Isebel hade en dotter som hette Atalja, och hon var precis lika ond som sin mamma. Atalja var gift med kungen i Juda, och när han dog tog deras son över. Men han dog också, och då tog Atalja själv över tronen. Hon försökte förstöra hela den kungliga släktlinjen och mördade alla pojkar och män som hade rätt till tronen, till och med sina egna barnbarn! Alla var rädda för den kvinnan.

Översteprästen Jehojada och hans fru Jehoseba tyckte att det Atalja gjorde var fruktansvärt. De riskerade sina liv för att gömma ett av Ataljas barnbarn, en liten bebis som hette Jehoas. Han växte upp hos dem i templet.

När Jehoas var sju år samlade Jehojada alla hovmän och leviter och sa: ”Håll vakt vid portarna till templet och släpp inte in någon.” Jehojada gjorde Jehoas till kung och satte en krona på hans huvud. Folket i Juda började ropa: ”Länge leve kungen!”

Drottning Atalja hörde hur folket jublade och ropade. Hon sprang till templet och fick syn på den nye kungen. Då skrek hon: ”Förräderi! Förräderi!” Hovmännen tog tag i den onda drottningen, förde bort henne och dödade henne. Skulle folket börja tillbe Jehova nu när Atalja var borta?

Jehojada hjälpte nationen att sluta ett förbund med Jehova där de lovade att tillbe bara honom. Jehojada fick dem att riva baalstemplet och krossa avgudabilderna i småbitar. Han såg till att prästerna och leviterna började arbeta i templet igen  så att folket kunde tillbe där. Han satte portvaktare vid templet för att ingen obehörig skulle komma in. Jehojada och hovmännen tog med sig Jehoas till palatset. Jehoas satte sig på tronen, och folket i hela Juda jublade av glädje. Äntligen var de fria från Ataljas onda styre och den hemska baalsdyrkan, och nu kunde de tjäna Jehova. Jehojadas modiga handlingar hjälpte många, eller hur?