1, 2. a) Hur var Israel som ett ensamt får mitt ibland vargar? (Se den inledande bilden.) b) Vilken utveckling tillät israeliterna och deras kungar?

I FLERA hundra år hade Israel varit som ett ensamt får mitt ibland en flock vargar. I öster hotades nationen av ammoniterna, moabiterna och edoméerna. Filistéerna, som var ständiga fiender till Israel, var sedan länge etablerade i väster. I norr låg den rika och mäktiga staden Tyros, som var navet i ett stort handelsimperium. Och i söder bredde Egypten ut sig, ett land som styrdes av gudakungen farao.

² Så länge israeliterna och deras kungar förtröstade på Jehova skyddade han dem från deras fiender. Men gång på gång lät de sig påverkas av nationerna runt omkring dem. Kung Ahab är ett exempel på en sådan viljelös kung. Han regerade i tiostammarsriket Israel samtidigt som kung Jehosafat regerade i Juda. Ahab gifte sig med en dotter till den sidoniske kung som härskade över Tyros. Hon hette Isebel och försökte fanatiskt få andra i Israel att dyrka Baal, och hon lyckades få sin man att fläcka ner den rena tillbedjan  i en aldrig tidigare skådad omfattning. (1 Kung. 16:30–33; 18:4, 19)

3, 4. a) Vilka riktade Hesekiel uppmärksamheten mot när belägringen började? b) Vilka frågor ska vi gå igenom?

³ Jehova hade varnat sitt folk för vad som skulle hända om de inte var lojala mot honom. Nu hade hans tålamod tagit slut. (Jer. 21:7, 10; Hes. 5:7–9) År 609 f.v.t. kom den babyloniska armén tillbaka till det utlovade landet för tredje gången. Det hade gått nästan tio år sedan deras förra invasion. Den här gången skulle de rasera Jerusalems murar och krossa dem som gjorde uppror mot Nebukadnessar. När belägringen började och Hesekiels olycksbådande profetior gick i uppfyllelse in i minsta detalj, vände Hesekiel uppmärksamheten mot nationerna runt omkring det utlovade landet.

⁴ Jehova uppenbarade för Hesekiel att Judas fiender skulle vara skadeglada när Jerusalem förstördes och trakassera dem som överlevde. Men de nationer som skymfade Jehovas namn och förföljde hans folk eller försvagade deras moral skulle inte komma undan konsekvenserna av sina handlingar. Vad kan vi lära oss rent praktiskt av Israels kontakt med de här nationerna? Och hur kan Hesekiels profetior om dessa nationer ge oss hopp nu i dag?

5, 6. Hur var ammoniterna och israeliterna släkt med varandra?

⁵ Ammoniterna, moabiterna och edoméerna var på sätt och vis alla släkt med israeliterna. Men trots deras släktskap och gemensamma historia hade de här nationerna sedan långt tillbaka i tiden varit fientligt inställda till Guds folk och behandlat dem med ”djupt förakt”. (Hes. 25:6)

⁶ Vi kan börja med ammoniterna. De härstammade från Abrahams brorson Lot genom hans yngsta dotter. (1 Mos. 19:38) Deras språk låg så nära hebreiskan att israeliterna förmodligen kunde förstå dem. På grund av det här släktskapet sa Jehova att israeliterna inte fick dra ut i krig mot ammoniterna. (5 Mos. 2:19) Men under domartiden ställde sig ammoniterna på den moabitiske kungen Eglons sida och började förtrycka Israel. (Dom. 3:12–15, 27–30) Längre fram, när Saul blev kung, anföll ammoniterna Israel. (1 Sam. 11:1–4) Och på kung Jehosafats tid gick de återigen samman med moabiterna för att invadera det utlovade landet. (2 Krön. 20:1, 2)

7. Hur behandlade moabiterna israeliterna?

⁷ Moabiterna var också avkomlingar till Lot men genom hans äldsta dotter. (1 Mos. 19:36, 37) Jehova sa till israeliterna att de inte fick gå ut i krig mot Moab. (5 Mos. 2:9)  Men moabiterna återgäldade inte den omtanken. Tvärtom, när israeliterna flydde undan slaveriet i Egypten försökte de hindra dem från att komma in i det utlovade landet. Deras kung, Balak, anlitade Bileam för att förbanna israeliterna, och Bileam lärde Balak hur han skulle locka de israelitiska männen till sexuell omoral och avgudadyrkan. (4 Mos. 22:1–8; 25:1–9; Upp. 2:14) Under flera hundra år fortsatte moabiterna att förtrycka sina släktingar, ja ända fram till Hesekiels tid. (2 Kung. 24:1, 2)

8. Varför sa Jehova att edoméerna var israeliternas bröder, men vad gjorde edoméerna?

⁸ Edoméerna var avkomlingar till Jakobs tvillingbror Esau. Edoméerna och israeliterna var så nära släkt att Jehova kallade dem ”bröder”. (5 Mos. 2:1–5; 23:7, 8) Men trots detta motarbetade de israeliterna, från uttåget ur Egypten och ända fram till Jerusalems förstöring år 607 f.v.t. (4 Mos. 20:14, 18; Hes. 25:12) Edoméerna gladde sig åt israeliternas lidande och uppmanade babylonierna att jämna Jerusalem med marken, och de hindrade till och med flyende israeliter och utlämnade dem till fienden. (Ps. 137:7; Ob. 11, 14)

9, 10. a) Vad hände med Ammon, Moab och Edom? b) Hur vet vi att inte alla i dessa nationer var fiender till Israel?

⁹ Jehova ställde de här nationerna till svars för hur de hade behandlat hans folk. Han sa: ”Jag ska ge moabiterna och ammoniterna som egendom till Österns folk, och ammoniterna ska inte längre bli ihågkomna bland nationerna. Jag ska verkställa dom i Moab, och de ska inse att jag är Jehova.” (Hes. 25:10, 11) Det här började uppfyllas ungefär fem år efter Jerusalems fall, när Babylon besegrade Ammon och Moab. Jehova sa också att han skulle ”utplåna både människor och djur” ur Edom och ”göra det öde”. (Hes. 25:13) Ammon, Moab och Edom upphörde till sist att existera, precis som det var förutsagt. (Jer. 9:25, 26; 48:42; 49:17, 18)

¹⁰ Men inte alla individer i de här nationerna var fientligt inställda till Guds folk. Selek från Ammon och Jitma från Moab, till exempel, nämns bland kung Davids mäktiga krigare. (1 Krön. 11:26, 39, 46; 12:1) Och Rut från Moab blev en lojal tillbedjare av Jehova. (Rut 1:4, 16, 17)

11. Vad kan vi lära oss av Israels kontakter med Ammon, Moab och Edom?

¹¹ Vilka lärdomar kan vi dra av Israels kontakter med de här nationerna? När israeliterna inte var på sin vakt smög sig deras släktingars falska religiösa sedvänjor in i deras liv. De började till exempel tillbe den moabitiske guden Baal-Peor och den ammonitiske guden Molek. (4 Mos. 25:1–3; 1 Kung. 11:7) Något liknande skulle kunna hända oss. Vi kanske har släktingar som inte är vittnen och som försöker få oss att tumma på våra principer. De kanske inte förstår varför vi  inte firar påsk, ger julklappar eller följer andra vanliga traditioner som hör ihop med falsk religion. I all välmening kan de försöka få oss att göra ett avsteg, om så bara ett litet, från det som vi vet är rätt. Som Israels historia visar är det verkligen viktigt att vi aldrig ger efter för den pressen! Att börja kompromissa är som att ge sig ut på en klippavsats – ett enda steg och katastrofen kan vara ett faktum.

12, 13. Vilket motstånd kan vi få uppleva, men vad kan bli resultatet om vi är lojala?

¹² Vi kan lära oss något mer av Israels kontakter med Ammon, Moab och Edom. Vi kanske möter hårt motstånd från familjemedlemmar som inte är med i sanningen. Jesus förutsade att det budskap vi predikar skulle kunna ”skapa splittring och få en son att vända sig mot sin far” och ”en dotter mot sin mor”. (Matt. 10:35, 36) Jehova lärde israeliterna att inte ta strid med sina släktingar, och vi försöker också undvika konflikter med familjemedlemmar som inte delar vår tro. Men vi blir inte förvånade när vi stöter på motstånd. (2 Tim. 3:12)

¹³ Vår familj kanske inte öppet motarbetar oss, men vi måste ändå se upp så att inte deras åsikter blir viktigare för oss än Jehovas. Varför det? Därför att Jehova är värd att få första platsen i vårt hjärta. (Läs Matteus 10:37.) Och om vi fortsätter att vara lojala mot honom kanske några av våra släktingar gör som Selek, Jitma och Rut och börjar tillbe honom. (1 Tim. 4:16) Då kommer de också att få uppleva glädjen i att tillbe den ende sanne Guden och få känna hans kärlek och beskydd.

14, 15. Hur behandlade filistéerna israeliterna?

¹⁴ Filistéerna hade invandrat från ön Kreta till det land som Jehova längre fram lovade att ge Abraham och hans avkomlingar. Både Abraham och Isak hade kontakt med det här folket. (1 Mos. 21:29–32; 26:1) När israeliterna gick in i det utlovade landet hade filistéerna blivit en mäktig nation med en stor och skrämmande armé. De tillbad falska gudar, till exempel Baal-Sebub och Dagon. (1 Sam. 5:1–4; 2 Kung. 1:2, 3) Även israeliterna tillbad dessa gudar ibland. (Dom. 10:6)

¹⁵ Eftersom israeliterna inte var lojala mot Jehova lät han filistéerna härska över dem i många år. (Dom. 10:7, 8; Hes. 25:15) Filistéerna förtryckte dem * och dödade många av dem. (1 Sam. 4:10) Men när israeliterna ångrade sig och återvände till Jehova befriade han dem, bland annat genom Simson, Saul och David. (Dom. 13:5, 24; 1 Sam. 9:15–17; 18:6, 7)  Och precis som Hesekiel hade förutsagt blev filistéerna hårt straffade när babylonierna och längre fram grekerna invaderade deras land. (Hes. 25:15–17)

16, 17. Vilka lärdomar kan vi dra av Israels kontakter med filistéerna?

¹⁶ Vilka lärdomar kan vi hämta från israeliternas kontakter med filistéerna? Jehovas nutida folk har blivit motarbetade av några av de mäktigaste nationer som någonsin härskat över mänskligheten. Till skillnad från israeliterna har vi sedan lång tid tillbaka varit kända för att vara lojala mot Jehova. Men ibland har det ändå sett ut som att den rena tillbedjans fiender har lyckats. I början av 1900-talet försökte myndigheterna i USA stoppa predikoarbetet genom att döma dem som tog ledningen i organisationen till många års fängelse. Under andra världskriget försökte nazistpartiet i Tyskland utplåna Guds folk. De satte tusentals i fängelse, och hundratals blev dödade. Efter det kriget inledde Sovjetunionen en utdragen kampanj mot Jehovas vittnen. Våra bröder och systrar skickades till arbetsläger eller förvisades till avlägsna delar av landet.

¹⁷ Regeringar kan fortsätta att förbjuda predikoarbetet, sätta oss i fängelse och till och med avrätta en del av oss. Låter vi oss skrämmas av sådana händelser? Får de oss att tappa tron? Nej! Jehova kommer att bevara sitt lojala folk. (Läs Matteus 10:28–31.) Vi har redan sett mäktiga förtryckande regeringar försvinna, samtidigt som Jehovas folk har fortsatt att blomstra. Snart kommer alla jordiska regeringar att gå samma öde till mötes som filistéerna – de kommer att tvingas inse vem Jehova är. Och precis som filistéerna kommer de att upphöra att existera!

18. Vilket slags imperium härskade Tyros över?

¹⁸ Den forntida staden Tyros * låg mitt i ett av de största handelsimperierna i den dåtida världen. I väster seglade dess handelsfartyg kors och tvärs över hela Medelhavet. I öster sträckte sig dess handelsvägar långt bort till fjärran länder. Under många hundra år byggde staden upp ett enormt välstånd. Tyros köpmän och handelsmän blev så rika att de såg sig själva som furstar. (Jes. 23:8)

19, 20. Hur skilde sig tyrierna från gibeoniterna?

¹⁹ På Davids och Salomos tid hade Israel ett nära samarbete med invånarna i Tyros, som bidrog med material och hantverkare till bygget av Davids palats och längre fram Salomos tempel. (2 Krön. 2:1, 3, 7–16) Tyros fick uppleva nationen Israels storhetstid. (1 Kung. 3:10–12; 10:4–9) Tänk vilken möjlighet alla dessa tusentals tyrier hade! De kunde lära känna Jehova och den rena tillbedjan och med egna ögon se fördelarna med att tjäna den sanne Guden.

²⁰ Men de tog inte vara på den möjligheten, utan höll fast vid sin materialistiska livsstil. De gjorde inte som invånarna i den mäktiga kanaaneiska staden Gibeon. Gibeoniterna hade bara hört talas om Jehovas storslagna gärningar men motiverades ändå att bli hans tjänare. (Jos. 9:2, 3, 22–10:2) Invånarna i Tyros slutade faktiskt som fiender till Guds folk och sålde en del israeliter som slavar. (Ps. 83:2, 7; Joel 3:4, 6; Am. 1:9)

21, 22. Vad hände med Tyros, och varför det?

²¹ Genom Hesekiel sa Jehova till dessa motståndare: ”Jag kommer emot dig, Tyros, och jag ska få många nationer att resa sig mot dig, precis som havet reser sina vågor. De ska förstöra Tyros murar och riva ner dess torn, och jag ska sopa  bort jorden och göra staden till en glänsande, naken klippa.” (Hes. 26:1–5) Stadens invånare förlitade sig på sina rikedomar och trodde att de skulle ge dem samma trygghet som de drygt 45 meter höga murarna runt staden. De borde ha lyssnat på Salomos varning: ”Den rikes välstånd är hans fästning, en skyddsmur i hans inbillning.” (Ords. 18:11)

²² När babylonierna och längre fram grekerna uppfyllde Hesekiels profetia insåg Tyros invånare att det de hade litat på, stadens rikedomar och de bokstavliga murarna, bara gav dem en inbillad trygghet. Efter att babylonierna hade ödelagt Jerusalem drog de upp mot Tyros, och staden föll efter 13 års belägring. (Hes. 29:17, 18) Och längre fram, år 332 f.v.t., uppfyllde Alexander den store en intressant detalj i Hesekiels profetia. * Hans soldater samlade ihop ruinerna från fastlandsstaden och använde stenar, trävirke och grus för att bygga en pir ut till östaden. (Hes. 26:4, 12) Alexander bröt igenom muren, plundrade staden, dödade tusentals soldater och invånare och sålde tiotusentals andra till slaveri. Tyros invånare tvingades inse vem Jehova var och lärde sig den hårda vägen att stora rikedomar inte ger något bestående skydd. (Hes. 27:33, 34)

23. Vad kan vi lära oss av det som hände med Tyros invånare?

²³ Vilken lärdom kan vi hämta från det som hände med Tyros invånare? Vi vill aldrig låta ”den förrädiska rikedomen” få makt över oss, så att vi börjar se materiella saker som en skyddande mur. (Matt. 13:22) Vi kan inte ”vara slavar åt både Gud och rikedomen”. (Läs Matteus 6:24.) Det är bara de som tjänar Jehova helhjärtat som är verkligt trygga. (Matt. 6:31–33; Joh. 10:27–29) Profetiorna om slutet för den här världsordningen kommer att uppfyllas in i minsta detalj, precis lika säkert som att profetiorna om Tyros slog in. Då kommer de som har gjort det materiella till sin trygghet att tvingas inse vem Jehova är. Han kommer att tillintetgöra den här världens giriga, självcentrerade kommersiella system.

24–26. a) Varför kallade Jehova Egypten ”ett vassrör”? b) Vad gjorde Sidkia, och vad fick det för resultat?

²⁴ Före Josefs tid och ända fram tills babylonierna marscherade mot Jerusalem hade Egypten stort politiskt inflytande i den region där det utlovade landet låg. Egypten kunde verka lika stabilt som ett gammalt träd, med sina djupa rötter i historien. Men i jämförelse med Jehova var det inte mycket att luta sig mot – det gav inte mer stöd än ”ett vassrör”. (Hes. 29:6)

 ²⁵ Det här insåg inte den avfällige kung Sidkia. Genom profeten Jeremia hade Jehova uppmanat honom att kapitulera för Babylons kung, Nebukadnessar. (Jer. 27:12) Och Sidkia svor till och med en ed i Jehovas namn att inte göra uppror mot Nebukadnessar. Men sedan nonchalerade han Jehovas vägledning, bröt den ed han hade svurit Nebukadnessar och vädjade till Egypten om hjälp att bekämpa babylonierna. (2 Krön. 36:13; Hes. 17:12–20) Men de israeliter som förlitade sig på Egyptens politiska makt orsakade sig själva stor skada. (Hes. 29:7) Egypten, ”det stora havsodjuret”, kan ha verkat oövervinnligt. (Hes. 29:3, 4) Men Jehova sa att han skulle behandla Egypten på samma sätt som jägare fångade krokodiler i Nilen – han skulle sätta krokar i käkarna och dra nationen mot tillintetgörelse. Det gjorde han när han lät Babylon inta landet. (Hes. 29:9–12, 19)

²⁶ Vad hände med Sidkia? Eftersom han gjorde uppror mot Jehova förutsade Hesekiel att denne ”onde hövding” skulle bli av med sin krona och att hans kungadöme skulle göras till ”en ruin”. Men Hesekiels profetia ingav också hopp. (Hes. 21:25–27) Jehova lät honom förutsäga att en kung i den kungliga släktlinjen, en som hade ”den lagliga rätten”, skulle göra anspråk på tronen. Vem skulle det visa sig vara? Det ska vi se i nästa kapitel.

27. Vilken lärdom kan vi dra av Israels kontakter med Egypten?

 ²⁷ Vilken lärdom kan vi dra av Israels kontakter med Egypten? Vi måste akta oss för att börja lita på politiska lösningar och tro att de kan ge bestående trygghet. Inte ens i våra innersta tankar kan vi som tillhör Jehovas folk vara någon ”del av världen”. (Joh. 15:19; Jak. 4:4) Det politiska systemet kan verka stabilt, men i likhet med det forntida Egypten är det lika skört som ett vassrör. Så kortsiktigt det skulle vara att sätta sitt hopp till dödliga människor i stället för till den högste i universum! (Läs Psalm 146:3–6.)

28–30. Hur kommer nationerna att tvingas inse vem Jehova är, och hur kan vi visa att vi redan inser det?

²⁸ I Hesekiels bok säger Jehova gång på gång: ”De [ska] inse att jag är Jehova.” (Hes. 25:17) Så blev det verkligen i forna tider när Jehova verkställde dom över de nationer som var fiender till hans folk. Men de här orden kommer att få en större uppfyllelse i vår tid. På vilket sätt?

²⁹ I likhet med Guds folk förr i tiden är vi omgivna av nationer som tycker att vi verkar vara lika försvarslösa som ett ensamt får. (Hes. 38:10–13) Som vi ska se i kapitel 17 och 18 i den här boken kommer nationerna snart att rikta ett ondskefullt, globalt angrepp mot Guds folk. Men när de gör det kommer de att få lära sig vad riktig makt är. De kommer att tvingas inse vem Jehova är – universums suveräne härskare – när han tillintetgör dem i Harmageddonkriget. (Upp. 16:16; 19:17–21)

³⁰ Som kontrast till detta kommer vi att få Jehovas beskydd och välsignelse. Varför det? Därför att vi har tagit vara på den möjlighet vi har fått. Redan nu visar vi att vi inser vem Jehova är genom att vi förtröstar på honom, lyder honom och ger honom den rena tillbedjan han förtjänar. (Läs Hesekiel 28:26.)