Sakarjas och Elisabets son, Johannes, blev profet när han blev stor. Jehova gav honom i uppgift att berätta för andra att Messias skulle komma. Men Johannes gick inte in i städer och synagogor när han undervisade folk. Han höll till ute i vildmarken, och människor kom till honom från Jerusalem och hela Judeen. Han talade om för dem hur de kunde göra Guds vilja och att de behövde sluta göra dumma saker. Många som lyssnade till Johannes ångrade sina synder, och han döpte dem i Jordanfloden.

Johannes levde ett enkelt liv. Hans kläder var gjorda av kamelhår, och till mat åt han gräshoppor och honung. Folk var nyfikna på Johannes, och till och med de stolta fariséerna och sadducéerna kom till honom. Johannes sa till dem: ”Ni måste ångra er och ändra ert sätt att leva. Tro inte att Gud ser er som sina barn bara för att ni är släkt med Abraham.”

En del av dem som kom frågade: ”Vad vill Gud att vi ska göra?” Johannes svarade: ”Om ni har en extra mantel så ska ni ge den till någon som behöver den.” Vet du varför han sa så? Han ville att folk skulle förstå att de måste älska andra om Gud ska tycka om dem.

Till skatteindrivarna sa han: ”Var ärliga och lura ingen på pengar.” Till soldaterna sa han: ”Ljug inte och ta inte emot några mutor.”

 Präster och leviter kom också till Johannes. De frågade honom: ”Vem är du egentligen? Alla undrar över det.” ”Jag är rösten som ropar i vildmarken”, svarade Johannes. ”Jag är den som Jesaja profeterade om, den som ska leda människor till Jehova.”

Folk älskade det som Johannes lärde ut, och många undrade ifall han kanske var Messias. Men han sa till dem: ”Någon som är bättre än jag är på väg. Jag är inte ens värdig att knyta upp hans sandaler. Jag döper människor med vatten, men han kommer att döpa människor med helig ande.”