Den överstepräst som fördömde Jesus

NÄR arbetare i november 1990 höll på att anlägga en park och en väg ungefär en kilometer söder om Gamla staden i Jerusalem, gjorde de en häpnadsväckande upptäckt. En traktor raserade oavsiktligt taket på en forntida gravkammare. Det kringliggande området var en stor begravningsplats under det första århundradet f.v.t. och det första århundradet v.t. I gravkammaren gjorde arkeologerna några mycket intressanta fynd.

I grottan fann man tolv ossuarier, eller benurnor, där benen från de döda lagts sedan deras kroppar legat i gravar ungefär ett år och förmultnat. På sidan av ett praktfullt snidat ossuarium – ett av de finaste man funnit – fanns namnet Jehosef bar Kajafa (Josef, Kaifas son) inristat.

Fynden visar att detta kan vara graven för den överstepräst som ledde den viktigaste rättegång som någonsin ägt rum – rättegången mot Jesus Kristus. Den judiske historikern Josephus omtalar denne överstepräst som ”Josef, som kallades Kaifas”. I Bibeln kallas han bara Kaifas. Varför är han av intresse för oss? Vilka motiv hade han att fördöma Jesus?

Familj och bakgrund

Kaifas gifte sig med en dotter till Hannas, som också var överstepräst. (Johannes 18:13) Äktenskapet var troligen uppgjort flera år före bröllopet, eftersom båda familjerna ville vara säkra på att de skulle ingå en bra allians. Det innebar att deras släktregister hade undersökts noggrant för att man skulle vara säker på att de var av prästerlig härstamning. Förmodligen var båda familjerna rika och tillhörde överklassen, och troligen hade de skaffat sig sitt välstånd genom sina stora egendomar i området kring Jerusalem. Hannas ville vara säker på att hans blivande svärson skulle vara en pålitlig politisk bundsförvant. Troligen tillhörde  både Hannas och Kaifas sadducéernas inflytelserika sekt. (Apostlagärningarna 5:17)

Eftersom Kaifas tillhörde en framstående prästerlig släkt, hade han säkert fått utbildning i de hebreiska skrifterna och tolkningen av dem. Hans tempeltjänst började troligen när han var 20 år, men man vet inte hur gammal han var när han blev överstepräst.

Översteprästerna och de främsta prästerna

Ämbetet som överstepräst gick ursprungligen i arv och varade livet ut. Men under 100-talet f.v.t. lade hasmonéerna beslag på översteprästämbetet. * Herodes den store tillsatte och avsatte överstepräster, vilket visade att han var den verkliga myndigheten bakom det här ämbetet. Romerska ståthållare gjorde längre fram på liknande sätt.

Detta ledde till att en grupp som i Bibeln kallas ”de främsta prästerna” bildades. (Matteus 26:3, 4) I den här gruppen ingick, förutom Kaifas, andra före detta överstepräster som hade blivit avsatta men som fortsatte att bära titeln, till exempel Hannas. I gruppen ingick också nära släktingar till översteprästen och de före detta översteprästerna.

Romarna lät den judiska överklassen, däribland de främsta prästerna, sköta den dagliga förvaltningen av Judeen. Det gjorde att de styrande i Rom kunde hålla provinsen under kontroll och försäkra sig om att skatterna skulle komma in utan att man behövde sända dit många soldater. Romarna förväntade att den judiska hierarkin skulle upprätthålla ordningen och bevaka romarrikets intressen. Romerska ståthållare var inte förtjusta i judiska styresmän, som i sin tur ogillade det romerska styret. Men det låg i båda parternas intresse att samarbeta för att upprätthålla ett stabilt styre.

På Kaifas tid var översteprästen judarnas politiska ledare. Hannas tillsattes på den här posten år 6 eller 7 v.t. av Quirinius, som var romersk ståthållare i Syrien. Rabbinsk tradition antyder att de ledande judiska överklassfamiljerna kännetecknades av girighet, nepotism, förtryck och våld. En skribent menar att Hannas under sin tid som överstepräst såg till att hans svärson ”snabbt avancerade i tempelhierarkin, för ju högre ställning Kaifas hade, desto större nytta kunde Hannas ha av honom”.

Valerius Gratus, som var ståthållare i Judeen, avsatte Hannas omkring år 15 v.t. Därefter innehade tre andra personer i tät följd ställningen som överstepräst, bland annat en av Hannas söner. Kaifas blev överstepräst omkring år 18 v.t. Pontius Pilatus, som blev ståthållare i Judeen år 26 v.t., lät Kaifas inneha ämbetet under sina tio år som ståthållare. Kaifas var överstepräst då Jesus utförde sin tjänst och även då lärjungarna började sitt predikoarbete. Men Kaifas var fientligt inställd till det kristna budskapet.

Rädd för Jesus och för Rom

I Kaifas ögon var Jesus en farlig folkuppviglare. Jesus ifrågasatte hierarkins tolkning av sabbatslagarna och drev ut köpmännen och penningväxlarna ur templet och sade att de hade gjort det till ”en rövarhåla”. (Lukas 19:45, 46) Några historiker menar att marknaderna i templet ägdes av Hannas och hans släkt. Detta skulle kunna vara ytterligare en anledning till att Kaifas försökte tysta Jesus. När de främsta prästerna sände i väg tempelpoliser för att gripa Jesus blev tempelpoliserna så häpna över det han sade att de återvände tomhänta. (Johannes 2:13–17; 5:1–16; 7:14–49)

Tänk på vad som hände när de judiska ledarna hörde att Jesus hade uppväckt Lasarus. I Johannes evangelium står det: ”De främsta prästerna och fariséerna [samlade] ihop Sanhedrin och sade: ’Vad skall vi göra, eftersom den här människan utför många tecken? Om vi låter honom hållas så här, kommer de alla att sätta tro till honom, och romarna skall komma och ta bort både vår plats för  tillbedjan och vår nation.’” (Johannes 11:47, 48) Sanhedrin såg Jesus som ett hot mot de religiösa ledarna och mot den allmänna ordningen, som Pilatus höll dem ansvariga för. Om romarna uppfattade en aktionsgrupp som upprorisk kunde det få dem att blanda sig i judarnas angelägenheter, något som Sanhedrin till varje pris ville undvika.

Även om Kaifas inte kunde förneka att Jesus utförde många kraftgärningar, utövade han inte tro på Jesus. I stället försökte han behålla sitt anseende och sin makt. Hur skulle han kunna erkänna att Lasarus hade blivit uppväckt? Eftersom Kaifas var sadducé trodde han inte på uppståndelsen. (Apostlagärningarna 23:8)

Kaifas ondska blev uppenbar när han sade till sina kolleger: ”Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör i folkets ställe än att hela nationen blir tillintetgjord.” Skildringen fortsätter: ”Detta sade han emellertid inte av egen ingivelse, utan eftersom han var överstepräst det året, profeterade han att Jesus skulle dö för nationen, och inte bara för nationen, utan också för att han skulle samla ihop Guds skingrade barn till ett. Från den dagen överlade de så om att döda [Jesus].” (Johannes 11:49–53)

Kaifas insåg inte den fulla innebörden i det han sade. Eftersom han tjänade som överstepräst, uttalade han en profetia. * Jesu död skulle vara till nytta, men inte bara för judarna. Hans lösenoffer skulle göra det möjligt för alla människor att bli befriade från slaveriet under synd och död.

En mordisk sammansvärjning

Judarnas främsta präster och de äldste samlades hemma hos Kaifas för att rådgöra om hur de skulle kunna gripa och döda Jesus. Översteprästen var säkert inblandad när man kom överens med Judas Iskariot om priset för att förråda Jesus. (Matteus 26:3, 4, 14, 15) Men det räckte inte med ett mord för att Kaifas skulle uppnå sina onda syften. ”De främsta prästerna lade nu råd om att döda Lasarus också, därför att många av judarna för hans skull ... satte tro till Jesus.” (Johannes 12:10, 11)

Malkos, en av Kaifas slavar, var med i pöbeln som var utsänd för att gripa Jesus. Först fördes Jesus till Hannas för att bli förhörd och sedan till Kaifas, som redan hade kallat samman judarnas äldste till en olaglig nattlig rättegång. (Matteus 26:57; Johannes 18:10, 13, 19–24)

Kaifas lät sig inte hindras av att falska vittnen inte fick sina vittnesmål mot Jesus att stämma överens. Översteprästen visste vad hans sammansvurna ansåg om en självutnämnd Messias, så han krävde att få veta om Jesus menade sig vara Messias. Jesus svarade att hans anklagare skulle se honom ”sitta på kraftens högra sida och komma på himlens moln”. Skenheligt ”slet översteprästen sönder sina ytterkläder och sade: ’Han har hädat! Vilket ytterligare behov har vi av vittnen?’” Sanhedrin enades om att Jesus förtjänade att dö. (Matteus 26:64–66)

Avrättningar var tvungna att godkännas av romarna. Eftersom Kaifas var mellanhand mellan romarna och judarna, var det troligen han som redogjorde för fallet inför Pilatus. När Pilatus försökte frige Jesus var Kaifas sannolikt bland de främsta präster som skränade: ”På pålen med honom! På pålen med honom!” (Johannes 19:4–6) Säkert hetsade Kaifas upp folket att högljutt kräva att en mördare skulle släppas fri i stället för Jesus, och han var också bland de främsta präster som skenheligt sade: ”Vi har ingen kung utom kejsaren.” (Johannes 19:15; Markus 15:7–11)

Kaifas avfärdade det som vittnade om att Jesus hade uppstått. Han motarbetade Petrus och Johannes och senare Stefanus. Det var också Kaifas som gav Saul befogenhet att gripa alla kristna han kunde hitta i Damaskus. (Matteus 28:11–13; Apostlagärningarna 4:1–17; 6:8–7:60; 9:1, 2) Men omkring år 36 v.t.  blev Kaifas avsatt av Vitellius, den romerske ståthållaren i Syrien.

Judiska skrifter framställer Kaifas släkt på ett ofördelaktigt sätt. I den babyloniska Talmud finns till exempel följande veklagan: ”Ve mig på grund av Hanins [Hannas] hus, ve mig på grund av deras viskande [eller: förtal].” Man tror att denna veklagan syftar på ”hemliga överläggningar där man tänkte ut förtryckande åtgärder”.

Vad vi kan lära av Kaifas liv

En kännare beskrev översteprästerna som män som var ”hårda, sluga och skickliga – och mycket sannolikt arroganta”. Arrogans hindrade Kaifas från att ta emot Messias. Så vi bör inte bli förvånade när människor i vår tid förkastar Bibelns budskap. Många är inte tillräckligt intresserade av sanningen i Bibeln för att överge trosuppfattningar som de tycker om. Andra kanske tycker att det är under deras värdighet att bli ödmjuka förkunnare av de goda nyheterna. Och de som är oärliga eller giriga tilltalas inte av kristna normer.

Kaifas skulle som överstepräst ha kunnat hjälpa sina judiska bröder att ta emot Jesus som Messias, men maktbegär gjorde att han fördömde Jesus. Kaifas fortsatte troligen att vara fientligt sinnad fram till sin död. Skildringen av honom visar att det inte bara är ben vi lämnar efter oss när vi dör. Genom våra handlingar lämnar vi efter oss ett bestående namn inför Gud, antingen ett dåligt eller ett gott.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 10]

Josef, Kaifas son

[Bild på sidan 10]

Ossuariet man fann 1990

[Bildkällor på sidan 10]

Ossuarium, inskrift och grotta i bakgrunden: Genom tillmötesgående från Israel Antiquities Authority