Synagogan – en plats där Jesus och lärjungarna undervisade

”Därpå gick han omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade de goda nyheterna om kungariket.” (MATTEUS 4:23)

GÅNG på gång läser vi i evangelierna att Jesus besökte synagogor. Oavsett om han var i Nasaret, sin uppväxtstad, i Kapernaum, den stad han hade som bas, eller i andra städer och byar, valde han ofta att gå till synagogan för att predika och undervisa om Guds kungarike. När Jesus såg tillbaka på sin tre och ett halvt år långa tjänst sade han: ”Jag har alltid undervisat i synagogorna och i templet, där alla judarna samlas.” (Johannes 18:20)

Även Jesu apostlar och andra tidiga kristna brukade undervisa i judiska synagogor. Men hur kom det sig att judarna började samlas i synagogor? Och hur såg synagogorna ut på Jesu tid?

En central del av judarnas liv. Tre gånger om året reste de judiska männen till Jerusalem för att vara med vid högtiderna som  firades i det heliga templet. Men under resten av året samlades de i den lokala synagogan, oavsett om de bodde i Palestina eller i någon av de många judiska kolonier som fanns i andra länder.

När började man använda synagogor? En del tror att det var vid tiden för judarnas landsflykt i Babylon (607–537 f.v.t.), en period då Guds tempel låg i ruiner. Det kan också ha varit strax efter det att judarna återvände från landsflykten, när prästen Esra uppmanade dem att lära känna Guds lag bättre. (Esra 7:10; 8:1–8; 10:3)

Ursprungligen betydde ordet ”synagoga” helt enkelt ”församling”. Det används så i Septuaginta, en grekisk översättning av Bibelns hebreiska skrifter. Men med tiden började ordet användas om den byggnad där man samlades för att tillbe Gud. Under det första århundradet hade praktiskt taget varje stad Jesus besökte en egen synagoga. Större städer hade flera, och i Jerusalem fanns det många. Hur såg då synagogorna ut?

En enkel byggnad. Judarna byggde i allmänhet synagogan på en höjd och planerade den så att ingången (1) vette åt Jerusalem. Men eftersom detta inte alltid var möjligt, verkar normerna ha varit tämligen flexibla.

Ofta var synagogan en enkel byggnad med relativt sparsam inredning. Ett centralt föremål var arken (2) som innehöll samhällets mest värderade ägodel – de heliga skrifterna. När man höll möten placerades arken framför församlingen, och efteråt ställde man tillbaka den i ett säkert rum (3).

Nära arken och vända mot församlingen fanns de främsta sittplatserna (4) där synagogföreståndarna och betydelsefulla gäster satt. (Matteus 23:5, 6) Nära mitten av salen fanns ett podium med en pulpet och en sittplats för talaren (5). På tre sidor om podiet fanns det bänkar för åhörarna (6).

Synagogan sköttes och understöddes vanligen av församlingen på platsen. Både rika och fattiga gav bidrag till underhåll och reparationer. Men hur gick mötena till?

Gudstjänsten i synagogan. I gudstjänsten ingick lovsånger, bön, högläsning ur Skrifterna och undervisning. Församlingen började med att recitera Shema, som kan beskrivas som en judisk trosbekännelse. Den har fått sitt namn av det första ordet i den text som reciterades inledningsvis: ”Hör [Shema], Israel: Jehova, vår Gud, är en enda Jehova.” (5 Moseboken 6:4)

Därefter läste och förklarade man ett avsnitt ur Tora, de fem första böckerna i Bibeln, som skrevs av Mose. (Apostlagärningarna 15:21) Sedan läste man utdrag ur profeternas skrifter (Haftara) och gav förklaringar och tillämpningar. Ibland kunde besökande talare framföra den delen av  programmet, precis som Jesus gjorde vid det tillfälle som beskrivs i Lukas 4:16–21.

Skriftrullen man räckte Jesus vid det här mötet hade naturligtvis ingen kapitel- och versindelning som våra nutida biblar har. När Jesus tagit emot rullen kan vi föreställa oss hur han rullade ut den med vänster hand samtidigt som han rullade ihop den med höger hand tills han kom fram till avsnittet han letade efter. Efter läsningen rullades skriftrullen tillbaka till inledningen igen.

Oftast läste man texten på hebreiska och översatte den till arameiska. I grekisktalande församlingar använde man Septuaginta.

Viktig i det dagliga livet. Synagogan och de byggnader som hörde ihop med den eller som låg i samma komplex användes i många olika sammanhang. Ibland höll man rättegångar och möten som berörde samhällsfrågor, och i vissa sammanhang serverade man mat i särskilda anslutande matsalar. Synagogan kunde även ha lokaler där man erbjöd logi åt resenärer.

I de flesta städer fanns det också en skola i anslutning till synagogan, ofta i samma byggnad. Vi kan föreställa oss ett rum fullt av elever som övar på att läsa den text som läraren skriver på en vaxtavla. De här skolorna bidrog mycket till att judarna var så läskunniga och att även enkla människor var väl insatta i Skrifterna.

Men det främsta syftet med synagogan var att man skulle hålla regelbundna gudstjänster. Därför är det inte förvånande att de första kristnas möten på många sätt liknade mötena i de judiska synagogorna. Syftet med de kristna mötena var också att tillbe Jehova Gud genom bön, lovsånger, högläsning och förklaringar av Guds ord. Men likheterna slutade inte där. Både judar och kristna skötte omkostnader med hjälp av frivilliga bidrag. Och privilegiet att högläsa och undervisa i Guds ord var inte begränsat till en prästklass, utan mötena organiserades och leddes av ansvarsfulla äldste.

Jehovas vittnen i dag försöker följa mönstret som Jesus och de första kristna gav. Deras möten i Rikets sal har därför en del likheter med mötena i de forntida synagogorna. Framför allt har vittnena samma mål när de samlas som Guds folk alltid har haft – att närma sig Gud. (Jakob 4:8)

[Bild på sidorna 16, 17]

Den här bilden grundar sig på planlösningen i synagogan i staden Gamla under det första århundradet.

[Bild på sidan 18]

I synagogornas skolor undervisades pojkar från omkring 6 till 13 års ålder.