En katastrof drabbar Salomonöarna

Måndagen den 2 april 2007 skakade en jordbävning som mätte 8,1 på Richterskalan delar av Salomonöarna, en tropisk ögrupp nordost om Australien. Inom några minuter slog jättelika vågor, av vilka några uppgavs vara tio meter höga, in över öarna i Västprovinsen. Det ledde till att 52 människor miste livet och 6 000 blev hemlösa.

En av de platser som drabbades hårdast var Gizo, en kuststad med omkring 7 000 invånare på ön med samma namn, som ligger bara 45 kilometer från skalvets epicentrum. Den lilla församlingen av Jehovas vittnen i Gizo såg fram emot att den kvällen få vara med vid den årliga åminnelsen av Jesu död. (1 Korinthierna 11:23–26) Dagen började som vanligt med en vacker soluppgång och ett stilla och lugnt hav. Klockan 7.39 inträffade sedan jordbävningen.

Jordbävning!

Ron Parkinson, som är församlingsäldste, och hans fru, Dorothy, höll på att laga frukost när jordbävningen inträffade. ”Vårt gamla hus svajade som en kokospalm men stod ändå kvar”, säger Ron. ”Ljudet var öronbedövande. Skåp, möbler och ett piano vältes omkull, och porslin och andra lösa föremål for i golvet. Med stor möda tog vi oss ut ur huset. Dorothy skar sönder sina bara fötter på krossat glas.”

Missionärerna Tony och Christine Shaw, som bor i närheten, rusade också ut. ”Marken skakade så våldsamt att jag ramlade omkull och inte kunde resa mig”, säger Christine. ”Ute i havet flöt hus omkring. En jättevåg hade ryckt loss dem från deras grund. Människor paddlade desperat runt i kanoter bland vrakdelarna och letade efter överlevande. Sedan kom nästa stora jordbävning – och sedan ytterligare en. Efterskalven höll på i fem dagar. Det var fruktansvärt!”

Sedan kom tsunamin

Patson Baea befann sig hemma på ön Sepo Hite, omkring sex kilometer från Gizo, när jordbävningen inträffade. Hur gick det för honom och hans familj under den här katastrofen?

Patson berättar vad som hände: ”Jag sprang längs stranden till min fru, Naomi, och våra fyra barn. De hade kastats till marken men var oskadda. Barnen darrade av rädsla, och några av dem grät. Naomi och jag försökte trösta dem.

Jag lade märke till att havet drog sig tillbaka på ett onormalt sätt. Det var uppenbart att en tsunami var på väg. Vår lilla ö skulle förmodligen hamna under vatten. Min mor, Evalyn, som bodde på en annan liten ö i närheten, befann sig också i fara. Jag sade att alla i familjen genast skulle sätta sig i vår motordrivna kanot, och så gav vi oss i väg för att rädda henne.

 Vi hade inte kommit långt förrän en stor svallvåg drog förbi under kanoten. Det var kraftiga vågor. När vi kom fram till min mor var hon chockad och förvirrad och alltför rädd för att ge sig ut i vattnet. Naomi och vår 15-årige son Jeremy dök ner i det kraftigt upprörda havet och hjälpte henne att simma ut till kanoten. Sedan gav jag motorn full gas, och vi satte av ut till havs.

Vid det här laget hade havet dragit sig så extremt långt tillbaka att korallreven runt öarna låg helt synliga. Plötsligt drog en enorm flodvåg in och översvämmade båda öarna. Vårt gästhus vid strandkanten slets loss från grunden och blev så förstört att det inte gick att reparera. Vattnet forsade in i vårt hus och förstörde mycket av det vi ägde. När vattnet så småningom sjönk undan samlade vi ihop biblar och sångböcker från vårt hem som fått stora skador och begav oss av till Gizo.”

Död och omfattande förödelse syntes längs kusten. Den västra sidan av ön Gizo var värst drabbad. Rapporter talar om en fem meter hög vattenmur som utplånade minst 13 byar!

Samma kväll samlades 22 personer i Jehovas vittnens Rikets sal i Gizo för att högtidlighålla minnet av Jesu död. Lyckligtvis hade ingen av dem blivit allvarligt skadad av katastrofen. ”Det fanns ingen elektricitet, och våra fotogenlampor var trasiga”, säger Ron, som citerades tidigare. ”Broder Shaw fick därför hålla talet i ljuset av en ficklampa. I mörkret sjöng vi högt och flerstämmigt sånger av tacksamhet till Jehova.”

Hjälpinsatser

När nyheten om katastrofen nådde huvudstaden Honiara, vidtog bröderna på Jehovas vittnens avdelningskontor genast åtgärder för att sända katastrofhjälp till dem som drabbats. Genom telefonsamtal kunde bröderna snabbt försäkra sig om att de flesta vittnen i de drabbade områdena befann sig i säkerhet. Erfarna bröder skickades ut för att leta reda på en syster som bodde väldigt isolerat på ön Choiseul. Hon hittades så småningom välbehållen. Bröderna skickade också pengar till dem som befann sig i Gizo, så att de kunde köpa förnödenheter.

Två bröder från avdelningskontoret tog första möjliga flyg och kom till Gizo på torsdagen. ”Vi hade med oss flera kartonger med förnödenheter”, säger Craig Tucker, som är medlem av avdelningskontorets kommitté. ”Andra passagerare hade inte fått med allt sitt bagage på grund av viktbegränsningar, men till vår lättnad kom våra kartonger fram. Det här var en av de första hjälpsändningar som kom till katastrofområdet. Ytterligare förnödenheter anlände två dagar senare med båt.”

Under tiden åkte Tony Shaw, Patson Baea och två andra bröder från Gizo kanot i två timmar till ön Ranongga för att hjälpa isolerade vittnen som bodde där. Det kraftiga jordskalvet hade fått den här ön, som är drygt tre mil lång och åtta kilometer bred, att lyftas hela två meter upp ur havet! När vattnet då plötsligt pressades undan uppstod förmodligen den tsunami som slog in över de omgivande öarna.

”Bröderna och systrarna i församlingen blev överlyckliga när de fick se oss”, säger Tony. ”De var välbehållna och bodde utomhus på grund av rädslan för efterskalv. Vår båt var den första som kom med hjälpsändningar. Innan vi åkte därifrån bad vi en innerlig bön tillsammans och tackade Jehova.”

Patson säger: ”Några dagar senare åkte vi tillbaka till Ranongga för att lämna mer förnödenheter och för att söka reda på en familj från församlingen som bodde på en avlägsen del av ön. Till slut hittade vi Matthew Itu och hans familj, som hade slagit läger långt in i bushen. De grät av glädje när de såg att vi inte hade glömt bort dem! Jordbävningen hade förstört deras hem och de flesta andra byggnader i deras by. Trots detta tänkte de i första hand på att få tag i nya biblar, eftersom de hade förlorat sina biblar i katastrofen.”

 Lovord från andra

Andra lade märke till den kristna kärlek bröderna visade varandra. Craig Tucker berättar: ”En journalist som var kritisk till den allmänna hjälpinsatsen blev överraskad och imponerad när han förstod att Jehovas vittnen hade försett sina medtroende med mat, presenningar och andra förnödenheter inom bara några dagar efter skalvet.” Patson tillägger: ”Bybor på Ranongga berömde vår snabba hjälpinsats och beklagade sig över bristen på hjälp från sin egen kyrka.” En kvinna utbrast: ”Er organisation agerade så snabbt!”

Vittnena räckte också en hjälpande hand till andra, utanför församlingen. ”När vi besökte det provisoriska sjukhuset i Gizo, träffade vi ett gift par som vi hade besökt i tjänsten några dagar tidigare”, berättar Christine Shaw. ”Båda var skadade och svårt chockade. Kvinnans barnbarn hade ryckts från henne i tsunamin och drunknat. Vi återvände snabbt hem för att hämta mat och kläder till dem. De var verkligen tacksamma för detta.”

De som är offer för naturkatastrofer behöver förstås mer än bara materiell hjälp. Det de framför allt behöver är den tröst som bara Guds ord, Bibeln, kan ge. ”En del präster sade att det var Gud som straffade människorna för deras synder”, säger Ron. ”Men vi visade dem från Bibeln att Gud aldrig är upphov till något som är ont. Många tackade för att vi visade dem sådana tröstande tankar från Bibeln.” (2 Korinthierna 1:3, 4; Jakob 1:13) *

[Fotnot]

[Diagram/Kartor på sidan 13]

(För formaterad text, se publikationen)

Choiseul

Gizo

Gizo

Ranongga

HONIARA

AUSTRALIEN

[Bild på sidan 15]

Familjen Baea i sin motordrivna kanot

[Bild på sidan 15]

Skador efter tsunamin i Gizo

[Bild på sidan 15]

Denna Rikets sal var den enda byggnad som inte förstördes i byn Lale på Ranongga