Då ”kallade de samman Sanhedrin”

JUDARNAS överstepräst och de judiska styresmännen stod handfallna. Vad skulle de göra för att dämpa folkets entusiasm för Jesus Kristus? De hade lyckats få honom avrättad, men nu uppfyllde hans lärjungar hela Jerusalem med sitt tal om att han hade uppstått. Översteprästen och hans medhjälpare ville få tyst på dem, men hur skulle det gå till? För att komma fram till en lösning ”kallade de samman Sanhedrin”, judarnas högsta domstol. (Apostlagärningarna 5:21)

Den romerske ståthållaren Pontius Pilatus hade den högsta myndigheten i Israel vid den tiden. Men vilket samröre hade Sanhedrin med Pilatus? Vilka rättsliga befogenheter hade Sanhedrin respektive Pilatus? Hur var Sanhedrin sammansatt? Och hur arbetade Sanhedrin?

Hur Sanhedrin upprättades

Det grekiska ord som återges med ”Sanhedrin” betyder ordagrant ”sittande tillsammans”. Det var ett allmänt uttryck som betecknade en samling eller en session. Enligt judisk tradition syftade det på en religiös juridisk församling, eller domstol.

Talmud sammanställdes under århundradena efter Jerusalems förstöring år 70 v.t., och författarna beskrev Sanhedrin som en forntida församling. De föreställde sig att Sanhedrin alltid hade bestått av lärda män som träffades för att diskutera olika aspekter av den judiska lagen. De hävdade också att Sanhedrin härrörde från den tid då Mose samlade 70 äldste som skulle hjälpa honom i arbetet med att leda Israel. (4 Moseboken 11:16, 17) Men historiker motsäger  detta. De menar att det var först när perserna tog herraväldet över Israel som något som liknade den Sanhedrin som fanns under det första århundradet började ta form. Och historiker hävdar att talmudisternas föreställning om Sanhedrin som en lärd akademi har större likheter med de rabbinska församlingarna under 100- och 200-talet v.t. än med Sanhedrin under det första århundradet. När upprättades då Sanhedrin?

Bibeln visar att de judar som hade återvänt till sitt hemland från landsflykten i Babylon 537 f.v.t. var organiserade och hade män i ledande ställning. Nehemja och Esra nämner furstar, äldste, förnäma män och befullmäktigade styresmän – kanske en början till det som senare blev Sanhedrin. (Esra 10:8; Nehemja 5:7)

Perioden från det att de hebreiska skrifterna hade fullbordats till dess att Matteus evangelium hade nedtecknats var en turbulent tid för judarna. Alexander den store tog makten över Judeen 332 f.v.t. Efter Alexanders död blev Judeen underställt två av de grekiska riken som uppstod ur hans välde – först det ptolemeiska och därefter det seleukidiska. I forntida skildringar av det seleukidiska styret, som började 198 f.v.t., omnämns en judisk senat för första gången. Denna senat, eller församling, hade sannolikt begränsade maktbefogenheter, men den gav judarna en känsla av självstyre.

År 167 f.v.t. försökte den seleukidiske kungen Antiochos IV (Epifanes) införa grekisk kultur i det judiska samhället. Han vanhelgade templet i Jerusalem genom att offra en gris åt Zeus på altaret. Resultatet blev en revolt som ledde till att mackabéerna befriade sig från seleukidiskt styre och upprättade den hasmoneiska dynastin. * Vid samma tid fick de skriftlärda och fariséerna – ledare för de folkmassor som stödde upproret – makt inom den statliga administrationen på bekostnad av prästklassen.

Nu började den Sanhedrin som vi känner till från de grekiska skrifterna ta form. Sanhedrin skulle så småningom utvecklas till ett nationellt administrativt råd och bli den högsta juridiska myndigheten för tolkningen av den judiska lagen.

Maktbalans

Under det första århundradet hade Rom tagit makten över Judeen. Men judarna hade ändå en viss frihet. Enligt romersk sed beviljades underlydande folk ett förhållandevis stort mått av självstyre. Romerska styresmän befattade sig därför sällan med det som pågick i lokala domstolar, och de undvek problem som kunde uppstå på grund av kulturella skillnader. Syftet var att bevara freden och värna om undersåtarnas lojalitet genom att låta dem behålla sina egna seder och bruk och praktiskt taget låta dem styra sig själva. Förutom att romarna tillsatte och avsatte översteprästen – som var ordförande i Sanhedrin – och tog upp skatter, ingrep de i judiska angelägenheter endast när deras maktställning var hotad och deras intressen krävde det. Det verkar som om Rom slog vakt om  sin myndighet att verkställa dödsstraff, något som framkom i samband med Jesu rättegång. (Johannes 18:31)

Sanhedrin hanterade alltså merparten av judarnas interna angelägenheter. Sanhedrins tempelpoliser hade myndighet att gripa människor. (Johannes 7:32) Lägre domstolar kunde utan romersk inblandning ta hand om mindre brott och tvister. Om de lägre domstolarna inte kunde komma fram till något domslut gick fallet vidare till Sanhedrin, som kom med ett avgörande utslag.

För att skydda sina maktbefogenheter måste Sanhedrin bevara freden och visa sitt stöd för Rom. Men om romarna misstänkte att man satte sig upp mot deras politik, ingrep de och löste situationen på ett sätt som de ansåg passande. Ett sådant exempel är när aposteln Paulus blev gripen. (Apostlagärningarna 21:31–40)

Medlemmarna av Sanhedrin

Sanhedrin hade 71 medlemmar – översteprästen samt 70 av landets främsta män. Under romartiden bestod Sanhedrin av präster av hög rang (främst sadducéer), lekmän från överklassen och skriftlärda ur fariséernas parti. Den prästerliga överklassen, som stöddes av framstående lekmän, utgjorde det dominerande inslaget i domstolen. * Medan sadducéerna hade ett konservativt förhållningssätt var fariséerna liberala och huvudsakligen vanliga män med stort inflytande över folket. Enligt historikern Josephus ville sadducéerna ogärna gå fariséernas krav till mötes. Paulus drog fördel av rivaliteten mellan dessa båda grupper och deras skilda trosuppfattningar när han försvarade sig inför Sanhedrin. (Apostlagärningarna 23:6–9)

Eftersom merparten av Sanhedrins medlemmar kom från överklassen, är det troligt att medlemskapet var permanent och att nya medlemmar utsågs av dem som redan ingick i Sanhedrin. Enligt Mishna var kravet på nya medlemmar att de måste vara ”präster, leviter och israeliter vars döttrar har tillåtelse att gifta sig med prästerna”, dvs. alla de som med hjälp av släktregister kunde bevisa att de var av judisk härkomst. Högsta domstolen hade tillsyn över domstolarna i hela landet, och det verkar därför logiskt att män som hade gjort sig ett namn i lägre domstolar kunde bli utsedda att få en plats i Sanhedrin.

Domsrätt och myndighet

Judarna hade stor respekt för Sanhedrin, och det var belagt med dödsstraff för domare i lägre domstolar att motsätta sig Sanhedrins utslag. Denna domstol var främst sysselsatt med prästernas kvalifikationer och ärenden som rörde Jerusalem, templet och tillbedjan vid templet. Sanhedrins civila domsrätt omfattade egentligen endast Judeen. Men eftersom Sanhedrin ansågs vara den högsta myndigheten i fråga om tolkningen av lagen, hade Sanhedrin moraliskt inflytande över judiska kolonier i hela världen. Därför kunde översteprästen och hans råd uppmana ledarna i synagogorna i Damaskus att vara behjälpliga när Kristi efterföljare skulle arresteras. (Apostlagärningarna 9:1, 2; 22:4, 5; 26:12) Och judar som besökte Jerusalem i samband med högtiderna kunde troligen höra vilka uttalanden som hade gjorts av Sanhedrin och förmedla dem vidare.

Enligt Mishna var det endast Sanhedrin som utövade dömande makt när det gällde frågor av nationell betydelse och när det gällde domare som motsatte sig Sanhedrins beslut och falska profeter som skulle ställas inför rätta. Jesus och även Stefanus ställdes inför domstolen och anklagades för hädelse, Petrus och Johannes anklagades för omstörtande verksamhet, och Paulus anklagades för att ha vanhelgat templet. (Markus 14:64; Apostlagärningarna 4:15–17; 6:11; 23:1; 24:6)

Jesus och hans lärjungar döms

Varje dag, med undantag för sabbaten och högtidsdagar, var Sanhedrin samlad till överläggningar från tiden för morgonoffret till tiden för kvällsoffret. Rättegångar hölls endast under  dagtid. Dödsdomar skulle avkunnas först dagen efter rättegången, och därför kunde fall där en fällande dom skulle innebära dödsstraff inte behandlas dagen före en sabbat eller en högtid. De som skulle vittna blev kraftfullt påminda om allvaret i att utgjuta oskyldigt blod. Rättegången mot Jesus hölls i Kaifas hem nattetid och under en högtid, och den var därför olaglig. Och något som ytterligare förvärrade det hela var att domarna själva sökte upp falska vittnen och övertalade Pilatus att beordra Jesu avrättning. (Matteus 26:57–59; Johannes 11:47–53; 19:31)

I rättsfall där en fällande dom skulle innebära dödsstraff försökte domaren enligt Talmud rädda den åtalades liv genom att noggrant undersöka alla bevis. Varken Stefanus eller Jesus fick en sådan rättegång. När Stefanus försvarade sig inför Sanhedrin ledde det till att han blev stenad av en pöbelhop. Och aposteln Paulus kunde mycket väl ha blivit dödad under liknande omständigheter om inte romerska soldater hade ingripit. I själva verket planerade domare i Sanhedrin att döda honom. (Apostlagärningarna 6:12; 7:58; 23:6–15)

Det verkar som om åtminstone några av Sanhedrins medlemmar var män med höga principer. En ung judisk styresman som talade med Jesus kan ha varit medlem av Sanhedrin. Även om hans rikedomar var ett hinder för honom, måste han ha haft goda egenskaper, eftersom Jesus inbjöd honom att bli hans efterföljare. (Matteus 19:16–22; Lukas 18:18, 22)

Det kan ha varit fruktan för vad andra domare skulle tänka som fick Nikodemos, ”en av judarnas styresmän”, att söka upp Jesus i skydd av mörkret. Men Nikodemos försvarade ändå Jesus inför Sanhedrin när han frågade: ”Inte dömer väl vår lag en människa utan att den först har hört av henne själv och fått veta vad hon har för sig?” Längre fram kom Nikodemos med ”en rulle av myrra och aloe” när Jesu kropp skulle beredas inför begravningen. (Johannes 3:1, 2; 7:51, 52; 19:39)

Josef från Arimatea, en annan medlem av Sanhedrin, bad modigt Pilatus om Jesu kropp och lade den i sin nya minnesgrav. Josef ”väntade på Guds kungarike”, men hans rädsla för judarna gjorde att han inte öppet ville erkänna att han var en lärjunge till Jesus. Men det bör tilläggas att Josef inte röstade till stöd för Sanhedrins planer att låta döda Jesus. (Markus 15:43–46; Matteus 27:57–60; Lukas 23:50–53; Johannes 19:38)

Gamaliel, som var medlem av Sanhedrin, gav de övriga domarna i Sanhedrin det visa rådet att lämna Jesu lärjungar i fred. Han sade: ”Annars kanske det visar sig att ni i själva verket strider mot Gud.” (Apostlagärningarna 5:34–39) Varför kunde inte högsta domstolen medge att Jesus och hans lärjungar hade Guds stöd? Medlemmarna av Sanhedrin erkände inte Jesu underverk. I stället resonerade de: ”Vad skall vi göra, eftersom den här människan utför många tecken? Om vi låter honom hållas så här, kommer de alla att sätta tro till honom, och romarna skall komma och ta bort både vår plats för tillbedjan och vår nation.” (Johannes 11:47, 48) Maktbegär i judarnas högsta domstol undergrävde rättvisan. På samma sätt uppfylldes de religiösa ledarna av svartsjuka i stället för att glädja sig åt att Jesu lärjungar botade människor. (Apostlagärningarna 5:17) Som domare borde de ha fruktat Gud och varit rättvisa och ärliga, men de flesta av dem var i stället korrupta och oärliga. (2 Moseboken 18:21; 5 Moseboken 16:18–20)

Guds dom

Israeliterna lydde inte Guds lag och förkastade Messias, och därför förkastade Jehova slutligen dem som sitt utvalda folk. År 70 v.t. förstörde romarna Jerusalem och templet, vilket satte punkt både för Sanhedrin och för hela den judiska tingens ordning.

Jehovas förordnade domare, Jesus Kristus, kommer att avgöra om några av Sanhedrins medlemmar under det första århundradet är förtjänta av en uppståndelse. Han kommer också att avgöra vilka av dem som syndade mot den heliga anden. (Markus 3:29; Johannes 5:22) Vi kan vara säkra på att Jesus kommer att döma fullständigt rättvist i varje enskilt fall. (Jesaja 11:3–5)

[Fotnoter]