Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Visste du?

Visste du?

Visste du?

Vad syftade aposteln Paulus på när han sade att han bar ”en Jesu slavs brännmärken” på sin kropp? (Galaterna 6:17)

Paulus ord kan ha förståtts på olika sätt av hans samtida. I forna tider använde man till exempel ett glödande brännjärn för att sätta ett märke på krigsfångar, tempelrånare och förrymda slavar. När det användes på människor på det här sättet ansågs brännmärket vara något vanhedrande.

Men brännmärken betraktades inte alltid som någonting negativt. Många forntida folk använde dem för att visa att man tillhörde en viss stam eller utövade en viss religion. I ett uppslagsverk sägs det till exempel att ”araméerna vigde sig åt gudarna Hadad och Atargatis genom att bränna märken på handleden eller halsen ... Ett märke i form av ett blad från en murgröna brändes på dem som dyrkade Dionysos.” (Theological Dictionary of the New Testament)

Många nutida kommentatorer menar att Paulus syftade på ärr som han hade fått på grund av att han misshandlats vid olika tillfällen under sin tid som kristen missionär. (2 Korinthierna 11:23–27) Men det är också möjligt att Paulus menade att hans levnadssätt – inte några bokstavliga märken – visade att han var kristen.

Blev tillflyktsstäderna i det forntida Israel fristäder för brottslingar?

I den forntida hedniska världen fungerade många tempel som fristäder för flyktingar och brottslingar. Under medeltiden användes kloster och kyrkor i kristenheten på liknande sätt. Men de lagar som gällde tillflyktsstäderna i det forntida Israel garanterade att de inte blev fristäder för brottslingar.

Den mosaiska lagen sade att det endast var den som ouppsåtligt hade dödat någon som kunde få skydd i tillflyktsstäderna. (5 Moseboken 19:4, 5) Han kunde fly till den tillflyktsstad som låg närmast, så att offrets närmaste manlige släkting inte fick tag på honom för att hämnas blodsutgjutelsen. När den som var på flykt hade förklarat för de äldste i staden vad som hade hänt, ställdes han inför rätta i den stad som hade domsrätt över det område där dödsfallet hade ägt rum. Där hade han möjlighet att bevisa att han var oskyldig. De äldste undersökte hur förhållandet var mellan honom och offret, bland annat om han tidigare hade hatat offret. (4 Moseboken 35:20–24; 5 Moseboken 19:6, 7; Josua 20:4, 5)

Om det visade sig att den som var på flykt var oskyldig, återvände han till tillflyktsstaden och måste stanna kvar i dess omedelbara närhet. De här städerna var inte några fängelser. Den som hade tagit sin tillflykt dit arbetade och gjorde rätt för sig i samhället. När översteprästen dog kunde alla som hade tagit sin tillflykt dit tryggt lämna tillflyktsstaden. (4 Moseboken 35:6, 25–28)

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

TILLFLYKTSSTÄDER

1 KEDES

2 GOLAN

3 RAMOT-GILEAD

4 SIKEM

5 BESER

6 HEBRON

Jordan