Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Med Jehovas hjälp överlevde vi totalitära regimer

Med Jehovas hjälp överlevde vi totalitära regimer

Levnadsskildring

Med Jehovas hjälp överlevde vi totalitära regimer

Berättat av Henryk Dornik

JAG föddes 1926. Mina föräldrar var hängivna katoliker och bodde i gruvstaden Ruda Slaska i närheten av Katowice i södra Polen. De lärde oss barn – min äldre bror Bernard, mina två yngre systrar Róża och Edyta och mig – att be, vara med vid gudstjänster och ta emot botens sakrament.

Bibelns sanning når vårt hem

En dag i januari 1937, när jag var tio år, kom far hem och var alldeles överlycklig. Han hade med sig en stor, tjock bok som han hade skaffat av Jehovas vittnen. Han sade: ”Barn, se här vad jag har fått tag i – Bibeln!” Det var första gången jag såg en bibel.

Katolska kyrkan hade länge haft stort inflytande över människorna som bodde i och omkring Ruda Slaska. Prästerna såg till att hålla sig väl med ägarna till gruvorna och krävde absolut lydnad av gruvarbetarna och deras familjer. Om en gruvarbetare inte gick i mässan eller vägrade att bikta sig, betraktades han som en otrogen och var dömd att förlora arbetet. Ganska snart riskerade far att råka ut för det, eftersom han hade kontakt med Jehovas vittnen. Men när en präst kom på besök hem till oss, avslöjade far hans religiösa skrymteri inför alla. Prästen blev mycket besvärad och ville inte ha mer bekymmer, så far fick behålla sitt arbete.

Jag bevittnade fars konfrontation med prästen, och det styrkte mig i min beslutsamhet att lära känna Bibeln. Undan för undan växte min kärlek till Jehova, och jag utvecklade ett personligt förhållande till honom. Några månader efter samtalet med prästen var vi med vid åminnelsen av Jesu död. Då presenterades far för ett trettiotal närvarande med orden: ”Det här är en Jonadab.” Jag förstod snart att ”en Jonadab” var en kristen med hoppet om att få leva på jorden och att antalet kristna med ett sådant hopp skulle öka. * (2 Kungaboken 10:15–17)

”Unge man, förstår du vad dopet innebär?”

När far tog emot sanningen slutade han dricka och blev en god make och far. Men mor delade inte hans religiösa övertygelse, och hon brukade säga att hon hellre ville att han skulle leva som förut och vara katolik. Men när andra världskriget bröt ut lade hon märke till att samma präster som hade bett att Polen skulle besegra de invaderande tyskarna nu tackade Gud för Hitlers framgångar! Ett par år senare, 1941, förenade hon sig med oss andra i att tjäna Jehova.

Jag hade berättat att jag ville visa mitt överlämnande åt Gud genom att bli döpt, men församlingens äldste tyckte att jag var för ung och sade att jag skulle vänta. Men till sist, den 10 december 1940, ordnades ett diskret möte med Konrad Grabowy i en lägenhet, och han hade ett samtal med mig. (Broder Grabowy dog senare trogen i ett koncentrationsläger.) Han ställde fem frågor, och eftersom han var tillfreds med mina svar döpte han mig. En fråga som han ställde var: ”Unge man, förstår du vad dopet innebär?” En annan fråga var: ”Förstår du att det pågår ett krig och att du snart måste bestämma dig för om du vill vara trogen mot Hitler eller mot Jehova, och förstår du att ditt beslut kan kosta dig livet?” Utan att tveka svarade jag: ”Ja, det gör jag!”

Förföljelsen börjar

Varför ställde Konrad Grabowy sådana specifika frågor? Den tyska armén hade invaderat Polen 1939, och efter det prövades vår tro och ostrafflighet mycket hårt. För var dag blev situationen alltmer spänd när vi hörde att våra kristna bröder och systrar blev gripna, deporterade och satta i fängelser eller skickade till koncentrationsläger. Snart skulle det bli vår tur att möta liknande prövningar.

Nazisterna ville att de unga, däribland jag och mina tre syskon, skulle bli nitiska anhängare av Tredje rikets ideologi. Eftersom far och mor flera gånger hade vägrat att skriva under den så kallade Volkslist (en lista över sådana som hade eller ville ha tyskt medborgarskap), fick de inte behålla vårdnaden om oss barn. Far skickades till koncentrationslägret i Auschwitz. I februari 1944 fördes jag och min bror till en uppfostringsanstalt i Grodków (Grottkau), inte så långt ifrån Nysa, och våra systrar skickades till ett katolskt kloster i Czarnowąsy (Klosterbrück), i närheten av Opole. Syftet var att vi skulle överge det som myndigheterna kallade ”föräldrarnas förrädiska tankar”. Mor lämnades ensam kvar hemma.

Varje morgon hissade man hakkorsflaggan på anstaltens gårdsplan, och vi befalldes att lyfta högra handen och hälsa flaggan medan vi sade ”Heil Hitler”. Det var ett svårt trosprov, men Bernard och jag stod fasta i vårt beslut att inte kompromissa i fråga om vår tro. Resultatet blev att vi blev svårt slagna för vårt ”respektlösa” uppträdande. Ständiga försök att bryta ner vårt motstånd misslyckades, så till sist kom SS-soldaterna med ett ultimatum: ”Antingen undertecknar ni handlingen, där ni förklarar er trogna mot den tyska staten och ansluter er till Wehrmacht [den tyska armén], eller också skickas ni till ett koncentrationsläger.”

I augusti 1944 gav myndigheterna en officiell rekommendation att skicka oss till ett koncentrationsläger. De sade: ”Det är omöjligt att övertala dem till någonting. Deras martyrskap ger dem glädje. Deras upproriska ställningstagande är ett hot mot hela uppfostringsanstalten.” Jag hade ingen önskan att bli martyr, men när jag modigt led och bevarade värdigheten genom att vara lojal mot Jehova fick jag verkligen inre glädje. (Apostlagärningarna 5:41) Jag hade aldrig klarat av de påfrestningar jag skulle få möta i egen kraft. Men mina innerliga böner drog mig närmare Jehova, och han visade sig vara en pålitlig hjälpare. (Hebréerna 13:6)

I koncentrationslägret

Snart skickades jag till koncentrationslägret Gross-Rosen i Schlesien. Jag fick ett fångnummer och även en lila triangel, som identifierade mig som ett Jehovas vittne. SS-vakterna gav mig ett erbjudande. Jag kunde bli frigiven ur lägret, och till och med bli officer i nazisternas armé, men på ett villkor: ”Du måste avsäga dig bibelforskarnas uppfattningar, som är oförenliga med Tredje riket.” Inga andra fångar fick ett liknande erbjudande. Det var endast Jehovas vittnen som fick erbjudandet att bli frigivna ur lägren. Men jag och flera tusen andra vittnen sade blankt nej till det här ”privilegiet”. Vakterna svarade: ”Titta noga på skorstenen till krematoriet. Tänk över det här ordentligt, annars är den där skorstenen din enda väg ut i friheten.” Jag sade bestämt nej igen, och i samma stund kände jag att jag fick del av ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. (Filipperna 4:6, 7)

Jag bad till Jehova om att få kontakt med medtroende i lägret, och han gjorde det möjligt. Bland mina medkristna fanns en trogen broder som hette Gustaw Baumert, som omtänksamt och kärleksfullt tog hand om mig. Det var tydligt att Jehova visade sig vara ”den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud”. (2 Korinthierna 1:3)

Efter några månader ryckte den ryska armén framåt, och nazisterna tvingades att snabbt evakuera lägret. Med risk för våra liv bestämde vi bröder oss för att ta oss till kvinnornas baracker och se hur det stod till med våra 20 andliga systrar innan vi lämnade lägret. Bland dem fanns Elsa Abt och Gertrud Ott. * Så fort de fick syn på oss skyndade de sig att möta oss, och när vi hade växlat några uppmuntrande ord sjöng systrarna den Rikets sång som börjar: ”Den som är lydig, den som är trogen, fruktan i sinnet ej bär.” * Vi fick alla tårar i ögonen.

Till nästa läger

Nazisterna trängde ihop 100 till 150 fångar i godsvagnar som brukade användas för koltransporter. Vi fick ingen mat och inget vatten, och under resan fick vi uthärda bitande frost och iskallt regn. Vi plågades av törst och feber. Trängseln i godsvagnarna minskade allteftersom de sjuka och utmattade fångarna segnade ner på golvet och dog. Mina ben och leder svullnade så mycket att jag inte kunde stå. De få som överlevde den tio dagar långa färden anlände till strafflägret Mittelbau-Dora i Nordhausen, som ligger nära Weimar i Thüringen. Otroligt nog dog inget vittne under den mardrömslika resan.

Jag hann knappt återhämta mig från resan förrän en epidemi av dysenteri spred sig i lägret. Några bröder, däribland jag, blev smittade. Någon sade att vi skulle låta bli att äta soppan som serverades i lägret och bara äta av det brända brödet. Jag följde det rådet och blev snart bättre. I mars 1945 fick vi veta att årstexten för det året var Matteus 28:19: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna.” Tydligen skulle grindarna till lägret snart öppnas, och de goda nyheterna skulle fortsätta att predikas! Den tanken fyllde oss med glädje och hopp, eftersom vi hade trott att andra världskriget skulle sluta med att Harmageddon bröt ut. Jehova gav oss verkligen styrka under den här svåra tiden!

Från lägren ut i friheten

Den 1 april 1945 bombade de allierades trupper SS-barackerna och vårt läger som låg alldeles intill. Många dödades eller sårades. Nästa dag utsattes vi för häftiga bombanfall, och en kraftig explosion gjorde att jag kastades upp i luften.

En av bröderna, Fritz Ulrich, kom till min hjälp. Han grävde efter mig i spillrorna i hopp om att jag hade överlevt. Till sist hittade han mig och drog fram mig under bråten. När jag återfick medvetandet upptäckte jag att jag hade fått svåra skador i ansiktet och på kroppen, och jag kunde inte höra någonting. Ljudet från explosionen hade skadat trumhinnorna. Jag hade stora besvär med öronen under flera år, men till sist läkte de.

Av flera tusen fångar var det bara några få som överlevde bombningen. Några av bröderna dog, bland andra vår käre broder Gustaw Baumert. På grund av mina skador fick jag en infektion, som i sin tur orsakade hög feber. Strax därefter upptäcktes vi av allierade styrkor och blev befriade. De ruttnande kropparna av döda eller mördade fångar gjorde att det bröt ut en tyfusepidemi, och jag blev smittad. Tillsammans med de andra drabbade fördes jag till ett sjukhus. Men trots läkarnas alla uppriktiga ansträngningar överlevde bara tre av oss. Jag var så tacksam mot Jehova att han hade gett mig styrka att vara trogen genom alla de här svårigheterna. Jag var också tacksam för att han gjorde det möjligt för mig att räddas från dödens ”djupa skugga”. (Psalm 23:4)

Äntligen hemma igen

När Tyskland hade kapitulerat hoppades jag kunna återvända hem så snart som möjligt, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag blev igenkänd av några tidigare fångar som var medlemmar i Katolsk aktion. De skrek: ”Döda honom!” och sedan vräkte de omkull mig och började stampa på mig. En man kom förbi, och han lyckades stoppa deras misshandel. Men det tog lång tid innan jag återhämtade mig, eftersom jag var skadad och dessutom var svag efter tyfusattacken. Till sist kunde jag ändå återvända hem. Det var så fantastiskt att få vara tillsammans med familjen igen! De var överlyckliga över att få se mig – de trodde att jag hade blivit dödad.

Vi satte snart i gång med förkunnararbetet igen, och många uppriktiga sanningssökare tog emot budskapet. Jag fick förtroendet att förse församlingar med biblisk litteratur. Tillsammans med några andra bröder fick jag privilegiet att åka till Weimar och träffa representanter från Tysklands avdelningskontor, och när vi åkte tillbaka till Polen hade vi med oss de första numren av Vakttornet som gavs ut efter kriget. De översattes omedelbart, och vi ordnade snabbt stenciler och gjorde kopior. När vårt kontor i Łódź kunde öva tillsyn över verket i Polen började församlingarna få regelbundna leveranser av biblisk litteratur. Jag började tjäna som pionjär med särskilt uppdrag, dvs. förkunna på heltid, och bearbetade hela Schlesien, som till stor del hade tillfallit Polen.

Men snart började Jehovas vittnen bli förföljda igen – den här gången av den nya kommunistregimen i Polen. Som kristen var jag neutral, och därför dömdes jag 1948 till två års fängelse. Under fängelsetiden kunde jag hjälpa många andra fångar att närma sig Gud. En av dem tog emot sanningen och överlämnade sig senare åt Jehova och lät döpa sig.

År 1952 sattes jag i fängelse igen. Den här gången anklagade man mig för att vara spion åt USA! Medan jag väntade på rättegången satt jag i isoleringscell och blev förhörd dagarna och nätterna igenom. Men Jehova befriade mig ur mina förföljares hand, och under åren som följde slapp jag utsättas för sådana övergrepp.

Vad som hjälpte mig att uthärda

När jag ser tillbaka på de här åren och alla prövningar och svårigheter, inser jag vad som har gett mig särskild uppmuntran. Kraften att uthärda kom först och främst från Jehova och hans ord, Bibeln. Jag och andra bröder kunde bevara andligheten genom att be innerliga och ödmjuka böner till ”all trösts Gud” och studera hans ord varje dag. Handskrivna exemplar av Vakttornet gav oss också välbehövlig andlig näring. I koncentrationslägren blev jag mycket styrkt av omtänksamma medbröder och medsystrar som gärna ville ge hjälp.

En annan välsignelse från Jehova var min hustru, Maria. Vi gifte oss i oktober 1950, och vi fick en dotter, Halina, som kom att älska och tjäna Jehova. Maria och jag var gifta i 35 år innan hon dog efter en lång tids sjukdom. Jag sörjde henne oerhört mycket. Men även om jag så att säga kände mig slagen till marken, var jag inte tillintetgjord. (2 Korinthierna 4:9) Under den här svåra tiden fick jag stöd av min kära dotter, hennes man och deras barn, som alla troget tjänar Jehova.

Sedan 1990 har jag tjänat vid avdelningskontoret i Polen. Det är en stor välsignelse att få vara tillsammans med den underbara Betelfamiljen varje dag. Min hälsa blir hela tiden sämre, och ibland känner jag mig som en svag örn som inte orkar slå med vingarna utan bara glidflyger. Men jag har ändå ett ljust framtidshopp, och jag ”vill sjunga till Jehovas ära, ty han har handlat väl mot mig”. (Psalm 13:6) Jag ser fram emot den tid då Jehova, min hjälpare, kommer att avlägsna all smärta som är resultatet av Satans förtryckande styre.

[Fotnoter]

^ § 8 Se Vakttornet för 1 januari 1998, sidan 13, paragraf 6.

^ § 20 Se Elsa Abts levnadsskildring i Vakttornet för 15 augusti 1980, sidorna 12–15.

^ § 20 I den nuvarande sångboken har den nummer 56.

[Bild på sidan 10]

I koncentrationslägret fick jag det här fångnumret och en lila triangel på kläderna

[Bild på sidan 12]

Min hustru, Maria, och jag 1980