I kapitel 23 i Hesekiels bok kan vi läsa om hur Gud kraftigt fördömer sitt folk för deras otrohet. Det här kapitlet har många likheter med kapitel 16. Precis som i det avsnittet använder sig Gud av bildspråket med prostituerade kvinnor. Jerusalem är den yngre systern och Samaria den äldre. I båda kapitlen berättas det om att den yngre systern följde i den äldres fotspår och började prostituera sig men att hon sedan gick ännu längre än sin syster i ondska och omoral. I kapitel 23 namnger Jehova de båda systrarna: Den äldre systern, Samaria, huvudstaden i tiostammarsriket Israel, kallas Ohola. Den yngre systern, Jerusalem, huvudstaden i Juda, kallas Oholiba. * (Hes. 23:1–4)

De två kapitlen har fler likheter. De viktigaste är kanske de här: Kvinnorna är till en början Jehovas hustrur, men sedan sviker de honom och börjar prostituera sig. Det finns också löften som inger hopp. Även om kapitel 23 inte uttrycker tanken om försoning så tydligt, finns det ändå en parallell till kapitel 16, för Jehova säger: ”Jag ska sätta stopp för ditt skamliga uppförande och för din prostitution.” (Hes. 16:16, 20, 21, 37, 38, 41, 42; 23:4, 11, 22, 23, 27, 37)

Tidigare har det sagts i våra publikationer att de två systrarna, Ohola och Oholiba, är profetiska förebilder till kristenheten med dess uppdelning i katolicism och protestantism. Men ytterligare bön, begrundan och efterforskning har väckt några tänkvärda frågor: Har kristenheten någonsin varit Jehovas hustru i någon bemärkelse? Har kristenheten någonsin stått i ett förbundsförhållande till honom? Definitivt inte. Kristenheten existerade inte ens när Jesus blev medlare för ”det nya förbundet” med det andliga Israel, och kristenheten har aldrig varit en del av denna andliga nation av smorda kristna. (Luk. 22:20; Jer. 31:31) Kristenheten uppstod först långt efter apostlarnas död, på 300-talet v.t. Den här avfälliga, korrupta organisationen bestod av falska kristna, ”ogräset” i Jesus profetia om vetet och ogräset. (Matt. 13:24–30)

Här är en annan viktig skillnad: Jehova visade att det fanns hopp om försoning för Jerusalem och Samaria. (Hes. 16:41, 42, 53–55) Visar Bibeln att kristenheten har ett liknande hopp? Nej! Kristenheten är bortom allt hopp, precis som resten av det stora Babylon.

Så Ohola och Oholiba är inte några profetiska förebilder till kristenheten. Men de hjälper oss att förstå något mycket viktigt: hur Jehova ser på dem som vanärar hans heliga namn och hans normer för ren tillbedjan. Kristenheten bär en extra stor skuld i det här avseendet eftersom deras oräkneliga kyrkor och samfund säger sig representera Bibelns Gud. Dessutom påstår de att hans egen son, Jesus Kristus, är deras ledare. Men samtidigt handlar de i strid med det påståendet genom att säga att Jesus är en del av en treenig gudom och genom att bryta mot hans tydliga befallning att inte vara någon del av världen. (Joh. 15:19) Kristenheten, som hela tiden har tagit del i avgudadyrkan och blandat sig i politiska konflikter, har verkligen visat sig vara en del av ”den ökända prostituerade kvinnan”. (Upp. 17:1) Kristenheten måste därför gå samma öde till mötes som resten av världsväldet av falsk religion!