Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Guds kärlek uppenbar i en mors kärlek

Guds kärlek uppenbar i en mors kärlek

Guds kärlek uppenbar i en mors kärlek

”Kan en hustru glömma sitt dibarn, så att hon inte har medlidande med sitt moderlivs son? Till och med dessa kvinnor kan glömma, men jag, jag glömmer inte dig.” (JESAJA 49:15)

ETT nyfött barn ligger i sin mammas famn. Det är en syn som utstrålar ömhet och kärlek. ”Första gången jag höll mitt barn i famnen kände jag en överväldigande kärlek och ett ansvar för det här nya livet”, säger Pam.

Det kanske verkar självklart, men forskning har bekräftat att en mors kärlek har en djupgående inverkan på barnets utveckling. I ett dokument om mental hälsa som getts ut av Världshälsoorganisationen sägs det: ”Studier har visat att spädbarn som överges och skils från sina mödrar blir oroliga och deprimerade, ibland nästan panikslagna.” I samma dokument hänvisas det till en studie som visar att barn som får kärlek och uppmärksamhet från unga år sannolikt får avsevärt högre IQ än barn som försummas.

Alan Schore, professor i psykiatri vid UCLA School of Medicine i USA, säger så här om vikten av en mors kärlek: ”Barnets första relation, den med modern, blir ett mönster, eftersom den permanent formar individens förmåga att längre fram ingå känslomässiga relationer.”

Sorgligt nog kan depression, sjukdom eller andra påfrestningar få en kvinna att försumma sitt barn eller till och med ”glömma sitt dibarn”. (Jesaja 49:15) Men det hör verkligen till undantagen. Kvinnor verkar vara programmerade att älska sina barn. Forskare har upptäckt att kvinnor under förlossningen har förhöjda nivåer av ett hormon som heter oxytocin, vilket stimulerar sammandragningar och längre fram fyller en funktion vid amningen. Man tror att detta hormon, som produceras av både män och kvinnor, också spelar en roll i den naturliga önskan att handla kärleksfullt och osjälviskt.

Varifrån kommer kärleken?

De som förespråkar evolutionsteorin lär att osjälvisk kärlek, som den mellan en mamma och hennes barn, uppstod av en slump och bevarades genom naturligt urval eftersom det var till nytta för arten. I webbtidskriften Mothering Magazine hävdas det: ”Den första delen av vår hjärna som utvecklades utöver det vi ärvt från reptilerna var det limbiska systemet, sätet för känslorna. Det är den här delen av hjärnan som möjliggör det starka bandet mellan mödrar och deras barn.”

Det är sant att forskning har visat att det limbiska systemet fyller en funktion i samband med våra känslor. Men tycker du att det låter rimligt att en mors kärlek till sitt barn är resultatet av en spontan utväxt på hjärnan hos en reptil?

Tänk på alternativet. Bibeln säger att människan skapades till Guds avbild. Vi kan med andra ord återspegla Guds egenskaper. (1 Moseboken 1:27) Guds mest framträdande egenskap är kärlek. ”Den som inte älskar har inte lärt känna Gud”, skrev aposteln Johannes. Varför inte det? ”Eftersom Gud är kärlek.” (1 Johannes 4:8) Lägg märke till att den här versen inte säger att Gud har kärlek. Den säger att Gud är kärlek. Han är ursprunget till kärleken.

Bibeln beskriver kärleken så här: ”Kärleken är tålmodig och omtänksam. Kärleken är inte svartsjuk, den skryter inte, blir inte uppblåst, bär sig inte oanständigt åt, söker inte sina egna intressen, blir inte uppretad. Den för inte räkenskap över oförrätten. Den gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen. Den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig.” (1 Korinthierna 13:4–8) Verkar det förnuftigt att den här vackra egenskapen uppstod av en ren slump?

Hur påverkas du?

När du läste beskrivningen av kärleken i föregående stycke, kände du då att du önskade att någon skulle visa dig sådan kärlek? Det är helt naturligt att känna en sådan längtan. Varför det? Därför att vi är ”Guds ättlingar”. (Apostlagärningarna 17:29) Vi är skapade för att ta emot och visa kärlek. Och vi kan vara övertygade om att Gud har djup kärlek till oss. (Johannes 3:16; 1 Petrus 5:6, 7) Det bibelställe som citerades i början av den här artikeln säger att Guds kärlek till oss är starkare och mer bestående än en mors kärlek till sitt barn.

Men du kanske undrar: Om Gud är så vis, om han har sådan kraft och om han är så kärleksfull, varför gör han då inte slut på allt lidande? Varför tillåter han att barn dör? Varför tillåter han förtryck? Varför tillåter han att jorden fördärvas av vanskötsel och girighet? Det här är bra frågor som förtjänar bra svar.

Oavsett vad agnostiker säger går det att få tillfredsställande svar på sådana frågor. Miljontals människor i hundratals länder har fått svar på sina frågor genom att studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Utgivarna av den här tidskriften inbjuder dig att också göra det. När din kunskap om Gud växer genom ditt studium av Bibeln och av skapelsen kommer du att upptäcka att Gud inte är oåtkomlig eller omöjlig att lära känna. Du kommer utan tvivel att bli övertygad om att Gud ”inte är långt borta från någon enda av oss”. (Apostlagärningarna 17:27)

[Infälld text på sidan 8]

Guds kärlek till oss är mer bestående än en mors kärlek till sitt barn