Ett brev från Haiti

”Vilken förmån!”

EFTER jordbävningen i Haiti den 12 januari 2010 kunde jag knappt ens titta på förödelsen på nyheterna. Den 20 januari ringde sedan Carmen, en god vän till mig, och föreslog att vi skulle åka till Haiti och hjälpa till. Jag hade träffat Carmen några år tidigare när vi utförde volontärarbete som sjuksköterskor när en Rikets sal byggdes. Sedan dess har vi hjälpt till i andra projekt och har blivit mycket goda vänner.

Jag sade till Carmen att jag nog skulle ha svårt både fysiskt och psykiskt att hjälpa till i Haiti. Hon påminde mig då om hur bra vi arbetade tillsammans som ett team och sade att vi kunde stötta varandra. Uppmuntrad av de orden ringde jag upp Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York och fick tala med den som organiserade hjälparbetet från USA. Jag gav honom mitt namn så att han kunde föra upp mig på listan över volontärer. Jag nämnde Carmen och sade att vi skulle vilja arbeta tillsammans. Jag fick då veta att det inte fanns någon garanti för att vare sig hon eller jag skulle kallas eller att vi skulle få arbeta tillsammans.

Så vardagen fortsatte och jag tänkte att jag nog inte skulle bli inbjuden att åka till Haiti. Fyra dagar senare, måndagen den 25 januari, fick jag ett samtal från Brooklyn med en förfrågan om jag kunde åka till Haiti nästa dag om det var möjligt! Jag kunde inte tro mina öron. Jag sade att jag skulle försöka att göra mitt bästa. Först ordnade jag så att jag fick ledigt från arbetet. Sedan kontaktade jag Carmen och fick veta att hon inte hade blivit kallad, eftersom hon inte kunde tala franska. Jag kände mig väldigt glad men samtidigt rädd. Den 28 januari flög jag, efter att ha lyckats få tag i en biljett, från New York till Santo Domingo i Dominikanska republiken som gränsar till Haiti.

Ett ungt vittne mötte mig på flygplatsen och körde mig till Jehovas vittnens avdelningskontor i Dominikanska republiken. Två andra sjuksköterskor kom också från USA den dagen, och vi fick dela rum den natten. Morgonen därpå kördes vi till avdelningskontoret i Port-au-Prince i Haiti, en resa som tog sju och en halv timme.

När vi passerade gränsen till Haiti såg vi förödelsen. Det kändes nästan ofattbart att en jordbävning på bara 35 sekunder hade kunnat förstöra så mycket i detta vackra land. Det var svårt att se förödelsen på tv, men ännu svårare att se den i verkligheten. Många hus, däribland presidentpalatset, var skadade, medan andra hade rasat samman fullständigt. Många av dessa hem representerade ett hårt arbete under ett helt liv. Allt hade gått förlorat på bara några sekunder. Det fick mig att reflektera över vad som är verkligt viktigt i livet, att det inte är det materiella.

 När vi kom till avdelningskontoret fick receptionisten syn på oss när vi var på väg in. Hon sprang fram och tog emot oss i dörren med en stor kram och ett varmt leende. Hon tackade oss för att vi ville offra oss och komma dit. Efter middagsmålet begav vi oss till den närmaste sammankomsthallen, som hade omvandlats till ett sjukhus. Där träffade jag andra vittnen som hade kommit dit för att hjälpa till, bland annat ett par från Tyskland, som båda var läkare, deras biträde och en barnmorska från Schweiz.

Jag började arbeta redan första kvällen. Det var 18 patienter, både Jehovas vittnen och andra, som låg på madrasser på golvet i sammankomsthallen. Alla patienter behandlades lika och fick kostnadsfri vård av sjukvårdspersonalen, som alla var Jehovas vittnen.

Den kvällen dog en patient, en 80-årig man. Hans fru, min rumskamrat och jag var där vid hans sida. Sedan började en ung kvinna, Ketly, skrika av smärta. Hennes högra arm hade amputerats som en följd av skadorna hon hade fått på grund av jordbävningen. Bredvid sig hade hon det Jehovas vittne som undervisade henne i Bibeln. Hon hade sovit vid sidan av Ketly i sammankomsthallen nästan varenda natt.

Jag gick fram till Ketly och ville försöka lindra hennes smärta, men hon led inte bara av fysisk smärta. Hon berättade att hon var hemma hos en väninna när jordbävningen kom. De fattade inte riktigt vad som hände. De började springa ut mot balkongen, arm i arm. Då föll en vägg över dem, och de klämdes fast under bråten. Hon ropade på sin väninna, men fick inget svar. Hon förstod då att hennes väninna hade dött. Väninnan låg delvis över henne ända tills hjälparbetarna kom och räddade henne fyra timmar senare. Ketly förlorade sin högra arm ända uppifrån axelleden.

Under den första natten jag var där återupplevde Ketly händelsen varje gång hon försökte sova. Hon snyftade och sade till mig: ”Jag vet vad Bibeln säger om de sista dagarna och om jordbävningar. Jag vet att vi har ett fantastiskt fint hopp för framtiden. Jag vet att jag borde vara tacksam för att jag lever. Men försök sätta dig in i min situation. Ena dagen är allt som vanligt, och nästa dag befinner du dig plötsligt i en situation som den här – innan du ens hunnit fatta det.” Jag kände mig fullständigt hjälplös. Jag höll henne i handen och började också gråta. Vi grät båda två tills hon somnade.

Varje dag sändes en läkare och två sjuksköterskor ut för att hjälpa dem som behövde vård. Jag fick åka till Petit Goâve, som ligger två timmars bilresa från Port-au-Prince. Jag åkte med två andra volontärer – en sjuksköterska från Florida och en läkare från Frankrike. Vi kom dit klockan halv tio på förmiddagen, lastade av det vi hade med oss och bar in sakerna i Rikets sal. Folk hade fått reda på att vi skulle komma, så de satt och väntade på oss.

Vi satte i gång att arbeta på en gång. Det var varmt, och kön med dem som behövde få behandling blev allt längre. Klockan blev ungefär tre på eftermiddagen innan vi kunde ta rast. Under den dagen kunde vi tre vaccinera 114 personer och ge 105 personer medicinska råd. Jag var mycket trött men glad att vi kunde bistå dessa människor som var i behov av hjälp.

Jag var drygt två veckor och hjälpte till i Haiti. Nästan varje natt arbetade jag ett 12-timmarsskift i sammankomsthallen. Det var mycket ansvarsfullt. Så stort ansvar hade jag aldrig haft tidigare. Men jag upplevde det som en förmån att få vara där.  Jag är mycket glad över att jag kunde ge tröst och lindring åt dessa människor i Haiti som fått lida så svårt.

Vi har så mycket att lära av dem. Jag kan som exempel nämna en 15-årig patient som jag fick ta hand om och som var tvungen att amputera ett av sina ben. Han heter Eliser. Jag lade märke till att han brukade dela med sig av sin mat åt Jimmy, som låg bredvid honom om natten. Han berättade att Jimmy inte alltid fick tillfälle att äta förrän han kom på kvällen. Det Eliser gjorde lärde mig att man inte behöver vara rik – eller frisk – för att kunna dela med sig av det man har åt andra.

Den inställningen fanns också bland volontärerna i min grupp. En av dem hade till exempel ont i ryggen och en annan hade andra besvär med hälsan. Men alla satte patienternas behov framför sina egna. Det gav mig den uppmuntran jag behövde för att kunna fortsätta. Vi kände oss emellanåt mycket trötta både psykiskt och fysiskt, men vi stöttade varandra och kämpade vidare. Det är en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Jag är så tacksam över att jag får vara en del av en organisation av fina kristna som är vänliga, kärleksfulla och självuppoffrande.

Innan jag lämnade Haiti lyckades två patienter, som båda hade fått höger arm amputerad, skriva tackbrev till mig. De sade till mig att jag inte fick läsa dem förrän jag satt på planet. Jag gjorde som de sade. Jag blev så rörd när jag läste breven, och jag kunde inte sluta gråta.

Sedan jag kommit hem har jag hållit kontakt med några av de nya vänner som jag fick i Haiti. Vänskapsbanden stärks och prövas i svåra, krisfyllda tider. Men jag tror att våra vänskapsband håller oavsett vilka prövningar eller svårigheter vi kan råka ut för i framtiden. Vilken förmån!