Ett brev från Madagaskar

Det lät som vacker musik

MIN MAN och jag skulle åka till vårt nya missionärsdistrikt, ön Madagaskar. När vi tog farväl av våra nära och kära fick vi kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Vi kände oss osäkra, men samtidigt tänkte vi att Jehova skulle ge oss den hjälp vi behövde.

Vi glömmer aldrig det första församlingsmötet på Madagaskar. Brodern som ledde Vakttornsstudiet var som en dirigent i en symfoniorkester. Vi kunde inte så mycket av språket, så orden lät mer som vacker musik. Det skulle dröja länge innan vi riktigt uppfattade vad vännerna sade.

Första gången jag förstod en extrafråga svarade jag direkt rakt ut i luften. De som satt bredvid hörde det, och jag fick göra allt för att inte skratta högt. Jag blev generad men samtidigt glad över att jag faktiskt hade förstått några ord.

Det borde ha varit jag som hjälpte andra i tjänsten, men i stället behövde andra hjälpa mig. Bröderna och systrarna var så kärleksfulla och visade mig hur jag kunde göra ett enkelt erbjudande. De lärde mig både vad jag skulle säga och vilka bibelställen jag kunde använda.

Jag kommer ihåg en gång i tjänsten när en pojke började ropa ”Vazaha! Vazaha!” Det är ett vanligt ord för ”utlänning” på malagassiska. Vi skyndade på stegen och hoppades att vi inte skulle få massor av barn efter oss som ropade samma sak. Då protesterade en annan pojke: ”Hon är ingen utlänning, hon talar vårt språk!” Pojkarna pratade så snabbt att systern som var med mig var tvungen att förklara vad de sade. Trots det kände jag mig riktigt nöjd. Madagaskar hade äntligen börjat kännas som mitt hem.

Mer än en gång när jag känt mig ensam har någon smugit in sin lilla hand i min. När jag har tittat ner har jag sett rakt in i ett leende ansikte som strålat av glädje över att se  mig, trots att jag inte kan kommunicera så bra. De unga i församlingen är en sådan välsignelse från Jehova. En ung syster, Hasina, har blivit min personliga tolk. När ingen annan förstår mig, så verkar hon göra det. Hon kommer ofta till undsättning och förklarar vad jag menar när jag pratar med vännerna i församlingen.

Min man och jag tillhörde en församling som snart skulle delas i två. Det innebar att några av de intresserade behövde någon att studera Bibeln med i den nya församlingen. En syster ville att jag skulle ta hand om ett av hennes studier, men jag kände mig osäker och sade att jag inte klarade det än. Men hon gav sig inte. Hon sade att det skulle gå bra med Jehovas hjälp. Hon tittade på mig med sina mjuka, vänliga ögon och uttryckte sig så enkelt hon kunde. Hon sade att jag snart skulle kunna undervisa andra utan att vara hindrad av språket, och hennes ord värmde verkligen.

Kvinnan jag började studera med har gjort fina framsteg sedan dess. En dag när jag var ute hörde jag att hon ropade på mig. Hon och hennes sambo var på väg att gifta sig. Mannen har också börjat studera, och de har satt upp flera andliga mål tillsammans, bland annat att bli döpta. Allt det här gör mig glad, även om jag vet att det inte är vi utan Jehova som drar människor till sig.

Vi har lärt oss så mycket på vårt nya distrikt. Även om vi saknar släkt och vänner, så är de med oss i våra tankar. Vi pratar så ofta om dem att bröderna och systrarna här har börjat ställa frågor om dem och undrar hur det går för dem. Vi längtar efter att våra släktingar och vår nya ”familj” på Madagaskar ska få träffa varandra.

Jag tycker fortfarande att det låter som ”musik” när andra talar. Men nu förstår jag orden. Jag längtar efter att själv få bidra till musiken på ett harmoniskt sätt, i stället för att bara stöta ut sporadiska toner som en trumpet. Jesus sade: ”Var aldrig bekymrade för morgondagen; morgondagen skall nämligen ha sina egna bekymmer.” (Matteus 6:34) Därför fortsätter vi att lära oss en ”ton”, eller ett ord, åt gången. Och jag försöker stämma mina öron, mitt sinne och mitt hjärta så att jag kan arbeta sida vid sida med våra tålmodiga och kärleksfulla bröder och systrar här på Madagaskar.

[Bild på sidan 25]

Hasina och jag i tjänsten.