Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Bibeln är levande även på ett dött språk

Bibeln är levande även på ett dött språk

Bibeln är levande även på ett dött språk

UNDER de senaste århundradena har åtminstone hälften av världens språk försvunnit. Ett språk betraktas som dött när ingen längre har det som modersmål. Latin brukar därför definieras som ett dött språk, trots att det fortfarande är många som läser det och trots att det är officiellt språk i Vatikanstaten.

Några av de tidigaste och främsta bibelöversättningarna är på latin. Kan översättningar på ett dött språk fortfarande vara levande och påverka bibelläsare i dag? De här översättningarna har en fascinerande historia som besvarar den frågan.

De äldsta latinska översättningarna

Latinet var det första språket i Rom. Men när aposteln Paulus skrev till de kristna i den staden skrev han på grekiska. * Det var inte något problem eftersom många där kunde båda språken. Många i Rom kom från det grekisktalande Mindre Asien, och det grekiska inflytandet var därför stort. Språksituationen skilde sig åt i de olika delarna av romarriket, men när riket växte blev latinet allt viktigare. Det ledde till att Bibeln översattes från grekiska till latin. Det arbetet påbörjades antagligen i Nordafrika på 100-talet v.t.

De texter som blev resultatet är kända som Vetus Latina eller den gammallatinska översättningen. I dag har vi inga forntida handskrifter med en fullständig latinsk översättning. De delar som finns i dag och de delar som citeras av forntida författare tycks visa att Vetus Latina inte var ett enda enhetligt verk. Det verkar i stället ha framställts av flera översättare som arbetade oberoende av varandra på olika platser och vid olika tidpunkter. Vetus Latina är alltså en samling översättningar från grekiskan.

Att Bibeln översattes till latin av olika översättare som arbetade oberoende av varandra ledde till viss förvirring. I slutet av 300-talet v.t. upplevde kyrkofadern Augustinus att ”vem som helst som råkade få tag på en grekisk handskrift och som trodde sig ha någon kunskap i de båda språken – om än bara liten – gav sig i kast med att översätta” till latin. Augustinus och andra ansåg att det fanns för många översättningar i omlopp och tvivlade på deras tillförlitlighet.

Hieronymus översättning

Den som försökte skapa enhet i förvirringen var Hieronymus, som blev sekreterare åt Damasus, biskop i Rom, år 382. Biskopen bad Hieronymus revidera den latinska översättningen av evangelierna, och Hieronymus färdigställde arbetet på bara några år. Sedan började han revidera den latinska översättningen av andra bibelböcker.

Hieronymus översättning, som senare blev känd som Vulgata, byggde på flera olika källor. När han översatte Psaltaren utgick han från Septuaginta, en grekisk översättning av de hebreiska skrifterna som färdigställdes på 100-talet f.v.t. Han reviderade evangelierna och översatte en stor del av de hebreiska skrifterna från den hebreiska grundtexten. Resten av Bibeln reviderades troligen av andra. Längre fram återinfördes delar av Vetus Latina i Hieronymus Vulgata.

Till en början blev Hieronymus översättning inte särskilt väl mottagen. Till och med Augustinus kritiserade den. Men med tiden blev den etablerad som standardbibel. På 700-talet och 800-talet började lärda som Alkuin och Theodulf rätta till fel som hade smugit sig in i texten när avskrifter gjordes. Andra delade in texten i kapitel, vilket gjorde att det blev lättare att hitta. När tryckning med lösa typer uppfanns var Hieronymus översättning den första bibel som trycktes.

Det var vid Tridentinska kyrkomötet 1546 som Hieronymus översättning fick namnet Vulgata. Kyrkomötet fastslog att översättningen var ”autentisk” och att den skulle vara katolska kyrkans officiella översättning. Samtidigt beslöt man att den skulle revideras. Särskilda kommittéer skulle övervaka arbetet, men påven Sixtus V var otålig och överskattade sina egna förmågor en aning. Han beslöt därför att fullborda arbetet själv. När han dog 1590 hade man precis börjat trycka hans reviderade utgåva. Kardinalerna förkastade genast verket och återkallade det, eftersom de ansåg att det var fullt av felaktigheter.

En ny utgåva av Vulgata gavs ut år 1592 under påven Clemens VIII. Den blev med tiden känd som den sixtinska-clementinska utgåvan och var katolska kyrkans officiella översättning under lång tid. Den användes också som grund när katolska översättningar utarbetades på andra språk, till exempel Antonio Martinis översättning till italienska, som färdigställdes 1781.

En latinsk översättning i modern tid

Textkritiken under 1900-talet visade att Vulgata liksom andra översättningar behövde revideras. Därför tillsatte katolska kyrkan 1965 en kommission som skulle revidera den i enlighet med nya rön. Den nya texten skulle användas när katolska gudstjänster hölls på latin.

Första delen av den nya översättningen gavs ut 1969, och 1979 publicerades den fullständiga översättningen, Nova Vulgata, och stadfästes av påven Johannes Paulus II. Den första utgåvan innehöll Guds namn, Iahveh, på ett antal ställen, bland annat i 2 Moseboken 3:15 och 6:3. Men i den andra officiella utgåvan, som gavs ut 1986, ”kom man på bättre tankar”, som en medlem av kommissionen uttrycker det, och ”Dominus [Herren] återinfördes i stället för Iahveh”.

Precis som den ursprungliga Vulgata kritiserades när den kom, blev även Nova Vulgata kritiserad, till och med av katolska lärda. Den presenterades som en ekumenisk översättning, men många betraktade den snarare som ett hinder för den religiösa dialogen, särskilt eftersom det sades att den skulle vara ett mönster för nutida översättningar till andra språk. I Tyskland uppstod en kontrovers mellan protestanter och katoliker när man skulle revidera en bibel som användes av båda trosriktningarna. Enligt protestanterna insisterade katolikerna på att den nya översättningen skulle följa Nova Vulgata.

Trots att det inte är så många som kan latin i dag, har den latinska bibeln påverkat miljontals läsare både direkt och indirekt. Den har format den religiösa terminologin på många språk. Men oavsett vilket språk Bibeln framställs på, utvecklar den kraft och förändrar livet för miljoner människor som försöker leva enligt de läror som finns i den. (Hebréerna 4:12)

[Fotnot]

^ § 5 Läs mer om varför delar av Bibeln skrevs på grekiska i artikeln ”Visste du?” på sidan 13.

[Infälld text på sidan 23]

Påven Johannes Paulus II godkände översättningen Nova Vulgata. Den första utgåvan innehöll Guds namn, Iahveh.

[Ruta på sidan 21]

UTTRYCK SOM LEVER KVAR

Vetus Latina, som översattes från grekiska, innehöll många uttryck som har levt kvar länge. Ett exempel är det grekiska ordet diathẹ̄kē, ”förbund”, som återgavs med testamentum, ”testamente”. (2 Korinthierna 3:14) Det är den återgivningen som gör att många fortfarande kallar Bibelns hebreiska och grekiska skrifter för Gamla och Nya testamentet.

[Ruta på sidan 23]

KONTROVERSIELLA RIKTLINJER

Efter fyra års arbete publicerade Vatikanens kongregation för gudstjänstliv och sakramentsförvaltning år 2001 dokumentet Liturgiam authenticam. Det har kritiserats hårt av många katolska lärda.

Enligt riktlinjerna i det dokumentet ska katolska kyrkans officiella bibelöversättning, Nova Vulgata, vara ett mönster för alla andra översättningar, även när den skiljer sig från grundtexten. Det är bara biblar som utarbetats enligt dessa riktlinjer som godtas av Vatikanen. ”Den allsmäktige Gudens namn representerat av det hebreiska tetragrammet (JHWH)” ska enligt riktlinjerna återges ”med en betydelsemässig motsvarighet” till Dominus (”Herren”) i alla katolska översättningar, enligt mönstret i den andra utgåvan av Nova Vulgata. Detta trots att den första utgåvan använde ”Iahveh”. *

[Fotnot]

[Bild på sidan 22]

Alkuins utgåva av bibeln på latin, 800 v.t.

[Bildkälla]

Från Paléographìe latine, F. Steffens (www.archivi.beniculturali.it)

[Bilder på sidan 22]

Den sixtinska-clementinska utgåvan av Vulgata, 1592.

[Bilder på sidan 23]

2 Moseboken 3:15, Nova Vulgata, 1979.

[Bildkälla]

© 2008 Libreria Editrice Vaticana