Jehova valde Jeremia till profet för Judas folk. Han sa till honom att predika och varna folket eftersom de gjorde så dåliga saker. Men Jeremia sa: ”Åh nej, Jehova, jag är alldeles för ung. Jag har ju ingen aning om hur jag ska prata med folket.” Jehova svarade: ”Var inte rädd. Jag kommer att hjälpa dig, och jag ska berätta vad du ska säga.”

Jehova bad Jeremia att samla folkets äldste och inför dem slå sönder en lerkruka och säga: ”Jerusalem kommer att slås i spillror, precis som den här krukan.” När Jeremia gjorde det blev prästerna rasande. Prästen Pashur slog Jeremia och satte fast hans händer och fötter i stocken, och där fick han sitta en hel natt utan att kunna röra sig. På morgonen kom Pashur och släppte honom. Jeremia gick i väg och sa: ”Jag klarar inte mer. Nu slutar jag predika!” Men gav Jeremia verkligen upp? Nej. Han tänkte efter och sa sedan: ”Jehovas budskap är som en brinnande eld i mitt hjärta. Jag kan inte sluta predika.” Så Jeremia fortsatte att varna folket.

Det gick några år, och en ny kung började regera i Juda. Prästerna och de falska profeterna hatade det Jeremia predikade. De gick till furstarna och sa: ”Den här mannen förtjänar att dö.” Men Jeremia sa: ”Ni dödar en oskyldig man om ni dödar mig. Det är inte mitt budskap – det är faktiskt Jehovas.” Då sa furstarna: ”Den här mannen förtjänar inte alls att dö.”

 Jeremia fortsatte att predika, och det retade upp furstarna. De gick till kungen och bad honom att döda Jeremia. Kungen sa att de fick göra vad de ville med honom. Då tog de fast Jeremia och kastade honom i en djup, lerig brunn. Sedan lämnade de honom att dö där, och han började sjunka i gyttjan.

Hovmannen Ebed-Melek gick då till kungen och berättade: ”Furstarna har kastat ner Jeremia i en brunn! Han kommer att dö om vi lämnar honom där!” Kungen befallde Ebed-Melek att ta med sig 30 män och dra upp Jeremia ur brunnen. Visst vill vi vara som Jeremia som inte lät något hindra honom från att predika?