Efterlikna deras tro

Han var lojal när han blev prövad

PETRUS såg sig oroligt omkring på dem som lyssnade på Jesus. De befann sig i synagogan i Kapernaum. Petrus bodde i den här staden, och det var här vid Galileiska sjön som han hade sin fiskeriverksamhet. Det var här många av hans vänner, släktingar och yrkeskamrater bodde. Han önskade säkert innerligt att folket här skulle se Jesus som han själv gjorde och dela hans entusiasm över att få bli undervisad om Guds rike av den störste läraren av alla. Men tyvärr skulle det nog inte bli så i dag.

Många slutade lyssna. En del klagade högljutt och protesterade mot det Jesus sade. Men det som bekymrade Petrus mest var hur några av Jesu egna lärjungar reagerade. I deras ansikten syntes inte längre någon upptäckarglädje, ingen entusiasm över att förstå och få reda på sanningen. Nej, de såg upprörda ut, till och med riktigt uppretade. Några av dem yttrade sig och sade att Jesu tal var chockerande. De ville inte lyssna mer utan gick därifrån, och de slutade också följa Jesus.

Det här var en svår tid för Petrus och de andra apostlarna. Han förstod inte riktigt vad det som Jesus hade sagt den här dagen betydde. Men säkert förstod han varför man kunde ta illa upp av Jesu ord om man tog dem bokstavligt. Vad skulle då Petrus göra? Det här var inte första gången som hans lojalitet mot sin Herre prövades, och det var inte heller den sista. Vi ska se hur hans tro hjälpte honom att klara av sådana utmaningar och förbli lojal.

Lojal när andra blev illojala

Jesus gjorde ofta Petrus förvånad. Många gånger var det som han sade och gjorde inte alls vad människor hade förväntat sig. Bara en dag tidigare hade Jesus utfört ett underverk och gett mat till en folkskara på flera tusen. Det hade fått människorna att vilja göra honom till kung. Många blev därför förvånade när han drog sig tillbaka och sade åt sina lärjungar att gå ombord på en båt och fara över till Kapernaum. När lärjungarna under natten färdades över Galileiska sjön blev de återigen förvånade när de såg Jesus komma gående över sjöns upprörda vatten. Petrus fick då lära sig något viktigt när det gäller tro. *

På morgonen upptäckte de att folkskarorna hade följt efter dem till andra sidan sjön. Att de hade gjort det berodde troligen inte på att de hungrade efter andlig undervisning utan för att de ville att Jesus skulle göra ännu ett underverk och ge dem mat. Jesus tillrättavisade  dem då för att de hade en materialistisk inställning. När han sedan tog upp ämnet igen i synagogan i Kapernaum, gjorde han återigen något oväntat för att lära dem en viktig men svår sanning.

Jesus ville inte att människorna bara skulle betrakta honom som någon som kunde ge dem mat, utan som en andlig gåva från Gud och som den som genom sitt liv och sin död som människa skulle ge andra möjlighet att få evigt liv. Därför använde han en illustration och jämförde sig själv med manna, det bröd som kom ner från himlen på Moses tid. När några opponerade sig använde han ytterligare en illustration och förklarade att det var nödvändigt att äta hans kött och dricka hans blod för att få evigt liv. Det var då som de började protestera vilt. Några sade: ”Det talet är chockerande; vem kan lyssna till det?” Många av Jesu egna lärjungar bestämde sig för att sluta följa honom. * (Johannes 6:48–60, 66)

Vad skulle Petrus göra? Han måste också ha känt sig förbryllad över det Jesus sade. Han förstod ännu inte att Jesus måste dö för att kunna genomföra Guds vilja. Men var han frestad att ge sig i väg precis som de ombytliga lärjungar som lämnade Jesus den dagen? Nej, det fanns en viktig skillnad mellan Petrus och de här männen. Vilken då?

Jesus vände sig till apostlarna och sade: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” (Johannes 6:67) Han riktade sig till alla tolv, men som så ofta var det Petrus som svarade. Han kan ha varit äldre än de andra. Hur som helst var han den i gruppen som var mest frispråkig. Han tycks sällan ha tvekat att säga vad han tänkte. Den här gången gjorde han ett strålande och oförglömligt uttalande: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har uttalanden om evigt liv.” (Johannes 6:68)

Visst blir man rörd av de här orden? Petrus tro på Jesus hade hjälpt honom att bygga upp en väldigt fin egenskap – lojalitet. Han såg tydligt att det inte fanns någon annan räddare än Jesus och att han erbjöd räddning genom det han sade, dvs. genom sin undervisning om Guds rike. Även om det fanns sådant som förbryllade Petrus visste han att det inte fanns någon annanstans han kunde gå för att få ett gott förhållande till Gud och gåvan evigt liv.

Känner du det på samma sätt? Tyvärr är det många i vår tid som påstår att de älskar Jesus men som inte är lojala när de prövas. För att kunna visa verklig lojalitet mot Kristus måste vi ha samma inställning till det han lärde som Petrus hade. Vi behöver ta reda på vad han undervisade om, förstå innebörden och sedan tillämpa det vi lärt oss. Det bör vi göra även om det vi fått veta skiljer sig från det vi hade förväntat oss eller vad vi själva skulle föredra. Det är bara om vi är lojala som vi kan hoppas på att få det eviga liv som Jesus vill att vi ska få.

 Lojal när han blev tillrättavisad

Jesus tog sedan med sig apostlarna och några andra lärjungar på en lång vandring norrut. Berget Hermon låg vid det utlovade landets norra gräns, och dess snöklädda topp kunde ibland ses ända från Galileiska sjön. När de tog sig upp mot byarna i närheten av Caesarea Filippi och kom allt närmare Hermon, tycktes berget bli allt högre. * Det var i den här vackra omgivningen, med utsikt över en stor del av det utlovade landet mot söder, som Jesus ställde en mycket viktig fråga till sina efterföljare.

”Vem säger folkskarorna att jag är?” frågade Jesus. Vi kan föreställa oss hur Petrus såg in i hans uttrycksfulla ögon och återigen kände hans omtanke och uppfattade hans skarpa intellekt. Jesus ville veta vilka slutsatser hans åhörare drog av det de såg och hörde. Lärjungarna besvarade frågan genom att återge några av de vanliga missuppfattningar som fanns om vem Jesus var. Men han ville veta mer. Hade hans närmaste efterföljare gjort samma felbedömning? ”Ni då, vem säger ni att jag är?” frågade han. (Lukas 9:18–22)

Återigen var Petrus snabb med att svara. Tydligt och oförskräckt formulerade han den slutsats som många av dem som var där hade kommit fram till: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Vi kan föreställa oss hur Jesus gav honom ett varmt leende och sedan berömde honom. Jesus påminde Petrus om att det var Jehova Gud – inte någon människa – som hade fått dem som hade verklig tro att förstå den här viktiga sanningen. Petrus hade fått möjlighet att urskilja den största sanning som Jehova någonsin uppenbarat – vem som var den länge utlovade Messias, eller Kristus! (Matteus 16:16, 17)

I forntida profetior omtalades Kristus som en sten som byggnadsarbetarna skulle förkasta. (Psalm 118:22; Lukas 20:17) Med de profetiorna i tankarna berättade Jesus att Jehova skulle bygga en församling på den sten, eller klippa, som Petrus just hade identifierat. * Sedan gav han Petrus några viktiga ansvarsuppgifter i den församlingen. Men han satte honom inte över de andra apostlarna, som en del har trott, utan gav honom ett uppdrag. Han gav honom ”himlarnas kungarikes nycklar”. (Matteus 16:19) Det skulle bli Petrus uppgift att öppna möjligheten att komma in i Guds kungarike för tre olika grupper – först judarna, sedan samarierna och till sist andra icke-judar.

Men Jesus sade längre fram att det skulle krävas mer av dem som fick mycket ansvar,  och så blev det verkligen i Petrus fall. (Lukas 12:48) Jesus fortsatte att förklara viktiga sanningar om sig själv som Messias, däribland att han snart skulle lida och dö i Jerusalem. Det här gjorde Petrus upprörd. Han tog Jesus åt sidan och förebrådde honom genom att säga: ”Var barmhärtig mot dig själv, Herre; du skall inte alls få detta slut.” (Matteus 16:21, 22)

Petrus menade säkert väl, så Jesu svar måste ha kommit som en överraskning. Han vände ryggen åt Petrus och såg på de andra lärjungarna – som troligen hade tänkt på samma sätt – och sade: ”Försvinn bakom mig, Satan! Du är för mig en sten att snava på, för du tänker inte Guds tankar, utan människors.” (Matteus 16:23; Markus 8:32, 33) Det Jesus sade innehåller också en viktig lärdom för oss. Det är så lätt att vi tänker på ett mänskligt sätt i stället för på Guds sätt. Om vi gör det, även om vi menar väl, kan vi oavsiktligt förespråka Satans intressen och inte Guds vilja. Men hur reagerade Petrus?

Han förstod säkert att Jesus inte bokstavligen menade att han var Satan, Djävulen. Jesus riktade sig ju inte till Petrus på samma sätt som han hade gjort till Satan. Till honom hade Jesus sagt: ”Gå bort”, men till Petrus sade han: ”Försvinn bakom mig.” (Matteus 4:10) Jesus såg att det fanns mycket gott i Petrus och förkastade honom inte. Det han gjorde var att rätta till hans felaktiga tänkesätt i det här fallet. Det är inte svårt att förstå att Petrus måste sluta vara en sten att snava på för sin Herre och i stället ställa sig bakom honom och understödja honom.

Opponerade sig Petrus? Blev han arg eller sur? Nej, han tog ödmjukt emot den tillrättavisning han fick. Han visade än en gång att han var lojal. Alla efterföljare till Kristus behöver då och då bli korrigerade. Det är bara om vi ödmjukt tar emot tillrättavisningar och lär av dem som vi kan komma allt närmare Jesus Kristus och hans Fader, Jehova Gud. (Ordspråksboken 4:13)

Belönad för sin lojalitet

Jesus sade sedan något annat mycket uppseendeväckande: ”Jag säger er i sanning att av dem som står här är det några som inte alls skall smaka döden, förrän de ser Människosonen komma i sitt kungarike.” (Matteus 16:28) Petrus blev säkert mycket nyfiken. Vad kunde Jesus mena? Samtidigt kanske han undrade om den kraftiga tillrättavisning som han just fått innebar att han inte skulle få något sådant privilegium.

Men omkring en vecka senare tog Jesus med sig Jakob, Johannes och Petrus upp på ”ett högt berg” – kanske berget Hermon, som bara låg några kilometer därifrån. Det var troligen på natten eftersom de tre männen var mycket sömniga. Men medan Jesus bad hände något som gjorde dem klarvakna. (Matteus 17:1; Lukas 9:28, 29, 32)

Jesus förvandlades inför deras ögon. Hans ansikte började lysa och glöda tills han strålade som solen. Hans kläder blev gnistrande vita. Sedan visade sig två gestalter tillsammans med honom, den ene identifierades som Mose och den andre som Elia. De talade med honom om ”hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem”, och syftade då tydligtvis på hans död och uppståndelse. Det var verkligen uppenbart att Petrus hade haft fel när han trodde att Jesus inte skulle drabbas av något så plågsamt. (Lukas 9:30, 31)

Petrus kände att han måste medverka på något sätt i den här speciella synen. Det såg ut som om Mose och Elia höll på att bli skilda från Jesus. Därför sade Petrus: ”Lärare, det är gott för oss att vara här. Låt oss resa tre tält, ett för dig och ett för Mose och ett för Elia.” Eftersom det här var en syn och de två tjänarna åt Jehova sedan länge var döda behövde de naturligtvis inte några tält. Petrus förstod inte riktigt vad han sade. Men visst tilltalas vi av hans entusiasm och varma anda? (Lukas 9:33)

 Petrus, Jakob och Johannes fick uppleva något annat fantastiskt den natten. Ett moln bildades över dem på berget. Ur det hördes en röst – Jehova Guds egen röst! Han sade: ”Denne är min Son, den som har blivit utvald. Lyssna till honom.” Synen var nu slut, och apostlarna och Jesus var ensamma kvar på berget. (Lukas 9:34–36)

Vilken förmån för Petrus att få se den synen, som också vi har nytta av! Många år senare skrev han om vilken ära det var att den natten få vara bland dem som var ”ögonvittnen till hans storhet” – att få se en förhandsglimt av Jesus som en ärofull himmelsk kung. Synen bekräftade många profetior i Guds ord, och Petrus tro blev styrkt inför de prövningar som väntade honom. (2 Petrus 1:16–19) Vi kan också bli styrkta om vi i likhet med Petrus är lojala mot Jesus Kristus, som Jehova har satt över oss, och lär av honom, tar emot hans fostran och ödmjukt följer honom varje dag.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 28]

 Vem är klippan?

”Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling.” (Matteus 16:18) Det Jesus här sade till aposteln Petrus har fått många att tro att han menade att Petrus skulle utgöra grunden för den kristna församlingen. Katolska kyrkan lär att Jesus gav Petrus myndighet över de andra apostlarna och därmed gjorde honom till den förste påven. I Peterskyrkan i Rom står därför Jesu ord skrivna på latin inne i kupolen med bokstäver högre än en människa.

Menade Jesus att Petrus var klippan som han skulle bygga sin församling på? Nej. Vi ska se på tre skäl till varför vi kan vara säkra på det. För det första var de andra apostlarna närvarande, och de uppfattade inte Jesu ord på det sättet. Om Jesus hade sagt att Petrus skulle ha en högre ställning än de andra, varför diskuterade de då gång på gång om vem av dem som var störst? (Markus 9:33–35; Lukas 22:24–26) För det andra framhöll Paulus längre fram att det var Jesus Kristus som var klippan – inte Petrus. (1 Korinthierna 3:11; 10:4) För det tredje visade Petrus många år senare att han själv inte trodde att han var klippan. Han skrev i stället att Jesus var den som Gud hade utvalt till ”grundhörnsten” och som var förutsagd sedan lång tid tillbaka. (1 Petrus 2:4–8)

Men en del hävdar att eftersom Petrus namn betyder ”klippa” var det honom Jesus syftade på när han talade om klippan. Men Petrus namn och ordet för ”klippa” som förekommer i samma vers är inte synonymer. Hans namn betyder egentligen ”ett klippstycke” eller ”en del av en klippa”, och på grundspråket är det ett substantiv i maskulinum medan det ord som översatts med ”klippa” är femininum. Hur ska vi då förstå det Jesus sade? Det han i själva verket sade till Petrus var: ”Jag kallar dig Petrus, eller Klippan, och du har förstått vem som verkligen är ’klippan’, Kristus, som den kristna församlingen ska grundas på.” Vilken förmån det var för Petrus att få vara med om att uppenbara en så viktig sanning!

[Bild på sidorna 24, 25]

Petrus var lojal även när han blev tillrättavisad.

[Bild på sidan 26]

Petrus blev belönad för sin lojalitet med en spännande syn.