Så fort farao hörde att israeliterna hade dragit i väg ångrade han att han hade skickat bort dem. Han befallde sina krigare: ”Gör i ordning alla stridsvagnar och spring efter dem! Vi borde aldrig ha släppt dem!” Då började jakten på israeliterna.

Jehova ledde sitt folk med hjälp av ett stort moln om dagen och en stor eld om natten. När de kom fram till Röda havet sa Jehova att de skulle slå läger.

Plötsligt såg israeliterna farao och hans armé komma. De var fångade! Med Röda havet på ena sidan och armén på andra sidan var de fast. Vad skulle de göra? De ropade till Mose: ”Vi kommer att dö! Du skulle ha lämnat oss i Egypten!” Men Mose svarade: ”Var inte oroliga. Vänta bara, Jehova kommer att rädda oss.” Mose litade verkligen på Jehova, eller hur?

Jehova sa till israeliterna att packa ihop sina saker. På natten flyttade han molnet och ställde det mellan egyptierna och israeliterna. På egyptiernas sida var det becksvart, men på israeliternas sida var det ljust.

Jehova sa till Mose att sträcka ut sin hand över havet och gjorde då så att en jättestark vind blåste under hela natten. Vinden delade havet och skapade en väg igenom det, och vattnet stod som murar på båda sidor. Miljoner israeliter kunde nu marschera rakt över till andra sidan på bar mark.

Men faraos armé var hack i häl och jagade efter dem på den torra havsbottnen. Då gjorde Jehova så att faraos krigare blev förvirrade. Hjulen på deras vagnar lossnade, och krigarna ropade desperat: ”Fly! Det är Jehova som strider för dem!”

Jehova sa till Mose: ”Sträck ut handen över havet igen.” Då kollapsade vattenmurarna över den egyptiska armén så att farao och alla hans män drunknade – inte en enda överlevde.

På andra sidan havet började alla tacka Jehova med sång: ”Sjung till Jehovas ära, för han är bäst! Häst och ryttare har han kastat i havet.” Folket sjöng, och kvinnorna dansade och spelade på sina tamburiner. Alla var lyckliga – nu var de äntligen fria!