Arvet från hasmonéerna

NÄR Jesus vandrade här på jorden, var judendomen splittrad i olika falanger, vilka alla försökte få inflytande över folket. Det är denna bild som målas upp i såväl evangelieskildringarna som i de skrifter som den judiske historikern Josephus nedtecknade under det första århundradet.

Fariséerna och sadducéerna framställs som inflytelserika grupper, kapabla att få den allmänna opinionen att svänga ända dithän att de flesta förkastade Jesus som Messias. (Matteus 15:1, 2; 16:1; Johannes 11:47, 48; 12:42, 43) Dessa två inflytelserika grupper omnämns emellertid inte någonstans i de hebreiska skrifterna.

Josephus nämner sadducéerna och fariséerna för första gången i samband med händelser på 100-talet f.v.t. Under den här perioden gav många judar efter för hellenistisk påverkan, dvs. grekisk kultur och filosofi. Spänningen mellan hellenismen och judaismen nådde sin kulmen när de seleukidiska härskarna vanhelgade templet i Jerusalem genom att helga det åt Zeus. En dynamisk judisk ledare, Judas Mackabaios (Mackabeus), av en familj känd som hasmonéerna, anförde en rebellstyrka som återtog kontrollen över templet. *

Åren som följde omedelbart efter mackabéernas uppror och seger kännetecknades av en tendens att bilda sekter. Dessa sekter, var och en med sin unika ideologi, kämpade mot varandra för att vinna herravälde över det judiska samhället i stort. Men varför utvecklades en sådan tendens? Varför blev judendomen så splittrad? Låt oss, för att få svar på detta, undersöka hasmonéernas historia.

Ökat oberoende och större splittring

Efter det att Judas Mackabaios hade uppnått sitt religiösa mål, att återupprätta tillbedjan vid Jehovas tempel, slog han sig in på politikens bana. Följden blev att många judar upphörde att följa honom. Men han fortsatte ändå sin kamp mot de seleukidiska härskarna, slöt ett avtal med Rom och försökte grunda en självständig judisk stat. Efter det att Judas dött i en strid fortsatte hans bröder, Jonatan och Simon, kampen. Till en början motstod de seleukidiska härskarna kraftigt mackabéerna. Men med tiden gick de med på politiska kompromisser och tillerkände de hasmoneiska bröderna ett visst mått av självstyre.

Även om hasmonéerna var av prästerlig härkomst, hade ingen av dem någonsin tjänat som överstepräst. Många judar ansåg att detta ämbete skulle innehas av präster i Sadoks släktlinje, den präst som Salomo hade förordnat  som överstepräst. (1 Kungaboken 2:35; Hesekiel 43:19) Jonatan använde krig och diplomati för att övertala seleukiderna att insätta honom som överstepräst. Efter Jonatans död gick hans bror Simon ännu längre. I september år 140 f.v.t. utfärdades ett viktigt påbud i Jerusalem, ett påbud som finns bevarat på grekiska bronsplattor: ”Kung Demetrios [den grekiske seleukidiske härskaren] erkände honom [Simon] till följd av detta som överstepräst, upptog honom bland kungens vänner och gav honom storslagna hedersbetygelser. ... Judarna och deras präster [har] beslutat att Simon skall vara deras ledare och överstepräst för all framtid till dess en äkta profet framträder.” — 1 Mackabéerboken 14:38–41 (en historisk bok som tillhör apokryferna).

Simons ställning som ledare och överstepräst kom för hans egen del och för hans avkomlingar att erkännas inte bara av den främmande seleukidiska myndigheten, utan även av ”den Stora församlingen” av hans eget folk. Detta markerade en viktig vändpunkt. När hasmonéerna väl hade grundat en politisk dynasti var, enligt historikern Emil Schürer, ”deras främsta intresse inte längre att leva enligt Tora [den judiska lagen], utan att bevara och utvidga sin politiska makt”. Men Simon, som aktade sig för att stöta sig med känsliga judar, använde titeln ”etnark” eller ”folkfurste” hellre än ”kung”.

Det var inte alla som såg med gillande på att hasmonéerna skaffade sig både religiös och politisk kontroll. Enligt många historiker var det under den här perioden som samhället vid Qumran bildades. En präst i Sadoks släktlinje, som anses vara den som i skrifter från Qumran omnämns som ”rättfärdighetens lärare”, lämnade Jerusalem och ledde en grupp motståndare till hasmonéerna in i Judeens öken vid Döda havet. En av Dödahavsrullarna, en kommentar till Habackuks bibelbok, fördömer ”den onde präst som till en början kallades med sanningens namn men som, när han härskade över Israel, blev högmodig i sitt hjärta”. Många historiker tror att antingen Jonatan eller Simon skulle kunna passa in på sektens beskrivning av denne styrande ”onde präst”.

Simon företog nya fälttåg för att lägga under sig fler områden. Hans styre fick dock ett abrupt slut, när hans svärson, Ptolemaios, lönnmördade honom och två av hans söner medan de höll en festmåltid i närheten av Jeriko. Ptolemaios försök att överta makten misslyckades dock. Johannes Hyrcanus, Simons ende kvarlevande son, varnades för mördarna och lät gripa dem och efterträdde därefter sin far som ledare och överstepräst.

Ytterligare utvidgning och förtryck

Till en början konfronterades Johannes Hyrcanus med allvarliga hot från syriska styrkor. År 129 f.v.t. förlorade emellertid seleukiderna ett avgörande slag mot partherna. Angående de följder som det här kriget kom att få för seleukiderna skrev den judiske historikern Menahem Stern: ”Rikets hela struktur praktiskt taget kollapsade.” Hyrcanus var därför ”i stånd att till fullo återvinna Judeens politiska självständighet och att börja utvidga sitt rike i olika riktningar”. Och det var precis vad han gjorde.

När Hyrcanus nu inte behövde frukta syrierna, började han lägga under sig områden utanför Judeen och göra dessa till lydriken. Invånarna i dessa områden hade att välja mellan att konvertera till judendomen och att få se sina städer jämnade med marken. Ett sådant fälttåg fördes mot iduméerna (edoméerna). Om detta kommenterade Stern: ”Omvändelsen av iduméerna var unik i sitt slag, eftersom den omfattade ett helt folk och inte bara några få individer.” Bland andra erövrade områden kan nämnas Samaria, där Hyrcanus förstörde det samariska templet på berget Gerissim. Historikern Solomon Grayzel uttryckte det ironiska i den tvångsomvändelse som hasmonéerna bedrev, när han skrev: ”Här var en sonson till Mattathias [Judas Mackabaios far], som våldförde sig på själva den sak — religionsfrihet — som den tidigare generationen så nobelt försvarat.”

 Fariséerna och sadducéerna framträder

Det är när Josephus skriver om Hyrcanus styre, som han först tar upp det växande inflytandet från fariséerna och sadducéerna. (Josephus hade tidigare nämnt fariséerna som levde under Jonatans styre.) Han ger inga upplysningar om deras ursprung. En del historiker betraktar fariséerna som en utbrytning ur chasidim — en religiös sekt som gav sitt stöd åt Judas Mackabaios i hans religiösa strävanden men som lämnade honom när hans avsikter blev politiska.

Namnet fariséer förknippas vanligen med ett hebreiskt ord som betyder ”avskilda”, även om vissa anser det vara besläktat med ordet ”tolkare”. Fariséerna var inte av någon för dem utmärkande härstamning, utan var lärda män från de vanliga människorna. De avskilde sig själva från rituell orenhet genom att leva ett liv av speciell fromhet; de tillämpade tempellagar om prästerlig helighet på vardagliga situationer i livet. Fariséerna utvecklade ett nytt sätt att tolka Skrifterna på samt vad som senare kom att bli känt som den muntliga lagen. Under Simons styre fick de ett större inflytande genom att några av dem insattes i Gerousia (rådet av äldre män), som senare blev känt som Sanhedrin.

Josephus berättar att Johannes Hyrcanus först var en elev till och anhängare av fariséerna. Men vid ett tillfälle förebrådde fariséerna honom för att han inte avsade sig översteprästämbetet. Detta ledde till en dramatisk brytning. Hyrcanus förbjöd fariséernas religiösa ritualer. Som ytterligare bestraffning tog han parti för sadducéerna, fariséernas religiösa motståndare.

Namnet sadducéer kan troligen förknippas med översteprästen Sadok, vars avkomlingar innehaft prästämbetet sedan Salomos dagar. Det var dock inte alla sadducéer som var av den släktlinjen. Enligt Josephus var sadducéerna nationens aristokrater och välbärgade män, och de hade inte den stora massans stöd. Professor Schiffman säger: ”Flertalet av dem ... var såvitt man kan förstå präster eller sådana som var ingifta i familjer där man innehade ämbetet som överstepräst.” Sadducéerna hade därför länge varit nära förbundna med maktens män. Således var fariséernas växande inflytande på vanligt folk och den fariseiska idén att prästerlig helighet skulle omfatta alla människor något som sadducéerna uppfattade som ett hot som kunde undergräva deras självklara auktoritet. Under Hyrcanus sista år vid makten återfick sadducéerna kontrollen.

Mer politik, mindre fromhet

Hyrcanus äldste son, Aristobulus, styrde bara i ett år innan han dog. Han fortsatte med sin fars tvångsomvändelser. Denna gång drabbades ituréerna, och övre Galileen inlemmades i hasmonéernas rike. Men det var under hans brors, Alexander Jannaeus, styre, åren 103–76 f.v.t., som den hasmoneiska dynastin nådde höjden av sin makt.

 Alexander Jannaeus förkastade den tidigare linjen och förklarade öppet sig själv som både överstepräst och kung. Spänningarna mellan hasmonéerna och fariséerna intensifierades, vilket ledde till inbördeskrig och 50.000 judars död. Efter det att upproret kvästs dödade Jannaeus 800 rebeller på ett sätt som förde tanken till hedniska kungar. Han hängde upp dem på pålar, och i deras dödsögonblick slaktades deras hustrur och barn inför deras ögon, medan Jannaeus inför alla höll kalas tillsammans med sina bihustrur. *

Trots sin fiendskap med fariséerna var Jannaeus en pragmatisk politiker. Han såg att fariséernas stöd bland folket bara växte. På dödsbädden gav han sin hustru, Salome Alexandra, föreskrifter om att samregera med dem. Jannaeus hade utsett henne i stället för sina söner till rikets arvinge. Hon visade sig vara en duglig härskare i det hon sörjde för att nationen fick uppleva en av de lugnaste perioderna (76–67 f.v.t.) under hasmonéernas styre. Fariséer insattes återigen på myndighetsposter, och förbuden mot deras religiösa ritualer upphävdes.

Salomes död resulterade i en maktkamp mellan hennes söner, Hyrcanus II, som hade tjänat som överstepräst, och Aristobulus II. Båda sönerna saknade sina förfäders politiska och militära kunnande, och ingen av dem verkar riktigt ha förstått allvaret i den ökade romerska närvaron i området efter det seleukidiska rikets totala kollaps. År 63 f.v.t. vände båda bröderna sig till den romerske härföraren Pompejus, när denne var i Damaskus, och bad honom medla mellan dem. Samma år marscherade Pompejus och hans trupper in i Jerusalem och tog över makten i staden. Det var början till slutet för det hasmoneiska riket. År 37 f.v.t. intog den idumeiske kungen, Herodes den store, Jerusalem. Den romerska senaten hade godkänt honom som ”Judeens kung”, ”det romerska folkets allierade och frände”. Det hasmoneiska riket hade mött sitt slut.

Det hasmoneiska arvet

Den hasmoneiska dynastin, från Judas Mackabaios till Aristobulus II, lade grunden till den splittrade judendom som fanns på Jesu tid. Hasmonéerna var till en början nitiska förespråkare för tillbedjan av Gud, men urartade till att missbruka sin makt för att tillvarata sina egna intressen. Deras präster, som hade möjlighet att förena folket till att följa Guds lag, ledde nationen till den politiska maktkampens avgrund. I denna omgivning florerade olika religiösa uppfattningar. Hasmonéerna försvann, men kampen för religiös kontroll, som utkämpades mellan sadducéer, fariséer och andra, kom att känneteckna nationen under Herodes och Rom.

[Fotnoter]

[Tabell på sidan 30]

(För formaterad text, se publikationen)

Den hasmoneiska dynastin

Judas Mackabaios

Jonatan Mackabaios

Simon Mackabaios

↓

Johannes Hyrcanus

↓ ↓

Aristobulus

Salome Alexandra — gift med — Alexander Jannaeus

↓ ↓

Hyrcanus II

Aristobulus II

[Bild på sidan 27]

Judas Mackabaios kämpade för judiskt självstyre

[Bildkälla]

The Doré Bible Illustrations/Dover Publications, Inc.

[Bild på sidan 29]

Hasmonéerna stred för att skaffa sig kontroll över icke-judiska städer

[Bildkälla]

The Doré Bible Illustrations/Dover Publications, Inc.