Levnadsskildring

Att tacka Jehova — genom heltidstjänst!

BERÄTTAT AV STANLEY E. REYNOLDS

Jag föddes 1910 i London. Efter första världskriget flyttade mina föräldrar till en liten by som heter Westbury Leigh och ligger i Wiltshire. Som ung pojke undrade jag ofta: ”Vem är Gud?” Ingen kunde någonsin tala om det för mig. Och jag kunde inte förstå varför ett så litet samhälle som vårt behövde ha två kapell och en kyrka för att tillbe Gud.

ÅR 1935, fyra år innan andra världskriget började, cyklade min yngre bror, Dick, och jag till Weymouth på Englands sydkust på campingsemester. När vi satt i vårt tält och lyssnade på regnet som öste ner och undrade vad vi skulle göra, kom en äldre herre på besök och erbjöd mig tre bibelförklarande böcker — Guds Harpa, Ljus I och Ljus II. Jag skaffade mig dem och var glad att ha någonting att läsa för att få tiden att gå. Jag fängslades genast av det jag läste, men jag anade inte då att det helt skulle komma att förändra mitt liv och även min brors.

När jag återvände hem talade min mor om för mig att Kate Parsons som bodde i vår by brukade sprida samma slag av biblisk litteratur. Hon var välkänd, eftersom hon trots att hon var ganska gammal åkte omkring på en liten motorcykel och besökte människor i vår trakt där det var långt mellan husen. Jag sökte upp henne, och hon var glad att få ge mig böckerna Skapelse och Rikedom samt andra av Sällskapet Vakttornets publikationer. Hon talade också om för mig att hon var ett Jehovas vittne.

Efter att ha läst böckerna tillsammans med Bibeln förstod jag att Jehova är den sanne  Guden, och jag önskade tillbe honom. Så jag skickade en ansökan om utträde ur vår kyrka och började vara med vid bibelstudier i John och Alice Moodys hem. De bodde i Westbury, vår närmaste stad. Vi var bara sju närvarande vid de mötena. Före och efter mötena spelade Kate Parsons på orgeln medan vi tillsammans sjöng Rikets sånger av hjärtans lust.

Den första tiden

Jag insåg att vi levde i kritiska tider, och jag längtade efter att få ta del i predikoarbetet, som förutsagts i Matteus 24:14. Jag slutade röka, köpte mig en portfölj och överlämnade mig åt den store Guden, Jehova.

I augusti 1936 besökte Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, Glasgow i Skottland för att tala över ämnet ”Harmageddon”. Även om det var omkring 60 mil till Glasgow, var jag besluten att vara där och att bli döpt vid den sammankomsten. Jag hade ont om pengar, så jag tog min cykel på tåget till Carlisle, en stad vid den skotska gränsen, och cyklade sedan vidare norrut de 16 mil som återstod. Jag cyklade också det mesta av vägen hem och kom hem fysiskt utmattad men andligen styrkt.

I fortsättningen cyklade jag alltid när jag skulle ut för att tala med andra människor i byarna i närheten om min tro. På den tiden hade varje Jehovas vittne ett vittnesbördskort med ett budskap från Bibeln som den besökte kunde läsa. Vi använde också bärbara grammofoner för att spela upp skivor med bibliska föredrag av Sällskapets president. Och naturligtvis hade vi alltid med oss en tidskriftsväska * som identifierade oss som Jehovas vittnen.

Pionjär under krigstiden

Min bror döptes 1940. Andra världskriget hade börjat 1939, och vi såg båda det stora behovet av heltidsförkunnare. Därför lämnade vi in våra pionjäransökningar. Vi var tacksamma att vi båda två blev skickade till pionjärhemmet i Bristol för att där förena oss med Edith Poole, Bert Farmer, Tom och Dorothy Bridges, Bernard Houghton och andra pionjärer, vilkas tro vi länge beundrat.

En liten skåpbil med texten ”JEHOVAS VITTNEN” skriven på sidorna med stora, feta bokstäver kom snart och hämtade oss. Föraren var Stanley Jones, som senare blev missionär i Kina och som satt i fängelse där i ensamcell i sju år på grund av sin predikoverksamhet.

Kriget fortsatte, och vi fick sällan en hel  natts sömn. Bomber föll runt omkring vårt pionjärhem, och vi måste hela tiden hålla utkik efter brandbomber. En kväll lämnade vi Bristols centrum efter en fin sammankomst med 200 Jehovas vittnen närvarande och nådde den relativa säkerheten i vårt hem genom ett regn av splitter från luftvärnsgranater.

Nästa morgon återvände Dick och jag till staden för att hämta några saker vi lämnat kvar. Vi var chockade. Bristol låg i ruiner. Hela stadskärnan var urblåst och nerbränd. Park Street, där vår Rikets sal hade stått, var en rykande ruinhög. Vi tackade Jehova att inga vittnen hade dödats eller skadats. Lyckligtvis hade vi redan flyttat vår bibliska litteratur från Rikets sal och placerat ut den i olika församlingsmedlemmars hem. Vi tackade också Jehova för att litteraturen inte hade förstörts.

Oväntad frihet

Bristolförsamlingen, där jag tjänade som presiderande tillsyningsman, hade vuxit till 64 förkunnare när jag fick min inkallelseorder till militärtjänst. Många andra Jehovas vittnen hade satts i fängelse på grund av sin neutrala hållning, och jag räknade med att min frihet att predika skulle begränsas på samma sätt. Mitt fall kom upp i en domstol i Bristol, där broder Anthony Buck, en tidigare fängelsetjänsteman, representerade mig. Han var en modig, orädd man, som troget stod upp för Bibelns sanning. Som ett resultat av hans fina framställning blev jag oväntat helt fritagen från militärtjänst på det villkoret att jag fortsatte som heltidsförkunnare.

Jag var överlycklig över min frihet, och jag beslöt att använda den till att predika så mycket jag någonsin kunde. När jag blev kallad till avdelningskontoret i London för att tala med Albert D. Schroeder, tillsyningsmannen för avdelningskontoret, undrade jag förstås vad som väntade mig. Vilken överraskning det var för mig när jag blev inbjuden att åka till Yorkshire för att tjäna som resande tillsyningsman och besöka olika församlingar där varje vecka för att hjälpa och uppmuntra bröderna. Jag kände mig så otillräcklig för en sådan uppgift, men eftersom jag var frikallad från militärtjänst, var jag fri att resa. Jag tog därför emot Jehovas ledning och åkte villigt.

Albert Schroeder presenterade mig för bröderna vid en sammankomst i Huddersfield, och i april 1941 började jag mitt nya uppdrag. Vilken glädje det var att lära känna de här kära bröderna! Deras kärlek och omtanke fick mig att uppskatta ännu mer att Jehova har ett folk som är helt överlämnat åt honom och som har kärlek inbördes. — Johannes 13:35.

Fler tjänsteprivilegier

Ett oförglömligt fem dagar långt konvent hölls 1941 i De Montfort Hall i Leicester. Trots matransonering och inskränkningar  i fråga om allmänna transportmedel steg antalet närvarande till 12.000 på söndagen, fastän det då bara fanns något över 11.000 Jehovas vittnen i landet. Inspelningar av tal som hållits av Sällskapets president spelades upp, och boken Barnen gavs ut. Det konventet var sannerligen en milstolpe i Jehovas vittnens teokratiska historia i Storbritannien, särskilt som det hölls mitt under andra världskriget.

Kort tid efter det här konventet fick jag en inbjudan att tjäna tillsammans med Betelfamiljen i London. Där arbetade jag i boklagret och senare på kontoret, där jag hade hand om ärenden som rörde församlingarna.

Betelfamiljen måste stå ut med flyganfall mot London natt och dag och finna sig i ständiga kontroller från myndigheternas sida av ansvariga bröder som arbetade på Betel. Pryce Hughes, Ewart Chitty och Frank Platt hamnade alla i fängelse för sin neutrala hållning, och till slut blev Albert Schroeder deporterad till USA. Trots dessa påfrestande förhållanden fortsatte man att ta väl hand om församlingarna och Rikets intressen.

Vidare till Gilead!

När kriget tog slut 1945, ansökte jag om missionärsutbildning vid Vakttornets Bibelskola Gilead, och jag blev antagen till den åttonde klassen 1946. Sällskapet ordnade så att vi, en liten grupp bestående av Tony Attwood, Stanley Jones, Harold King, Don Rendell och Stanley Woodburn, skulle avsegla från fiskehamnen Fowey i Cornwall. Ett Jehovas vittne på platsen hade bokat in oss på ett litet lastfartyg som fraktade porslinslera. Våra hytter var mycket trånga, och däcket var oftast översköljt med vatten. Vilken lättnad vi kände, när vi äntligen närmade oss vår sluthamn, Philadelphia!

Gileadskolan var vackert belägen i South Lansing i norra delen av staten New York, och den utbildning jag fick där betydde mycket för mig. Eleverna i vår klass kom från 18 olika nationer — det var första gången Sällskapet hade kunnat kalla in så många förkunnare från andra länder — och vi blev alla mycket goda vänner. Jag uppskattade mycket vänskapen med min rumskamrat, Kalle Salavaara från Finland.

Tiden gick fort, och när fem månader gått kom Sällskapets president, Nathan H. Knorr, upp från huvudkontoret i Brooklyn för att ge oss våra diplom och för att tala om för oss vart vi skulle bli sända. På den tiden fick eleverna inte veta vart de skulle sändas förrän detta pålystes vid examensceremonin. Jag skickades tillbaka till Betel i London för att fortsätta mitt arbete där.

Tillbaka till London

Efterkrigsåren var bistra i Storbritannien. Mat och mycket annat som vi behövde, till exempel papper, tillhörde fortfarande det som var ransonerat. Men vi klarade oss, och Jehovas kungarikes intressen hade framgång. Förutom att jag arbetade vid Betel, tjänade jag vid områdes- och kretssammankomster och besökte församlingar, även några på Irland. Det var också ett privilegium att få träffa Erich Frost och andra bröder och systrar från Europa och få höra dem berätta en del om hur våra medvittnen bevarade sin ostrafflighet när de ställdes inför fasansfulla situationer i de nazistiska koncentrationslägren. Beteltjänst var i sanning ett privilegium med många välsignelser.

I tio år hade jag känt Joan Webb, en pionjär med särskilt uppdrag som tjänade i Watford, en stad strax norr om London. Vi gifte oss 1952. Vi ville båda fortsätta i heltidstjänsten, så vi blev glada när jag, efter att ha lämnat Betel, blev förordnad att tjäna som kretstillsyningsman. Vår första krets var längs Englands sydkust, i Sussex och Hampshire. På den tiden var kretstjänsten inte lätt. Vi reste mest med buss, cyklade eller gick till fots. Många församlingar hade stora lantdistrikt som ofta var svåra att nå, men antalet Jehovas vittnen fortsatte stadigt att växa.

New York 1958

År 1957 fick jag än en gång en inbjudan från Betel: ”Skulle du vilja komma till kontoret och hjälpa till med researrangemangen för den kommande internationella sammankomsten som skall hållas på Yankee Stadium och  Polo Grounds i New York 1958?” Joan och jag var snart i full gång med att behandla ansökningar från bröderna om att få följa med de flygplan och båtar som Sällskapet hade chartrat. Detta kom att bli den berömda internationella sammankomsten ”Guds vilja”, där en väldig åhörarskara på 253.922 var närvarande. Vid denna sammankomst visade 7.136 sitt överlämnande åt Jehova genom vattendop — mer än dubbelt så många som döptes vid det historiska tillfället vid pingsten år 33 v.t., som det berättas om i Bibeln. — Apostlagärningarna 2:41.

Joan och jag kommer aldrig att glömma broder Knorrs vänlighet, när han personligen inbjöd oss att vara med vid sammankomsten för att hjälpa till med att ta hand om sammankomstdelegaterna när de kom till New York från 123 länder. Det var en lycklig och givande erfarenhet för oss båda.

Välsignelser i heltidstjänsten

När vi kom hem igen, fortsatte vi i resetjänsten tills hälsoproblem kom i vägen. Joan blev inlagd på sjukhus, och jag fick ett lättare slaganfall. Vi blev pionjärer med särskilt uppdrag, men senare fick vi privilegiet att då och då tjäna i resetjänsten igen. Slutligen återvände vi till Bristol, där vi har fortsatt i heltidstjänsten. Min bror, Dick, bor i närheten med sin familj, och vi pratar ofta gamla minnen.

Min syn blev obotligt skadad på grund av näthinneavlossning 1971. Sedan dess har jag haft stora svårigheter att läsa, och jag har funnit att kassettinspelningarna av biblisk litteratur är en underbar anordning från Jehova. Joan och jag leder fortfarande bibelstudier i hem, och under åren har vi haft privilegiet att hjälpa omkring 40 personer att förstå sanningen, däribland en familj på sju personer.

När vi överlämnade oss åt Jehova för omkring 60 år sedan, var det vår önskan att få börja i heltidstjänsten och förbli i den. Vi är verkligen tacksamma att vi har kraft att fortfarande tjäna den store Jehova — det enda sätt varpå vi kan tacka honom för hans godhet mot oss och för våra lyckliga år tillsammans!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

Min bror Dick (han står längst till vänster), jag och några andra pionjärer framför pionjärhemmet i Bristol

[Bild på sidan 25]

Pionjärhemmet i Bristol 1940

[Bilder på sidan 26]

Stanley och Joan Reynolds på sin bröllopsdag den 12 januari 1952 och i dag