Ett brev från USA

En resa bakåt i tiden

FÖRESTÄLL dig hur det skulle vara att resa tillbaka i tiden och se hur dina förfäder levde. På sätt och vis kan man säga att vi fick göra en sådan resa. Vi reste från Schweiz till USA. De flesta ser USA som ett välutvecklat land på alla sätt, men det kändes som om vår resa gick 200 år tillbaka i tiden.

Vi hade blivit inbjudna att komma till Indiana under tre månader, eftersom vi talar schweizertyska. Många av amishfolket har behållit sina förfäders dialekt, och målet med vår resa var att få vittna för dem om Guds kungarike. Hundratals amishfamiljer bor just i Indiana.

Amishfolket härstammar från en grupp anabaptister från 1600-talet. De har fått sitt namn från sin schweiziske ledare, Jakob Ammann. När dessa gudfruktiga människor studerade Bibeln förstod de att det var fel att döpa spädbarn och göra militärtjänst. De blev förföljda av myndigheterna för sin tro. Några fick till och med plikta med livet för sin religiösa övertygelse. När förföljelsen ökade flydde en del till andra delar av Schweiz, och några flydde till Frankrike. I mitten av 1800-talet hade tusentals flytt till USA, och de tog med sig sin kultur och schweizertyska dialekt.

När vi besökte de här trevliga människorna blev de förvånade över att vi kom till deras hem och talade deras dialekt. Så här kunde det låta:

”Hur kommer det sig att ni talar som oss?”, frågar de på schweizertyska.

”För att vi kommer från Schweiz”, svarar vi.

”Men ni är ju inte amish”, säger de lite undrande.

Många välkomnar oss med öppna armar, och vi får en liten glimt av ett levnadssätt som verkar höra till en svunnen tid. Man har oljelampor i stället för glödlampor, häst och vagn i stället för bil, brunn på gården i stället för rinnande vatten och man sjunger i stället för att lyssna på radio.

Men det som gör störst intryck på oss är den ödmjukhet och anspråkslöshet som vi möts av. Många försöker läsa Bibeln varje dag, och de tycker om att samtala om Bibeln. Vi får gärna tala med dem om Guds avsikt med mänskligheten och jorden.

 Ryktet sprider sig snabbt om besökarna från Schweiz. Många vill att vi ska besöka deras släktingar, och det gör vi gärna. Vi får också en spännande inbjudan att besöka en amishskola. Vad väntar oss där?

Vi knackar på dörren till skolan. Läraren öppnar och bjuder genast in oss i klassrummet, och 38 par ögon tittar nyfiket på oss fyra främlingar. Åtta klasser är samlade, och eleverna är mellan 7 och 15 år. Flickorna är klädda i blått och har vita hättor, och pojkarna har svarta byxor och mörkblå skjortor. Klassrummet har en generös takhöjd, och tre av väggarna är målade i marinblått. På den främre väggen sitter svarta tavlan. Bredvid finns en jordglob och några hoprullade världskartor. I ett hörn står en stor kamin.

Barnen tittar nyfiket på oss när vi sätter oss. Varje klass får komma fram till katedern och förhörs på läxan från i går. Vi blir glatt överraskade när läraren ställer frågor till barnen om de schweiziska alperna. Läroböckerna har några år på nacken, och läraren frågar oss om Schweiz fortfarande ser ut som böckerna beskriver det. Släpper man fortfarande ut korna på alpängarna på sommaren? Snöar det fortfarande uppe i bergen? Han blir glad när vi visar några färgfoton på snöklädda toppar som komplement till böckernas svartvita bilder.

Lärarens hustru, som också är hans assistent, ställer en fråga som vi ofta får: ”Kan ni joddla?” Tyvärr kan vi inte det. Men vi känner till att amishfolket är duktiga på att sjunga och joddla, så vi frågar om de vill sjunga för oss. Vi blir helt fängslade när alla fyrtio som är samlade stämmer upp i körsång. Därefter skickar läraren ut barnen på rast.

Lärarens hustru ber nu oss sjunga något för dem. Vi har några folkvisor på lut som vi försöker med. Snart får barnen höra talas om det, och på ett ögonblick är de alla tillbaka i klassrummet. Vi gör så gott vi kan när vi står där inför klassen och sjunger.

Senare får vi en inbjudan att äta middag hos en amishfamilj på tolv personer. Man har dukat upp mängder av läcker mat på ett långbord – potatismos, skinka, majs, grönsaker, ost, bröd, bakverk och efterrätter. Före maten ber alla en tyst bön. När maten skickas runt pratar vi om Schweiz, deras förfäders land, och de berättar lite om livet på gården. Barnen viskar och fnissar sig igenom middagen. När alla har ätit färdigt ber man en andra bön. Det är signalen på att barnen kan lämna bordet, men inte för att leka. Alla har sin uppgift att ta hand om. Bordet ska dukas av och disken ska diskas, vilket innebär att man först måste hämta vatten och värma det.

När barnen diskar får vi följa med föräldrarna till vardagsrummet. Där finns ingen soffa, men vi sätter oss i bekväma gungstolar av trä. En gammal tysk bibel plockas fram ur ett skåp, och snart är vi mitt uppe i ett livligt andligt samtal. Vad är Guds avsikt med jorden och människorna? Vad menade Jesus när han sade att de som är milda till sinnes ska ärva jorden? Kommer Gud verkligen att plåga onda människor för evigt i ett brinnande helvete? Vilka är det som fullgör Jesu befallning att predika de goda nyheterna på hela den bebodda jorden? Det är verkligen en glädje att få samtala om sådana frågor med andligt sinnade människor som läser Bibeln.

Den här resan bakåt i tiden var mycket givande, och vi reste hem med många härliga upplevelser i bagaget. Vi hoppas och ber att vårt besök och våra samtal på schweizertyska har öppnat många hjärtan för att ta emot exakt kunskap om sanningen i Guds ord, Bibeln.