Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gud har varit barmhärtig mot mig

Gud har varit barmhärtig mot mig

Gud har varit barmhärtig mot mig

Berättat av Bolfenk Moc̆nik

”Var nu stark.” Den uppmaningen gav min mamma mig samtidigt som hon kramade om mig. Milissoldater skilde oss åt, och rättegången började. Slutligen föll domen: fem års fängelse. De flesta kanske skulle ha blivit förtvivlade, men jag kände faktiskt äntligen inre frid. Låt mig förklara.

DETTA hände 1952 i Slovenien. * Men min berättelse börjar egentligen över 20 år tidigare, 1930. Det var då bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden, anordnade det första dopet i mitt land. Mina föräldrar, Berta och Franz Moc̆nik, var bland dem som blev döpta. Jag var sex år då, och min syster Majda var fyra. Vårt hem i staden Maribor var en samlingspunkt för kristen verksamhet.

Adolf Hitler tog makten i Tyskland 1933 och började då förfölja Jehovas vittnen. Många tyska vittnen flyttade då till Jugoslavien för att hjälpa till med predikoarbetet där. Mina föräldrar tyckte mycket om att få ha sådana trogna kristna som gäster. En gäst som jag särskilt kommer ihåg var Martin Poetzinger, som senare satt nio år i nazistiska koncentrationsläger. Mycket senare, från 1977 till sin död 1988, tjänade han som medlem av Jehovas vittnens styrande krets.

När Martin besökte oss sov han alltid i min säng, medan min syster och jag sov i mina föräldrars sovrum. Han hade en liten uppslagsbok i pocketformat med färgbilder, och den satte fart på min fantasi. Jag älskade att bläddra igenom den boken.

En tid av svåra prövningar

År 1936, när Hitlers makt blev allt större, var mina föräldrar med vid det viktiga internationella konventet i Luzern i Schweiz. Eftersom pappa hade en vacker barytonröst, blev han vid det tillfället utvald till att tala in bibliska predikningar som senare spelades upp för människor i Slovenien. Inte långt efter det minnesvärda konventet började en fruktansvärd förföljelse av vittnena i Europa. Många fick lida och dö i nazistiska koncentrationsläger.

I september 1939 började andra världskriget, och i april 1941 ockuperade tyska trupper delar av Jugoslavien. Slovenska skolor stängdes, och vi förbjöds att tala vårt språk offentligt. På grund av att Jehovas vittnen var neutrala i alla politiska konflikter vägrade de att stödja kriget. * Detta ledde till att många blev gripna och några blev avrättade, däribland en ung man som hette Franc Drozg som jag kände väl. De nazistiska exekutionsplutonerna avrättade människor bara omkring hundra meter från vårt hus. Jag kan fortfarande se hur mamma brukade vira en sjal om huvudet för att försöka stänga ute ljudet av skotten. De sista orden i ett avskedsbrev som Franc skrev till en nära vän var: ”Vi ses i Guds kungarike.”

Ett ställningstagande jag djupt ångrar

Jag var 19 år då. Även om jag beundrade Franc för hans fasta ståndpunkt, så var jag rädd. Skulle jag också dö? Min tro var svag, och jag hade inte något nära förhållande till Jehova Gud. Då blev jag inkallad till militärtjänst. Eftersom min fruktan var starkare än min tro, inställde jag mig till militärtjänst.

Jag skickades till den ryska fronten. Snart såg jag kamrater stupa runt omkring mig. Kriget var skrämmande och grymt. Mitt samvete plågade mig alltmer. Jag bad Jehova om förlåtelse och styrka att gå den rätta vägen. När så ett häftigt anfall orsakade förvirring i vårt kompani såg jag en chans att fly.

Jag visste att jag skulle bli avrättad om jag togs till fånga. Under de följande sju månaderna hittade jag olika gömställen. Jag lyckades rentav skicka ett vykort till Majda med orden: ”Jag har lämnat min arbetsgivare och arbetar nu för en annan.” Jag menade att jag nu tänkte arbeta för Gud, men det skulle dröja ett bra tag innan jag faktiskt gjorde det.

I augusti 1945, tre månader efter det att Tyskland kapitulerat för de allierade, kunde jag återvända till Maribor. Fantastiskt nog hade vi alla – min far, min mor och min syster – överlevt det hemska kriget. Men nu hade kommunisterna tagit makten, och de förföljde också Jehovas vittnen. Predikoarbetet var officiellt förbjudet, men vittnena gick under jorden och fortsatte att predika.

I februari 1947 dömdes tre trogna vittnen till döden – Rudolf Kalle, Dus̆an Mikić och Edmund Stropnik. Men senare ändrades domarna till 20-åriga fängelsestraff. Nyhetsmedierna hade utförliga reportage om detta, och många människor fick på så sätt reda på hur orättvist Jehovas vittnen blev behandlade. När jag läste dessa artiklar kände jag ett styng i hjärtat. Jag visste vad jag måste göra.

Jag får andlig styrka

Jag var smärtsamt medveten om att jag måste ta ståndpunkt för Bibelns sanning, och därför gick jag in för att kunna användas i vårt underjordiska predikoarbete. Genom ett ingående studium av Bibeln fick jag andlig styrka att sluta med sådana orena vanor som bruket av tobak.

År 1951 blev jag döpt som ett tecken på att jag hade överlämnat mig åt Gud, och jag var åter inne på den levnadsbana som jag hade lämnat för närmare tio år sedan. Äntligen började jag uppleva att Jehova är en sann Fader, trogen, lojal och med en kärlek som alltid består. Jag hade fattat oförståndiga beslut som ung, men jag blev rörd av Bibelns försäkran om att Gud förlåter. Som en kärleksfull Fader fortsatte Gud att dra mig ”med kärlekens linor”. (Hosea 11:4)

Under den här svåra tiden hade vi kristna möten i hemlighet i olika vittnens hem, och vi fortsatte vårt predikoarbete informellt. Mindre än ett år efter mitt dop blev jag gripen. Mamma träffade mig helt kort före rättegången. Som jag nämnde i början kramade hon om mig hårt och uppmanade mig: ”Var nu stark.” När domen på fem års fängelse avkunnades förblev jag lugn och beslutsam.

Jag sattes i en liten cell tillsammans med tre andra fångar, och därför kunde jag tala om Bibelns sanning med sådana som annars inte skulle ha fått höra om den. Jag hade varken någon bibel eller någon biblisk litteratur, men jag blev glad och förvånad över att jag kunde komma ihåg bibelställen och förklaringen till dem från alla mina timmar av bibelstudium. Jag sade hela tiden till mina medfångar att om jag måste avtjäna hela mitt femåriga fängelsestraff, så skulle Jehova ge mig styrkan att göra det. Men han kanske skulle öppna en dörr för mig tidigare. Vem skulle i så fall kunna stänga den?

Att tjäna under ett visst mått av frihet

I november 1953 beviljade regeringen en amnesti, och alla Jehovas vittnen som satt i fängelse blev fria. Jag fick då reda på att förbudet mot vårt predikoarbete hade upphävts två månader tidigare. Vi började omedelbart reorganisera församlingarna och vårt predikoarbete. Vi fann en källarlokal i det centrala Maribor där vi kunde församlas. Vi satte upp en skylt på väggen där det stod: ”Jehovas vittnen – församlingen i Maribor”. Glädjen över att få tjäna Jehova i frihet fyllde våra hjärtan med djup uppskattning.

Tidigt 1961 började jag i heltidstjänsten som pionjär. Omkring sex månader senare inbjöds jag att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Jugoslavien. Det låg i Zagreb i Kroatien. Avdelningskontoret utgjordes då av ett enda litet rum, och tre män arbetade där. Medkristna som bodde i närheten kom varje dag för att hjälpa till med framställningen av tidskriften Vakttornet på de lokala språken.

Det fanns även kvinnor med bland dessa som hjälpte till med arbetet. De häftade bland annat ihop sidorna i tidskrifterna. Jag hjälpte till med sådant som korrekturläsning, översättning, kurirtjänst och sammanställning av rapporter.

En annan uppgift

År 1964 blev jag förordnad att tjäna som resande tillsyningsman, vilket innebar att regelbundet besöka ett antal församlingar av vittnen för att stärka dem andligen. Detta var ett arbete som jag tyckte särskilt mycket om. För det mesta åkte jag buss eller tåg mellan församlingarna. För att nå vittnen som bodde i mindre byar fick jag ofta cykla eller gå, ibland i lera som gick upp till fotknölarna.

Livet saknade inte sina poänger. En kristen broder skjutsade mig en gång till nästa församling i en hästdragen vagn. När vi skumpade fram längs grusvägen lossnade ett av hjulen på vagnen och föll av. Vi hamnade båda på marken. När vi satt där i smutsen och tittade upp på hästen stirrade den på oss i vad som verkade vara storögd förvåning. Detta skrattade vi åt i åratal efteråt. Den oskrymtade kärlek som dessa kära vänner på landsbygden visade skänkte en glädje som jag aldrig skall glömma.

I staden Novi Sad lärde jag känna Marika, som tjänade som pionjär. Hennes kärlek till Bibelns sanning och nit för tjänsten gjorde så starkt intryck på mig att jag ville gifta mig med henne. Någon tid efter det att vi hade gift oss började vi tillsammans betjäna församlingarna i resetjänsten.

Min familj hade uthärdat sina egna svårigheter under förbudet. Min pappa hade blivit falskeligen anklagad för att ha samarbetat med fienden under kriget och hade förlorat sitt arbete. Han utkämpade en lång och fåfäng kamp för att få det tillbaka, vilket ledde till att han blev mycket modfälld. Under en tid försvagades hans tro, men han återfick sin andliga hälsa vid slutet av sitt liv, och han var verksam i sin församling till dess han dog 1984. Min ödmjuka och trogna mamma hade dött tidigare, 1965. Majda tjänar fortfarande i församlingen i Maribor.

Vår tjänst i Österrike

År 1972 blev Marika och jag inbjudna till Österrike för att predika för alla de jugoslaviska gästarbetarna där. När vi kom till huvudstaden Wien kunde vi inte ana att detta skulle bli vårt permanenta förordnande. Undan för undan bildades nya församlingar och grupper i Österrike på de språk som talades i Jugoslavien.

Med tiden började jag tjäna som resande tillsyningsman och besökte det växande antalet av dessa församlingar och grupper i landet. Längre fram blev vi inbjudna att också besöka Tyskland och Schweiz, där det hade bildats liknande församlingar. Jag fick också hjälpa till med att organisera många sammankomster i dessa länder.

Ibland besökte medlemmar av den styrande kretsen sådana stora sammankomster, och jag fick än en gång träffa Martin Poetzinger. Vi påminde varandra om sådant som hade hänt för omkring 40 år sedan, när han ofta gästade vårt hem. Jag frågade honom: ”Kommer du ihåg hur mycket jag tyckte om att bläddra i din lilla uppslagsbok?”

”Vänta ett ögonblick”, svarade han och gick ut ur rummet. Han kom tillbaka med boken och gav den till mig. ”Ta den som en gåva från en vän”, sade han. Jag har fortfarande kvar den boken i mitt bibliotek.

Problem med hälsan men fortfarande verksam

År 1983 fick jag reda på att jag hade cancer. Kort därefter sade man till mig att jag inte hade så lång tid kvar. Detta var en stressande tid, i synnerhet för Marika, men som en följd av hennes kärleksfulla vård och den praktiska hjälpen från många kristna vänner lever jag fortfarande ett rikt liv.

Marika och jag fortsätter i heltidstjänsten i Wien. Vanligtvis pendlar jag till vårt avdelningskontor på förmiddagarna och utför översättningsarbete, och Marika är upptagen i predikoarbetet i staden. Det skänker mig stor glädje att se hur den lilla gruppen av jugoslaviska invandrare i Österrike som har blivit vittnen har ökat till en bra bit över 1 300. Marika och jag har haft privilegiet att hjälpa många av dem att lära känna Bibelns sanning.

På senare år har jag haft privilegiet att få medverka i programmet vid överlämnandet av nya avdelningskontor i de tidigare republikerna i Jugoslavien – ett i Kroatien 1999 och ett annat i Slovenien 2006. Eftersom jag var en av dem som varit med länge, blev jag ombedd att berätta minnen från början av predikoverksamheten i dessa länder för omkring 70 år sedan.

Jehova är verkligen en kärleksfull Fader som är redo att förlåta våra fel och misstag i rikt mått. Jag är så tacksam över att det inte är missgärningar som han ger akt på! (Psalm 130:3) Han har verkligen varit omtänksam och barmhärtig mot mig. *

[Fotnoter]

^ § 4 Sex republiker, däribland Slovenien, utgjorde då Jugoslavien.

^ § 9 De bibliska skälen till att Jehovas vittnen vägrar ta del i krig behandlas i artikeln ”Våra läsare frågar” på sidan 22 i den här tidskriften.

^ § 39 Bolfenk Moc̆nik dog den 11 april 2008 när den här artikeln höll på att färdigställas för publicering.

[Bild på sidan 27]

Från vänster till höger: Mina föräldrar, Berta och Franz Moc̆nik, Majda och jag i Maribor i Slovenien på 1940-talet

[Bild på sidan 29]

Min hustru Marika och jag