är intresserad av någon särskild. ”När pappa fick reda på att jag hade en pojkvän, blev han väldigt upprörd!” säger en tonårstjej. ”Han försökte skrämma upp mig genom att ställa en massa frågor om äktenskap och om jag var redo för det. När man är ung kan sådant göra att man får lust att fortsätta ett förhållande bara för att visa att föräldrarna har fel!”

 Om din tonåring känner att det här är ett ämne som ni absolut inte diskuterar, kan det få tragiska följder. Han eller hon kanske börjar träffa någon i smyg och håller förhållandet hemligt. En ung tjej säger: ”När föräldrar överreagerar försöker barnen bara dölja sitt förhållande ännu mer. De slutar inte. De smyger bara mer med det.”

Du uppnår mycket bättre resultat om ni resonerar om de här frågorna på ett ärligt och rättframt sätt. Brittany, som är 20, säger: ”Mina föräldrar har alltid talat öppet om det här med pojkvänner. De tycker att det är viktigt att veta vem jag är intresserad av, och det är bra! Pappa pratar med personen det gäller. Om det är något som oroar dem, talar de om det för mig. Oftast kommer jag fram till att jag inte är intresserad innan det ens är tal om att bli ihop.”

Men efter att ha läst kapitel 2 i band 2 kanske du undrar: ”Skulle min son eller dotter kunna vara ihop med någon utan att berätta det för mig?” Läs vad några ungdomar har sagt om varför en del känner sig frestade att vara ihop med någon i hemlighet. Fundera också på de frågor som följer.

”En del ungdomar får ingen hjälp och tröst där hemma, så de skaffar en kille eller en tjej som kan ge dem det.” (Wendy)

Hur kan du se till att dina barn får det känslomässiga stöd de behöver? Kan du göra mer i det här avseendet? I så fall vad?

”När jag var 14 var det en utbytesstudent som frågade om jag ville vara ihop med honom. Jag sade ja. Jag tyckte att det skulle vara mysigt att ha en kille som kunde hålla om mig.” (Diane)

Hur skulle du hantera det här om Diane var din dotter?

”Mobiltelefoner gör att det är lätt att vara ihop med någon i smyg. Föräldrarna har ingen aning om vad som händer!” (Annette)

Vilka regler skulle du kunna sätta upp när det gäller dina barns användning av mobiltelefoner?

 ”Det är mycket lättare att vara ihop med någon i hemlighet om föräldrarna inte har så bra koll på vad man gör och vilka man är tillsammans med.” (Thomas)

Finns det något du kan göra för att bli mer delaktig i din tonårings liv och ändå låta honom eller henne ha en viss frihet?

”Det är vanligt att föräldrarna inte är hemma när barnen är det. Eller så ger de barnen för stort förtroende och låter dem gå ut med andra utan att bry sig.” (Nicholas)

Vilka är dina barns närmaste vänner? Vet du verkligen vad de gör när de träffas?

”Man kan börja dejta i hemlighet om föräldrarna är väldigt stränga.” (Paul)

Hur kan du låta din ”resonlighet bli känd” för dina barn utan att tumma på bibliska lagar och principer? (Filipperna 4:5)

”I början av tonåren hade jag dåligt självförtroende och längtade efter uppmärksamhet. Jag började mejla med en kille i en grannförsamling och blev kär. Han fick mig att känna mig speciell.” (Linda)

Har du någon tanke om hur Lindas känslomässiga behov hade kunnat fyllas på ett bättre sätt hemma i familjen?

Varför inte använda kapitel 2 i band 2 och det här avsnittet av tillägget som en grund för ett samtal med din son eller dotter? Det absolut bästa sättet att förekomma hemlighetsmakeri är att ha ett ärligt och öppet kommunicerande. (Ordspråksboken 20:5)

SE KAPITLEN 1–3 I BAND 2

  KÄNSLOMÄSSIGA FRÅGOR

Vad ska jag göra om mitt barn talar om att ta livet av sig?

I vissa delar av världen har självmord bland ungdomar blivit oroväckande vanligt. I Sverige till exempel är självmord den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15 till 24 år. De som i första hand är i farozonen är de ungdomar som har någon psykisk sjukdom, de som har upplevt självmord i familjen och de som tidigare har gjort självmordsförsök. Här är några varningssignaler som kan tyda på att en ung människa funderar på att ta sitt liv:

● Drar sig undan från familj och vänner

● Får ändrade sov- och matvanor

● Förlorar intresset för sådant som han eller hon har tyckt om

● Får en tydlig personlighetsförändring

● Missbrukar droger eller alkohol

● Ger bort saker som betyder mycket för honom eller henne

● Talar om döden eller är helt upptagen av sådant som har med döden att göra

 Ett av de största misstag en förälder kan göra är att ignorera sådana varningssignaler. Ta alla hot på allvar. Dra inte snabbt slutsatsen att det bara är en fas i livet som ditt barn går igenom.

Dra dig inte heller för att söka hjälp om din son eller dotter har en allvarlig depression eller ett annat psykiskt problem. Och om du misstänker att din tonåring har självmordstankar, fråga då honom eller henne om det. Uppfattningen att man uppmuntrar till självmord genom att prata om det är oriktig. Många ungdomar känner sig lättade när föräldrarna tar upp ämnet. Så om din tonåring medger att han eller hon har självmordstankar, ta då reda på om det finns en uttänkt plan och i så fall hur detaljerad den är. Ju mer detaljerad planen är, desto viktigare är det att du agerar snabbt.

Utgå inte från att depressionen kommer att gå över av sig själv. Och om den verkar lätta, tro då inte att faran är över. Det här kan tvärtom vara den mest kritiska perioden. Varför det? Därför att den svåra ångest som hör ihop med en djup depression kan göra tonåringen alltför handlingsförlamad för att göra allvar av sina självmordstankar. Men när de mörka känslorna lättar och kraften återvänder kan han eller hon ha den styrka som behövs för att genomföra handlingen.

Det är verkligen tragiskt att somliga ungdomar i sin förtvivlan funderar på att ta sitt liv. Om föräldrar och andra vuxna är uppmärksamma på varningssignalerna och reagerar på dem, kan de ”tala tröstande till de nedstämda själarna” och vara ett stöd för de unga. (1 Thessalonikerna 5:14)

SE KAPITLEN 13 OCH 14 I BAND 1 OCH KAPITEL 26 I BAND 2

Ska jag inte visa mina barn att jag känner sorg?

Det är en smärtsam erfarenhet att förlora sin äktenskapspartner i döden. Nu har det hänt vid en tid då ditt barn  fortfarande behöver dig. Hur kan du hjälpa honom att hantera sin sorg samtidigt som du kämpar med din egen? * Här följer några förslag:

● Dölj inte dina känslor. Ditt barn har lärt sig många viktiga saker genom att iaktta dig. Nu får han möjlighet att lära sig att hantera sorg. Tänk därför inte att du måste vara stark och dölja din sorg för honom. Då lär du honom bara att göra likadant. Om du däremot berättar hur du känner det, lär du honom att det är bättre att tala öppet om sina känslor än att bara hålla dem inom sig och att det är normalt att känna sig ledsen, frustrerad eller till och med arg i sådana här situationer.

● Uppmuntra honom att öppna sig. Försök få honom att berätta hur han känner det utan att på något sätt pressa honom. Om han inte verkar vilja prata om det, kanske ni kan gå igenom kapitel 16 i det här bandet tillsammans. Prata också om de fina minnen du har av din partner. Berätta för din son hur svårt det kommer att kännas för dig att gå vidare. När han hör dig uttrycka dina känslor kan det bli lättare för honom att också göra det.

● Inse dina begränsningar. Du vill naturligtvis vara ett starkt stöd för ditt barn under den här svåra tiden. Men tänk på att du precis har förlorat din älskade livskamrat. Så din känslomässiga, psykiska och fysiska styrka kanske inte är vad den brukar vara. (Ordspråksboken 24:10) Det kan därför bli nödvändigt att be släktingar eller mogna vänner om hjälp. Det är ett tecken på mogenhet att göra det. I Ordspråksboken 11:2 står det: ”Vishet finns hos de blygsamma.”

Det bästa stöd du kan få finns hos Jehova Gud. Han lovar sina tjänare: ”Jag, Jehova, din Gud, griper tag i din högra hand, jag är den som säger till dig: ’Var inte rädd. Jag skall hjälpa dig.’” (Jesaja 41:13)

SE KAPITEL 16 I BAND 1

 Hur kan jag hjälpa min dotter att få en balanserad syn på bantning?

Vad kan du göra om din dotter har en ätstörning? * Försök först förstå varför hon har lagt sig till med det här ätbeteendet.

Det har visat sig att många som lider av ätstörningar har låg självkänsla och ställer orimligt höga krav på sig själva därför att de är perfektionister. Se till att du själv inte bidrar till sådana här tankar. Säg i stället sådant som bygger upp din dotter. (1 Thessalonikerna 5:11)

Granska också din egen inställning till mat och vikt. Har du omedvetet fokuserat för mycket på det genom det du sagt eller gjort? Kom ihåg att ungdomar är väldigt känsliga och medvetna om sitt utseende. Bara en sådan sak som att reta dem för ”babyhull” eller för att de växer snabbt kan framkalla tankar som skulle kunna leda till problem för dem.

Tänk igenom saken noga och ha sedan ett uppriktigt samtal med din dotter. Här följer några förslag som kan hjälpa dig:

● Tänk noga igenom vad du ska säga och när du ska säga det.

● Förklara tydligt att du är orolig och att du vill hjälpa till.

● Bli inte förvånad om din dotter avvisar dig till en början.

● Lyssna tålmodigt.

Det viktigaste av allt är att du engagerar dig för att hjälpa din dotter att bli bra. Gör din dotters tillfrisknande till ett familjeprojekt!

SE KAPITEL 10 I BAND 1 OCH KAPITEL 7 I BAND 2

   ANDLIGHET

Hur kan jag fortsätta lära mina barn andliga värderingar när de kommer upp i tonåren?

I Bibeln sägs det att Timoteus fick andlig undervisning från sin ”tidiga barndom”, och som förälder har du säkert hjälpt dina barn på samma sätt. (2 Timoteus 3:15) Men när barnen kommer upp i tonåren kanske dina undervisningsmetoder måste anpassas efter nya omständigheter. Dina tonåringar börjar kunna sätta sig in i komplicerade och djupare ämnen som de inte helt och fullt kunde förstå när de var yngre. Nu måste du vädja till deras förnuft mycket mer än tidigare. (Romarna 12:1)

När Paulus skrev till Timoteus nämnde han att Timoteus hade lärt sig och ”övertygats att tro på” vissa saker. (2 Timoteus 3:14) Det kan nu vara dags för dina tonåringar att bli övertygade om sanningar i Bibeln som de har känt till sedan de var små. Men för att sanningen ska nå deras hjärta räcker det inte med att du säger åt dem vad de ska tro eller göra. De måste själva undersöka Bibelns sanningar. Hur kan du hjälpa dem? Börja med att ge dem gott om möjligheter att fundera över och resonera om frågor som:

● Vad övertygar mig om att Gud existerar? (Romarna 1:20)

● Hur vet jag att det som mina föräldrar lär mig från Bibeln är sant? (Apostlagärningarna 17:11)

 ● Vad övertygar mig om att det är bra för mig att leva efter Bibelns normer? (Jesaja 48:17, 18)

● Hur vet jag att Bibelns profetior kommer att uppfyllas? (Josua 23:14)

● Vad övertygar mig om att ingenting i den här världen kan jämföras med ”det oändligt större värdet i kunskapen om Kristus Jesus”? (Filipperna 3:8)

● Vad betyder Kristi lösenoffer för mig? (2 Korinthierna 5:14, 15; Galaterna 2:20)

Du kanske drar dig för att uppmuntra dina tonåringar att fundera över sådana här frågor därför att du är rädd att de inte ska kunna svara på dem. Men det är som att dra sig för att titta på bensinmätaren i bilen därför att man är rädd att den ska visa att tanken är tom. Om bensinen håller på att ta slut är det ju bättre att få reda på det medan man kan göra något åt det! Det är alltså nu – medan dina barn bor hemma – som du måste hjälpa dem att undersöka trosfrågor och att bli övertygade, precis som Timoteus blev. *

Kom ihåg att det är inget negativt med att låta sin son eller dotter fråga sig: ”Varför tror jag?” Diane, 22, berättar att hon gjorde det i tonåren. ”Jag ville inte känna mig osäker på mina trosuppfattningar”, säger hon. ”Att jag kom fram till klara och tydliga svar fick mig att känna att jag tyckte om att vara ett Jehovas vittne. När andra frågade mig varför jag inte skulle göra en viss sak, kunde jag svara: ’Jag tycker inte att det är rätt’, i stället för att säga: ’Min religion säger att det är fel.’ Jag gjorde alltså Bibelns syn till min egen uppfattning.”

Förslag. För att hjälpa din tonåring att använda sitt förnuft och fundera över bibliska normer kan du låta honom eller henne spela rollen som förälder när det uppstår ett problem. Låt säga att din dotter har frågat om hon får gå på en fest och du (och troligen också hon) vet att det skulle vara  olämpligt. I stället för att bara säga nej skulle du kunna ge det här förslaget: ”Jag skulle vilja att vi gör så här: Tänk dig att du är i mitt ställe. Tänk på festen som du vill gå på, gör lite efterforskningar (kanske i kapitel 37 i den här boken och i kapitel 32 i band 2) och prata sedan med mig om det här i morgon. Då ska jag spela dig och be att få gå på den här festen, och du spelar förälder och talar om för mig om det vore klokt eller inte att tacka ja.”

SE KAPITEL 38 I BAND 1 OCH KAPITLEN 34–36 I BAND 2

Vår tonåring har förlorat intresset för andlig verksamhet. Vad kan vi göra?

Dra inte snabbt slutsatsen att det är trosuppfattningarna som din tonåring inte gillar. I många fall finns det en annan orsak som ligger bakom den här reaktionen. Han eller hon kanske

● utsätts för grupptryck och är rädd för att vara annorlunda genom att följa Bibelns principer

● ser hur duktiga andra kristna ungdomar (även syskon) är och känner att det är omöjligt att nå upp till deras nivå

● längtar efter kompisar men känner sig ensam eller bortkommen bland medtroende

● ser att andra ”kristna” ungdomar lever ett dubbelliv

● försöker skapa sig en egen identitet och känner därför ett behov av att ifrågasätta värderingar som är viktiga för dig

● ser klasskompisar ägna sig åt sådant som är orätt utan att de verkar drabbas av några dåliga konsekvenser

● försöker vinna en icke troende förälders godkännande

Det är värt att tänka på att sådana här saker inte har så mycket med själva  lärorna att göra. De handlar i stället mer om förhållanden som gör det till en utmaning att leva enligt tron – åtminstone just nu. Så vad kan du göra för att uppmuntra din tonåring?

Var tillmötesgående – utan att kompromissa. Försök att förstå orsaken till din tonårings reaktion, och gör förändringar så att han eller hon får bättre förutsättningar att växa andligen. (Ordspråksboken 16:20) Använd till exempel handlingsplanen mot kamrattryck på sidorna 132 och 133 i band 2, för den kan hjälpa ditt barn att känna sig säkrare och inte vara lika rädd för att stå upp för sin åsikt inför skolkompisar. Eller om ditt barn känner sig ensamt kanske du måste aktivt hjälpa honom eller henne att hitta bra umgänge.

Ordna med en mentor. För en del ungdomar är det bra att ha en vuxen utanför familjen som uppmuntrar dem. Känner du någon med en fin andlig inställning som skulle kunna vara en inspirationskälla för din tonåring? Skulle du kunna ordna så att han eller hon får umgås med din son eller dotter? Det är inte meningen att du ska avsäga dig ditt eget ansvar. Men tänk på Timoteus. Han hade mycket stor nytta av Paulus exempel, och Paulus hade mycket stor nytta av att ha med sig Timoteus. (Filipperna 2:20, 22)

Så länge ditt barn bor under ditt tak har du rätt att begära att han eller hon följer den andliga rutin familjen har. Men i längden är ditt mål naturligtvis att han eller hon ska få kärlek till Gud i sitt hjärta och inte bara utföra mekaniska handlingar. För att hjälpa din tonåring att omfatta den sanna religionen måste du tänka på att vara ett gott föredöme. Ha inga orimliga förväntningar utan var balanserad. Ordna med att ditt barn får en mentor och uppbyggande umgänge. Då kanske din son eller dotter en dag kan säga som psalmisten: ”Jehova är min branta klippa och mitt fäste och den som för mig i säkerhet.” (Psalm 18:2)

SE KAPITEL 39 I BAND 1 OCH KAPITLEN 37 OCH 38 I BAND 2

[Fotnoter]