Jesus har vid olika tillfällen under sin tjänst försökt inpränta hur viktigt det är att vara ödmjuk. (Lukas 14:8–11) Han söker med ljus och lykta efter ödmjuka män och kvinnor som vill tjäna Gud, och några av dem finns bland dem som är kända för att leva ett syndigt liv.

Fariséerna och de skriftlärda lägger märke till att människor som de räknar som ovärdiga dras till Jesus och hans budskap. De muttrar: ”Den där mannen tar emot syndare och äter med dem.” (Lukas 15:2) Fariséerna och de skriftlärda ser ner på vanligt folk. I deras ögon är de inte värda mer än smutsen under skorna. När de pratar om dem brukar de använda ett hebreiskt uttryck som speglar deras förakt för dem. De kallar dem för ‛am ha’ạrets, som betyder ”landets folk”.

Jesus däremot behandlar alla med värdighet, värme och empati. Många av dem som inte har någon status i samhället, bland annat de som är kända för att leva ett syndigt liv, tycker om att lyssna till Jesus. Men hur reagerar Jesus när han kritiseras för att han hjälper dem?

Det får vi ett tydligt svar på när han målar upp en rörande bild, som påminner om en liknelse han berättade i Kapernaum. (Matteus 18:12–14) Jesus beskriver fariséerna som om de var rättfärdiga får och trygga i Guds fålla. Och vanligt folk framställer han som sårbara får som gått vilse. Han säger:

”Tänk er att någon av er har 100 får och märker att ett har försvunnit. Visst skulle han lämna kvar de andra 99 i vildmarken och leta efter det förlorade fåret tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det på sina axlar. När han kommer hem kallar han på sina vänner och grannar och säger: ’Kom och dela min glädje, för jag har hittat fåret som hade gått vilse.’” (Lukas 15:4–6)

Vad är poängen i den här liknelsen? Jesus förklarar: ”På samma sätt blir det mer glädje i himlen över en enda syndare som ångrar sig än över 99 rättfärdiga som inte har behov av någon ånger.” (Lukas 15:7)

Fariséerna reagerar på att Jesus börjar prata om ånger. De ser sig själva som rättfärdiga och anser inte att de behöver ångra något. Ett par år tidigare fick Jesus liknande kritik av några av dem, då kritiserades han för att han åt med skatteindrivare och syndare. Vid det tillfället sa Jesus: ”Jag har inte kommit för de rättfärdigas skull, utan för syndarnas.” (Markus 2:15–17) De självgoda fariséerna tycker inte att  de behöver ångra något, och därför är det ingen glädje i himlen på grund av dem. Men när en syndare uppriktigt ångrar sig blir det jubel i himlen.

Jesus målar upp ännu ett scenario, som den här gången utspelar sig i ett vanligt hem: ”Tänk er en kvinna som har tio silvermynt och tappar bort ett av dem. Skulle hon inte tända en lampa och sopa hela huset och leta överallt tills hon hittar det? Och när hon hittar det kallar hon på sina vänner och grannar och säger: ’Kom och dela min glädje, för jag har hittat silvermyntet som jag hade tappat bort.’” (Lukas 15:8, 9)

Den här liknelsen har i stort sett samma betydelse som den om det förlorade fåret. Jesus upprepar poängen: ”På samma sätt gläder sig Guds änglar över en enda syndare som ångrar sig.” (Lukas 15:10)

Vilken underbar tanke! Änglarna är verkligen intresserade av oss människor, och de blir lyckliga när en syndare får ett gott förhållande till Gud igen. Deras reaktion är anmärkningsvärd med tanke på att de som ångrar sig och kommer in i Guds rike till och med får en högre ställning än änglarna själva. (1 Korinthierna 6:2, 3) Men änglarna är inte på något sätt avundsjuka. Så hur borde vi reagera när någon som har gjort fel uppriktigt ångrar sig?