Levnadsskildring

Ett bra liv trots hjärtesorger

BERÄTTAT AV AUDREY HYDE

När jag ser tillbaka på mina 63 år i heltidstjänsten, varav 59 vid Jehovas vittnens huvudkontor, kan jag säga att jag har levt ett bra liv. Detta kan jag säga trots att jag fått se min förste man sakta dö i cancer och min andre lida av de hemska verkningarna av Alzheimers sjukdom. Men låt mig nu få berätta hur jag har kunnat bevara glädjen trots dessa svåra upplevelser.

JAG växte upp på en lantgård i närheten av den lilla staden Haxtun på prärien i nordöstra Colorado, nära gränsen till Nebraska. Mina föräldrar, Orille och Nina Mock, fick sex barn. Jag var det femte. Russell, Wayne, Clara och Ardis föddes mellan åren 1913 och 1920, och jag kom året därpå. Curtis föddes 1925.

År 1913 blev mor bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades då. Så småningom blev också vi andra i familjen det.

Ett sunt liv på prärien

Far var en man som gärna följde med sin tid. Vi hade därför elektriskt ljus i alla byggnader på gården, något som var mycket ovanligt på den tiden. Vi hade också det som en lantgård brukar ge – ägg från hönsen och mjölk, grädde och smör från korna. Vi använde hästar i jordbruket, och förutom vete och majs odlade vi jordgubbar och potatis.

Far hade den åsikten att vi barn skulle lära oss att arbeta. Så redan innan jag  började skolan hade jag fått lära mig att arbeta på åkrarna. Jag kommer ihåg hur jag heta sommardagar fick rensa långa rader med hacka i vår trädgård. ”Tar raden aldrig slut?” undrade jag. Svetten lackade och bina stack mig. Ibland tyckte jag synd om mig själv, eftersom andra barn inte behövde arbeta så hårt som vi. Men när jag ser tillbaka på min barndom är jag verkligen tacksam över att vi fick lära oss att arbeta.

Vi hade alla en bestämd uppgift att sköta. Ardis kunde mjölka bättre än jag, så därför fick jag mocka i stallet. Men vi fick också leka och ha roligt. Ardis och jag var med i ett lag som spelade softboll. Jag kastade, eller så spelade jag tredje basman, och Ardis spelade förste basman.

Den klara natthimlen var så vacker på prärien. De tusentals stjärnorna påminde mig om Skaparen, Jehova Gud. Redan som barn brukade jag tänka på vad som sägs i Psalm 147:4: ”Han [Jehova] räknar stjärnornas antal, han kallar dem alla vid namn.” Många gånger när jag satt och tittade upp mot den klara natthimlen kom vår hund, Judge, och lade sitt huvud i mitt knä och höll mig sällskap. Jag satt ofta på verandan på eftermiddagarna och beundrade de gröna vetefälten som böljade för vinden och som i solljuset fick en silveraktig ton.

Mors fina exempel

Min mor var en mycket hängiven och trogen hustru. Far var husets herre, och mor lärde oss att respektera honom. År 1939 blev också han ett Jehovas vittne. Vi visste att far älskade oss, även om han lät oss arbeta hårt och inte skämde bort oss. På vintern spände han ofta för ett par hästar för släden och tog ut oss på en slädfärd. Vad härligt! Vi njöt i den gnistrande snön.

Men det var mor som lärde oss att älska Gud och respektera Bibeln. Vi fick lära oss att Gud heter Jehova och att han är livets källa. (Psalm 36:9; 83:18) Vi fick också lära oss att han har gett oss vägledning till nytta för oss och inte för att beröva oss glädjen i livet. (Jesaja 48:17) Mor framhöll ständigt för oss att vi har ett särskilt arbete att utföra, för hon lärde oss att Jesus uppmanat sina efterföljare: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” (Matteus 24:14)

När jag var liten och mor inte var inne när jag kom hem från skolan, gick jag ut och letade efter henne. En gång när jag var omkring sex eller sju år hittade jag henne i ladugården. Då började det regna häftigt. Vi var  då på höskullen, och jag frågade henne om Gud höll på att sända en ny flod över jorden. Hon försäkrade att Gud hade lovat att han aldrig mer skulle ödelägga jorden genom en stor översvämning. Jag kommer också ihåg hur vi många gånger fick rusa ner i källaren, eftersom det ofta kom tornador.

Mor tog del i predikoarbetet redan innan jag föddes. En grupp samlades i vårt hem, och alla hade hoppet att få leva tillsammans med Kristus i himlen. Mor tyckte att det var svårt att predika från hus till hus, men hon lät kärleken till Gud besegra hennes fruktan. Hon var trogen ända till sin död den 24 november 1969. Hon var då 84 år. ”Mor, du kommer snart till himlen, och då får du vara tillsammans med dem som du känner”, viskade jag i hennes öra. Jag var så glad att jag kunde vara hos mor vid det tillfället och få säga de orden och visa henne att jag delade hennes övertygelse. Med blid stämma sade hon: ”Du är så snäll mot mig.”

Vi börjar predika

År 1939 blev Russell pionjär, som Jehovas vittnen kallar dem som förkunnar på heltid. Han var pionjär i Oklahoma och Nebraska fram till 1944 då han kallades till Jehovas vittnens huvudkontor (kallat Betel) i Brooklyn i New York. Jag började som pionjär den 20 september 1941 och tjänade på olika platser i Colorado, Kansas och Nebraska. Det var lyckliga år, inte bara därför att jag kunde hjälpa andra att lära känna Jehova, utan också därför att jag fick lära mig att förlita mig på honom.

När Russell började som pionjär studerade Wayne vid ett universitet på östkusten efter att ha arbetat en tid. Han blev senare inbjuden till Betel. Han tjänade en tid vid Kingdom Farm i närheten av Ithaca i staten New York. Där hade man odlingar för den lilla familjen på lantgården, men också för alla de omkring 200 som arbetade vid Betel i Brooklyn. Wayne använde sin kunskap och erfarenhet i Jehovas tjänst tills han dog 1988.

Min syster Ardis gifte sig med James Kern och fick fem barn. Hon dog 1997. Min andra syster, Clara, lever fortfarande och är trogen mot Jehova. Hon bor i Colorado, och till henne brukar jag åka när jag har semester. Vår yngste bror, Curtis, kom till Betel i Brooklyn i mitten av 1940-talet. Han körde lastbil till och från Kingdom Farm med olika varor. Han gifte sig aldrig, och han dog 1971.

Min önskan att få tjäna vid Betel

Min önskan var att få göra det som mina äldre bröder hade fått göra, nämligen komma till Betel för att arbeta där. Jag är övertygad om att det var deras goda exempel som gjorde att jag blev inbjuden dit. Det som fick mig att vilja komma till Betel och tjäna där var att jag hade hört min mor berätta om Guds organisation och dess historia och att jag själv hade sett Bibelns profetior om de sista dagarna gå i uppfyllelse.  Jag lovade Jehova i bön att om han lät mig få tjäna vid Betel, så skulle jag aldrig lämna Betel annat än för kristna förpliktelser som jag måste sköta.

Jag kom till Betel den 20 juni 1945 och fick börja som städerska. Jag hade 13 rum att städa och 26 sängar att bädda varje dag. Dessutom hade jag korridorer och trappor att städa och fönster att tvätta. Det var ett tungt arbete. Men medan jag arbetade sade jag varje dag till mig själv: ”Visst är du trött, men tänk på att du är på Betel, Guds hus!”

När jag var ny på Betel hände något mycket pinsamt. Eftersom jag var uppvuxen på landet, visste jag inte att en dumbwaiter är en liten hiss som man transporterar varor i från en våning till en annan. En dag ringde det i telefonen, och en broder sade: ”Kan du vara snäll och skicka ner ’dumbwaitern’?” Och sedan lade han på luren. Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra, men så kom jag på att en av bröderna som bodde på den våning som var en del av mitt städområde arbetade som waiter. Därför knackade jag på hos honom och sade: ”De vill att du skall komma ner till köket.” (Det engelska ordet dumbwaiter betyder mathiss på svenska, och waiter betyder kypare.)

Nathan Knorr och jag gifter oss

Ända sedan 1920-talet var det så att beteliter som ville gifta sig var tvungna att lämna Betel och tjäna Rikets intressen någon annanstans. Men i början av 1950-talet fick några par som hade tjänat vid Betel en tid (minst tio år) gifta sig och stanna kvar. Så när Nathan H. Knorr, som då ledde den världsvida verksamheten, visade intresse för mig tänkte jag: ”Han hör till dem som kommer att få stanna!”

Nathan hade många ansvarsfulla uppgifter att sköta i samband med sitt arbete. När han friade till mig talade han därför uppriktigt om för mig vad ett giftermål med honom skulle innebära och bad mig att tänka över saken innan jag svarade ja. På den tiden reste han mycket för att besöka olika avdelningskontor runt om i världen, och han var ofta borta flera veckor åt gången. Därför förklarade han att vi skulle komma att vara skilda åt under långa perioder.

Som flicka hade jag drömt om att få gifta mig på våren och åka på bröllopsresa till Hawaii i Stilla havet. Så blev det inte. Vi gifte oss på vintern, den 31 januari 1953, och bröllopsresan gick till New Jersey. Där var vi lördag eftermiddag och söndag. På måndagen började vi arbeta igen. Men en vecka senare kunde vi åka bort en vecka på bröllopsresa.

En hårt arbetande kamrat

Nathan var 18 år när han kom till Betel 1923. Han fick fin övning av sådana gamla  kämpar som Joseph F. Rutherford, som ledde vittnenas verksamhet, och tryckeriföreståndaren Robert J. Martin. När broder Martin dog i september 1932 blev Nathan tryckeriföreståndare. Året därpå tog broder Rutherford med sig Nathan när han besökte Jehovas vittnens avdelningskontor i Europa. När broder Rutherford dog i januari 1942, fick Nathan ansvaret att öva tillsyn över Jehovas vittnens världsvida verksamhet.

Nathan var en framsynt man. Han planerade alltid för framtida tillväxt. Somliga tyckte inte att detta var lämpligt, eftersom slutet för den här tingens ordning ansågs vara mycket nära. En broder som såg Nathans planer frågade honom faktiskt: ”Vad är detta, broder Knorr? Har du ingen tro?” Han svarade: ”Jo, men om slutet inte kommer så snart som vi har väntat, då är vi redo.”

En sak som Nathan var övertygad om var att det behövdes en skola för missionärer. Den 1 februari 1943 öppnades därför en missionärsskola vid den stora lantgården, Kingdom Farm, där min bror Wayne då arbetade. Utbildningen vid skolan var en intensiv bibelstudiekurs på cirka fem månader. Men Nathan var också noga med att se till att eleverna fick rekreation. Under de första klasserna var han själv med och spelade boll, men senare vågade han inte vara med ifall han skulle bli skadad och inte kunna vara med vid områdessammankomsterna på sommaren. Han valde då i stället att vara domare. Eleverna tyckte att det var roligt när han inte följde reglerna, utan tog sig friheten att döma till förmån för de utländska eleverna.

Får resa med Nathan

Så småningom fick jag börja följa med Nathan när han reste till andra länder. Det var trevligt att få träffa beteliterna och missionärerna och få del av deras erfarenheter. Jag fick med egna ögon se vilken kärlek och hängivenhet de hade, och jag fick också lära känna deras rutiner och levnadsförhållanden i dessa länder. Jag har under årens lopp fått många brev från vänner som uttryckt uppskattning av dessa besök.

Det är många minnen som dyker upp när jag tänker på dessa resor. När vi till exempel besökte Polen, var det två systrar som viskade till varandra i min närvaro. Jag frågade dem: ”Varför viskar ni?” De bad om ursäkt och förklarade att de brukade viska, eftersom Jehovas vittnens verksamhet var förbjuden i Polen och deras hem avlyssnades.

Syster Adach var en av de många som hade tjänat under förbudstiden i Polen. Hon hade lockigt hår och lugg. En gång lyfte hon på luggen och visade mig ett djupt ärr efter slag som hon hade fått av en förföljare. Jag blev upprörd då jag med egna ögon fick se följderna av den grymma behandling som våra bröder och systrar hade fått uthärda.

Hawaii är min favoritplats näst efter Betel. Jag minns sammankomsten där i staden Hilo 1957. Det var en stor händelse, och det var fler närvarande än det fanns vittnen på Hawaii. Borgmästaren gav till och med Nathan nyckeln till staden som ett uttryck för att vi var välkomna. Många kom fram och hälsade och hängde på oss blomsterkransar.

En annan spännande sammankomst var den som hölls i Nürnberg i Tyskland 1955 på det stadion som Hitler använde som sin paradplats. Som många känner till hade Hitler svurit att han skulle utrota Jehovas folk i Tyskland, men nu var den här platsen fylld med Jehovas vittnen. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Podiet var mycket stort och hade 144 stora pelare  som en imponerande fond. Jag var på podiet och kunde titta ut över den stora åhörarskaran på mer än 107 000 personer, och jag kunde knappt se raden längst bak. Så långt borta var den.

Man märkte vilken ostrafflighet de tyska bröderna hade visat och vilken styrka de hade fått av Jehova under den förföljelse som nazistregimen hade utsatt dem för. Detta stärkte vår egen beslutsamhet att vara lojala mot Jehova och bevara vår ostrafflighet inför honom. Nathan höll det avslutande talet, och när det var slut vinkade han adjö till alla de närvarande. De svarade genast med att vinka adjö med sina näsdukar. Det såg ut som ett vackert hav av blommor.

Ett besök som jag inte heller glömmer var det i Portugal i december 1974. Vi fick vara med vid det första möte som Jehovas vittnen höll i Lissabon sedan vår predikoverksamhet blivit laglig igen. Den hade varit förbjuden i 50 år! På den tiden fanns det bara 14 000 förkunnare i landet, men nu var det över 46 000 närvarande vid de två möten som hölls. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när bröderna sade: ”Vi behöver inte gömma oss längre. Vi är fria.”

Ända sedan jag fick följa med Nathan på hans resor har jag tyckt om att vittna informellt – på flygplan, på restauranger – och att ta del i gatuvittnande. Jag har alltid litteratur med mig så att jag kan vittna om jag får tillfälle till det. En gång när vi väntade på ett plan som var försenat frågade en kvinna var jag arbetade. Det ledde till att jag fick samtala med henne och några andra som stod runt omkring oss och lyssnade. Beteltjänsten och predikoverksamheten har hållit mig fullt verksam och gjort mig mycket lycklig.

Sjukdom och uppmuntrande avskedsord

År 1976 blev Nathan sjuk i cancer, och jag och andra medlemmar av Betelfamiljen försökte hjälpa honom att klara av situationen. Trots att han var så dålig, brukade vi bjuda in på vårt rum dem som kom till Brooklyn från olika avdelningskontor i världen för att gå på kurs. Jag minns besöken av Don och Earlene Steele, Lloyd och Melba Barry, Douglas och Mary Guest, Martin och Gertrud Pötzinger, Pryce Hughes och många andra. De berättade ofta erfarenheter från sina respektive länder. De erfarenheter som gjorde särskilt starkt intryck på mig var de som handlade om hur våra bröder stod fasta när verket var förbjudet.

När Nathan insåg att han snart skulle dö gav han mig några goda råd till hjälp för att jag skulle klara av livet som änka. Han sade: ”Vi har haft ett lyckligt äktenskap. Många får aldrig uppleva det.” Något som gjorde vårt äktenskap så lyckligt var att Nathan var så omtänksam. När vi träffade olika vänner på våra resor kunde han till exempel säga till mig: ”Audrey, om jag någon gång inte presenterar dem för dig, så beror det på att jag inte kan komma på vad de heter.” Jag var så glad för att han förberedde mig på detta.

Nathan påminde mig: ”Vi har det säkra hoppet att efter döden aldrig mer behöva lida någon smärta.” Sedan uppmanade han mig: ”Se framåt, för det är där du har belöningen. Lev aldrig i det förflutna – även om minnena finns kvar. Tiden läker dina sår. Bli aldrig bitter och tyck aldrig synd om dig själv. Var glad över att du har haft dessa glädjeämnen och välsignelser. Efter en tid kommer du att märka att minnena ger dig glädje. Minnen är en gåva från Gud.” Han tillade: ”Håll dig fullt verksam – försök att använda livet till att göra något för andra. Det kommer att hjälpa dig att finna glädje i livet.” Till sist, den 8 juni 1977, lämnade Nathan den jordiska scenen.

Omgift med Glenn Hyde

Nathan hade sagt till mig att jag kunde leva i det förgångna med mina minnen eller  att jag kunde börja ett nytt liv. Sedan jag hade flyttat till Watchtower Farms i Wallkill i staten New York gifte jag mig därför 1978 med Glenn Hyde, en mycket stilig, försynt och behaglig människa. Innan han blev ett Jehovas vittne tjänade han vid flottan då USA låg i krig med Japan.

Glenn var på en motortorpedbåt och arbetade i maskinrummet. Motorbullret gjorde honom hörselskadad. Efter kriget blev han brandman. Krigsminnena gjorde att han led av mardrömmar i många år. Han lärde känna sanningen genom sin sekreterare som vittnade informellt för honom.

Längre fram, närmare bestämt 1968, kallades Glenn till Betel för att tjäna som brandman i Brooklyn. När sedan Watchtower Farms skaffade egen brandbil, fick han flytta dit 1975. Han kom att drabbas av Alzheimers sjukdom, och tio år efter det att vi hade gift oss dog han.

Hur skulle jag klara av detta? De visa råd som Nathan gett mig då han insåg att han höll på att dö var ännu en gång till tröst för mig. Jag läste gång på gång det som han hade skrivit till mig om hur jag skulle tänka och handla som änka. När någon förlorar sin äktenskapspartner brukar jag berätta vilka råd jag fick av Nathan, och då har de också blivit tröstade av hans råd. Han uppmuntrade mig att se framåt, och det var verkligen ett bra råd.

Ett dyrbart brödraskap

Det som särskilt har bidragit till att jag kan känna glädje och tillfredsställelse i livet är mina kära vänner i Betelfamiljen. En särskilt god vän är Esther Lopez, som 1944 gick igenom den tredje klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead. Hon kom tillbaka till Brooklyn i februari 1950 för att hjälpa till med att översätta vår litteratur till spanska. Esther och jag var mycket tillsammans när Nathan var ute på sina resor. Hon är också här på Watchtower Farms. Hon är nu över 90 år och inte så bra till hälsan. Hon vårdas på vår sjukavdelning.

De enda som lever av mina närmaste släktingar är Russell och Clara. Russell är över 90 år och tjänar troget vid Betel i Brooklyn. Han var bland de första som fick stanna kvar på Betel efter att ha gift sig. Han gifte sig 1952 med Jean Larson som också var betelit. Jeans bror Max kom till Betel 1939 och efterträdde Nathan som tryckeritillsyningsman 1942. Max har fortfarande en hel del ansvarsfyllda uppgifter att sköta här på Betel. Han hjälper också till att sköta sin fru, Helen, som lider av multipel skleros.

När jag ser tillbaka på mina 63 år i heltidstjänsten för Jehova, kan jag säga att jag verkligen har levt ett bra liv. Betel har blivit mitt hem, och jag fortsätter med glatt hjärta att tjäna här. Jag har mina föräldrar att tacka för att de lärde mig och mina syskon att arbeta och för att de ingöt en önskan i oss att tjäna Jehova. Men det som verkligen gör att vi kan få leva ett bra och tillfredsställande liv är att vi har ett sådant underbart brödraskap och att vi har hoppet att få leva tillsammans med våra bröder och systrar på en paradisisk jord där vi kan få tjäna vår store Skapare, den ende sanne Guden, Jehova, i all evighet.

[Bild på sidan 24]

Mina föräldrar på sin bröllopsdag i juni 1912

[Bild på sidan 24]

Från vänster till höger: Russell, Wayne, Clara, Ardis, jag och Curtis 1927

[Bild på sidan 25]

Här står jag mellan Frances och Barbara McNaught, då jag var pionjär 1944

[Bild på sidan 25]

På Betel 1951. Från vänster till höger: Jag, Esther Lopez och min svägerska, Jean

[Bild på sidan 26]

Nathan och jag tillsammans med hans föräldrar

[Bild på sidan 26]

Nathan och jag 1955

[Bild på sidan 27]

Nathan och jag på Hawaii

[Bild på sidan 29]

Min andre man, Glenn, och jag