Israeliterna övergav återigen Jehova och började tillbe falska gudar. Då blev israeliterna attackerade av ammoniterna, och i det läget var de falska gudarna inte till någon hjälp. Israeliterna led i flera år innan de till slut bad till Jehova och erkände: ”Vi har syndat. Snälla, rädda oss från våra fiender.” De förstörde sina falska gudar och började tillbe Jehova igen. Och Jehova tyckte synd om dem och ville hjälpa dem.

En krigare som hette Jefta valdes till att leda folket i kriget mot ammoniterna. Han sa till Jehova: ”Om du hjälper oss att besegra dem så lovar jag att du ska få den första som kommer ut ur mitt hus när jag kommer hem.” Jehova lyssnade till Jeftas bön och hjälpte honom att vinna striden.

 Den första som mötte honom när han kom hem var hans dotter, hans enda barn. Hon mötte honom med dans, spelandes på tamburin. Hur reagerade Jefta? Han mindes sitt löfte och sa: ”Åh nej, min dotter! Du krossar mitt hjärta. Jag har gett ett löfte till Jehova, och för att hålla det måste jag skicka dig till tälthelgedomen i Silo.” Dottern svarade: ”Pappa, om du har lovat Jehova något så måste du hålla det. Det enda jag önskar är att få vara två månader i bergen med mina vänner. Sedan ska jag gå till Silo.” Jeftas dotter tjänade sedan troget Jehova i tälthelgedomen under resten av sitt liv. Och varje år kom hennes vänner och hälsade på henne.