Sedan Jesus fördömt fariséerna för att de satt upp regler för egen vinnings skull, går han vidare tillsammans med sina lärjungar. De beger sig till området i närheten av Tyros och Sidon i Fenicien, långt uppe i nordväst.

Jesus hittar ett hus där de kan ta in och vara lite för sig själva. Men inte ens här kan han undgå uppmärksamhet. En kvinna med grekiska rötter som vuxit upp i trakten hittar Jesus. Hon bönar och ber: ”Herre, Davids son, visa medlidande! Min dotter plågas svårt av en demon.” (Matteus 15:22; Markus 7:26)

Efter ett tag säger lärjungarna till Jesus: ”Skicka i väg henne, för hon envisas med att ropa efter oss.” Då förklarar Jesus varför han inte lyssnar till henne: ”Jag har bara sänts ut till de förlorade fåren bland Israels folk.” Men kvinnan ger inte upp, utan kommer och faller på knä vid Jesus fötter. Hon vädjar: ”Herre, hjälp mig!” (Matteus 15:23–25)

Jesus vill nog se hur stark tro hon har när han sedan anspelar på judarnas negativa inställning till icke-judar. Med vänlig blick och mjuk ton säger Jesus: ”Det är inte rätt att ta barnens bröd och kasta till hundvalparna.” (Matteus 15:26) Jesus jämförelse med hundvalpar speglar hans varma känslor för människor av andra nationaliteter.

Kvinnan tar inte illa upp, utan spinner vidare på Jesus jämförelse: ”Det är sant, herre. Men valparna äter faktiskt smulorna som faller från deras herrars bord.” Jesus, som ser att hon har ett ödmjukt hjärta, säger: ”Du har verkligen stark tro. Det ska bli som du vill.” (Matteus 15:27, 28) Och Jesus hjälper dottern, fastän hon inte är där. Kvinnan skyndar sig hem och ser sin dotter på bädden, ”fri från demonen”. (Markus 7:30)

Jesus och hans lärjungar går sedan vidare från Feniciens område. De färdas mot områdena kring den övre delen av Jordanfloden, och uppenbarligen korsar de floden någonstans norr om Galileiska sjön. Här i Dekapolis område går de upp på ett berg. Men de lyckas inte undgå uppmärksamhet nu heller! Massor av människor kommer och tar med sig blinda, förlamade, skadade och stumma till Jesus. De läggs vid hans fötter och han botar dem. Folk blir alldeles till sig och lovprisar Israels Gud.

En man som är döv och har talsvårigheter blir bemött på ett speciellt sätt av Jesus. Tänk dig bara hur mannen känner sig i kaoset av människor. Jesus kanske ser att han är väldigt nervös, så han tar honom lite åt sidan. Jesus visar honom nu vad han tänker göra. Hur då? Han sticker in sina fingrar i mannens öron, spottar och rör vid mannens tunga. Sedan tittar han upp mot himlen och säger ”Effata”, som betyder ”öppna dig”. Då får mannen tillbaka sin hörsel och kan tala normalt igen. Jesus vill helst att människor ska tro på honom på grund av det de själva sett och hört, och därför vill han inte att underverket ska bli känt. (Markus 7:32–36)

Jesus makt att utföra sådana underverk gör ett mäktigt intryck på dem som ser på. De blir ”fullständigt överväldigade” och säger: ”Allt han har gjort är fantastiskt. Han gör till och med så att de döva hör och de stumma talar.” (Markus 7:37)