Efterlikna deras tro

Han blev styrkt av Gud

ELIA sprang genom regnet medan mörkret föll. Det började bli sent, och det var långt kvar till Jisreel. Trots att han hade kommit upp i åren fortsatte han springa, för ”Jehovas hand” var över honom. Han hade nog aldrig tidigare upplevt en sådan energi strömma genom kroppen. Han lyckades till och med springa ifrån hästarna som drog Ahabs kungliga vagn! (1 Kungaboken 18:46)

Nu hade Ahab kommit ordentligt på efterkälken, och vägen låg öppen framför Elia. Tänk dig hur han blinkade bort regnet ur ögonen medan han sprang och samtidigt tänkte tillbaka på den mest händelserika dagen i hela sitt liv. Det hade utan tvekan varit en storslagen seger för Elias Gud, Jehova, och för sann tillbedjan. Det vindpinade berget Karmel, höljt i dunkel på grund av ovädret, låg nu långt bakom honom. Där hade Jehova använt Elia för att krossa baalsdyrkarna på ett mirakulöst sätt. Hundratals baalsdyrkare avslöjades som ondskefulla bedragare. De fick ett välförtjänt straff och blev avrättade. Sedan hade Elia bett till Jehova att torkan som hade varat i tre och ett halvt år skulle upphöra. Och nu föll regnet! * (1 Kungaboken 18:18–45)

När Elia sprang de 3 milen genom hällregnet till Jisreel tänkte han kanske att saker och ting äntligen skulle förändras. Nu måste Ahab ändra sig! Efter allt som Ahab blivit ögonvittne till kunde han väl inte göra annat än att överge baalsdyrkan, tillrättavisa drottning Isebel och sluta förfölja Jehovas tjänare?

När vi har medvind är det helt naturligt att vi blir hoppfulla. Vi kanske tänker att vår lott i livet håller på att förbättras och att det värsta äntligen är över. Det är inte konstigt om Elia tänkte så, för han ”var en människa med känslor lika våra”. (Jakob 5:17, fotnoten) Men tyvärr var Elias problem långt ifrån över. Bara några timmar senare skulle han känna sig så rädd och så totalt nere att han faktiskt ville dö. Vad hade hänt? Och hur hjälpte Jehova sin profet att få tillbaka sin tro och sitt mod? Vi ska se.

En oväntad händelseutveckling

Gjorde Ahab något som visade att han hade ändrat sig och fått en mer andlig syn på saker och ting? När han kom fram till sitt palats i Jisreel ”berättade Ahab för Isebel allt vad Elia hade gjort och allt om hur han hade dräpt alla profeterna med svärd”. (1 Kungaboken 19:1) I Ahabs sammandrag av dagens händelser nämner han inte ens Elias Gud, Jehova. Eftersom Ahab var en köttslig människa såg han de mirakulösa händelserna ur en rent mänsklig synvinkel – som något ”Elia hade gjort”. Han hade alltså inte lärt sig att ta med Jehova i beräkningen. Och hur reagerade den hämndlystna Isebel?

Hon blev rosenrasande! I sin vrede skickade hon bud till Elia och sade: ”Så må gudarna göra, och så må de lägga mer därtill, om jag  inte i morgon vid den här tiden låter det gå med din själ som det gick med var och en av dessas själar!” (1 Kungaboken 19:2) Det här var ett dödshot av värsta tänkbara slag. Isebel svor alltså på att hon själv skulle dö om hon inte kunde hämnas sina baalsprofeter och få Elia dödad nästa dag. Man kan tänka sig att Elia övernattade på något enkelt ställe, och mitt i den stormiga natten blir han väckt av drottningens budbärare som ger honom det här hemska beskedet. Hur tog han det?

Modfälld och rädd

Elia hade kanske hoppats att kriget mot baalsdyrkan nästan var över, men den förhoppningen grusades i ett ögonblick. Isebel var orubblig. Hon hade redan låtit avrätta många av Elias trogna medarbetare, och nu verkade det som att Elia själv stod på tur. Bibeln berättar: ”Och han blev rädd.” Såg Elia framför sig vilken obarmhärtig avrättning som Isebel hade tänkt ut åt honom? Om han lät sådana tankar snurra runt i huvudet är det inte konstigt att han tappade modet. Hur som helst, Elia ”gav sig i väg för att rädda sin själ”, han flydde för sitt liv. (1 Kungaboken 18:4; 19:3)

Elia är inte den ende av Jehovas tjänare som har blivit rädd. Långt senare fick aposteln Petrus också uppleva det när Jesus gav honom förmågan att gå på vatten. När Petrus började gå ut mot honom och ”såg den hårda vinden” tappade han modet och började sjunka. (Matteus 14:30) Petrus och Elias erfarenheter ger oss en viktig lärdom. Om vi ska hålla modet uppe kan vi inte låta våra tankar kretsa kring allt hemskt som kan drabba oss. Vi måste koncentrera oss på Jehova som ger oss både hopp och kraft.

”Det är nog!”

Uppfylld av rädsla flydde Elia till Beersheba, en stad som låg 15 mil bort nära Judas södra gräns. Där lämnade han sin medhjälpare och gav sig av rätt ut i vildmarken på egen hand. Skildringen säger att han gick ”en dagsresa”, så man kan tänka sig att han började i gryningen, och tydligen hade han ingen matsäck med sig. Mycket nedstämd och med rädslan som drivkraft kämpade han vidare i den besvärliga terrängen under den gassande solen. När solen började skifta i rött och sjönk mot horisonten sinade Elias krafter. Helt utmattad satte han sig under en ginstbuske, som var det enda skydd han hittade i det karga landskapet. (1 Kungaboken 19:4)

 Elia bad förtvivlat till Gud. Han ville bara dö. Han sade: ”Jag är inte bättre än mina förfäder.” Han visste att det enda som fanns kvar av hans förfäder var jord och ben. De var inte till nytta för någon längre. (Predikaren 9:10) Elia kände sig lika värdelös. Inte undra på att han ropade: ”Det är nog!” Varför skulle han fortsätta leva?

Är det överraskande att en trogen man som Elia kunde bli så nedstämd? Nej. Flera trogna män och kvinnor i Bibeln har mått så dåligt att de har önskat att de fick dö, bland andra Rebecka, Jakob, Mose och Job. (1 Moseboken 25:22; 37:35; 4 Moseboken 11:13–15; Job 14:13)

Nu när vi lever i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med” är det inte konstigt att många människor, även sådana som tjänar Gud troget, kan bli nedstämda ibland. (2 Timoteus 3:1) Om du råkar ut för det kan du göra som Elia och berätta för Jehova Gud precis hur du känner det. Tänk på att han är ”all trösts Gud”. (2 Korinthierna 1:3) Och tröstade han Elia?

Jehova hjälpte sin profet

Hur tror du Jehova kände det när han blickade ner från himlen och såg sin älskade profet ligga under en buske i vildmarken och bara önska att han fick dö? Vi behöver inte gissa. När Elia somnade sände Jehova en ängel till honom. Ängeln rörde försiktigt vid Elia och väckte honom och sade: ”Stig upp och ät.” Elia gjorde det, för ängeln hade omtänksamt satt fram en enkel måltid med färskt, nybakat bröd och ett krus vatten. Tackade han ens ängeln? I skildringen sägs det bara att profeten åt och drack och somnade om. Var han för modfälld för att ens orka prata? Hur det än var väckte ängeln honom igen, kanske i gryningen. Än en gång fick Elia uppmaningen: ”Stig upp och ät.” Och dessutom tillade ängeln insiktsfullt: ”Resan är för mycket för dig.” (1 Kungaboken 19:5–7)

Gud hade upplyst ängeln om vart Elia var på väg, och han visste dessutom att Elia inte skulle orka med resan i egen kraft. Vilken tröst det är för oss att tjäna en Gud som vet bättre än vi själva vad vi egentligen vill och har för begränsningar! (Psalm 103:13, 14) Hur fick Elia nytta av maten som ängeln gav honom?

Vi läser: ”Då steg han upp och åt och drack, och den näringen gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till den sanne Gudens berg, Horeb.” (1 Kungaboken 19:8) Elia fastade i 40 dagar och 40 nätter, precis som Mose hade gjort 600 år tidigare och som Jesus skulle göra nästan 1 000 år senare. (2 Moseboken 34:28; Lukas 4:1, 2) Den här enda måltiden löste inte alla hans problem, men den gav honom kraft på ett mirakulöst sätt. Tänk dig hur den här gamle mannen stretade genom den oländiga terrängen dag efter dag och vecka efter vecka i nästan en och en halv månad!

Jehova ger sina tjänare kraft i dag också, men inte med mirakulösa måltider, utan på ett mycket viktigare sätt. Han ger dem andlig mat. (Matteus 4:4) Om vi lär oss mer om Gud genom att läsa Bibeln och biblisk litteratur så får vi andlig styrka. Den andliga näringen kanske inte tar bort våra problem, men  den kan hjälpa oss att uthärda det som annars hade varit outhärdligt. Dessutom leder den till ”evigt liv”. (Johannes 17:3)

Elia gick över 30 mil tills han kom fram till berget Horeb, där flera betydelsefulla händelser hade inträffat. Långt tidigare hade Jehova genom en ängel visat sig för Mose i den brinnande busken, och där hade också Israel fått lagförbundet. I den här trakten sökte nu Elia skydd i en grotta.

Hur Jehova tröstade och styrkte sin profet

Vid Horeb använde Jehova tydligtvis en ängel för att förmedla sitt ”ord” och ställa en enkel fråga: ”Varför är du här, Elia?” Frågan måste ha ställts på ett vänligt sätt, för Elia tog den som en inbjudan att öppna sitt hjärta. Och han öppnade det på vid gavel! Han sade: ”Jag har verkligen svartsjukt nitälskat för Jehova, härarnas Gud; ty Israels söner har övergett ditt förbund, dina altaren har de rivit ner, och dina profeter har de dräpt med svärd, så att bara jag är kvar; och de traktar efter min själ för att ta bort den.” (1 Kungaboken 19:9, 10) Så Elia hade åtminstone tre skäl att känna sig nedstämd.

För det första tyckte han att hans arbete hade varit förgäves. Han hade under många år ”svartsjukt nitälskat” i tjänsten för Jehova genom att ära Guds heliga namn och sätta sann tillbedjan före allt annat, men situationen verkade bara ha blivit värre. Folket var fortfarande trolöst och upproriskt, och falsk tillbedjan bredde ut sig. För det andra kände sig Elia ensam. ”Bara jag är kvar”, sade han, precis som om han var den ende i hela landet som fortfarande tjänade Jehova. För det tredje var Elia rädd. Flera av de andra profeterna hade redan blivit dödade, och han var helt övertygad om att han stod på tur. Det var kanske inte lätt för Elia att erkänna att han hade sådana känslor, men han lät inte stolthet eller skamkänslor hindra honom. Han lättade sitt hjärta för Jehova i bön och är på det viset ett fint exempel för alla som tjänar Jehova. (Psalm 62:8)

Hur reagerade Jehova på Elias oro? Ängeln sade till Elia att ställa sig vid grottans öppning. Elia gjorde som ängeln sade utan att ha en aning om vad som väntade. Plötsligt började det blåsa oerhört kraftigt. Dånet måste ha varit öronbedövande, för vinden var så stark att berg och klippor splittrades. Elia kanske lyfte armen till skydd för ögonen samtidigt som han kämpade mot vinden som slet i hans tunga ämbetsklädnad av hår. Sedan måste han anstränga sig för att inte tappa fotfästet när till och med marken började skälva  – en jordbävning drabbade plötsligt området! Han hade knappt andats ut förrän en häftig eld svepte förbi och tvingade honom längre in i grottan för att skydda sig mot hettan. (1 Kungaboken 19:11, 12)

När vi läser om de här spektakulära naturfenomenen i Bibeln sägs det uttryckligen flera gånger att Jehova inte var i dem. Elia visste att Jehova inte var någon mytisk naturgud, till skillnad från Baal som dyrkades av sina tillbedjare som ”Molnryttaren”, en regngud. Jehova är den verklige upphovsmannen till alla fantastiska naturkrafter, men han är också oerhört mycket större än något han har skapat. Inte ens de fysiska himlarna kan rymma honom. (1 Kungaboken 8:27) Hur hjälpte det här Elia? Kom ihåg hur rädd han hade varit. Men Elia hade ingen anledning att vara rädd för Ahab och Isebel. Han hade ju Jehova på sin sida – en Gud med enorma krafter till sitt förfogande. (Psalm 118:6)

Efter elden blev det alldeles tyst och stilla, och sedan hörde Elia en ”lugn, låg röst”. Än en gång fick Elia en fråga som inbjöd honom att uttrycka sina bekymmer. * Det kanske hjälpte honom att känna sig mindre orolig. Men det var säkert till ännu större tröst för Elia att höra vad den lugna, låga rösten sade vidare. Jehova försäkrade Elia att han inte alls var värdelös. Och Gud visade vad han hade tänkt göra i kriget mot baalsdyrkan i Israel. Helt uppenbart hade inte Elias arbete varit förgäves, eftersom Guds vilja obevekligt fortsatte att ske. Och Elia hade fortfarande en roll i det här, för Jehova sände tillbaka honom med nya arbetsuppgifter och tydliga anvisningar. (1 Kungaboken 19:12–17)

Men hur var det med Elias känslor av ensamhet? Jehova hjälpte honom på två sätt. Först bad han Elia att smörja Elisa till profet. Den här yngre mannen skulle få tjäna som hans medhjälpare i flera år och sedan efterträda honom. Det var verkligen något som gav Elia praktisk hjälp och tröst. För det andra berättade Jehova den här spännande nyheten: ”Jag har låtit sju tusen bli kvar i Israel, alla de knän som inte har böjt sig för Baal och varje mun som inte har kysst honom.” (1 Kungaboken 19:18) Elia var inte alls ensam. Det måste ha värmt hans hjärta att flera tusen hade varit trogna och vägrat tillbe Baal. För de här människornas skull behövde Elia fortsätta sin tjänst och visa sin fullständiga trohet mot Jehova under den här mörka perioden. Elia måste ha blivit djupt rörd när han fick det här beskedet genom Jehovas budbärare, den lugna, låga rösten. Elia tyckte att det var som om Gud själv hade talat med honom.

Precis som Elia kan vi känna stor vördnad inför de enorma naturkrafter som märks överallt i skapelsen. Vi bör känna så, för hela skapelsen vittnar om Jehova Guds oerhörda makt. (Romarna 1:20) Och Jehova har än i dag samma starka känsla för att hjälpa sina tjänare med sin gränslösa kraft. (2 Krönikeboken 16:9) Men i vår tid kommunicerar Gud främst med oss genom sitt ord, Bibeln. (Jesaja 30:21) På ett sätt är Bibeln en ”lugn, låg röst” som han använder för att bekräfta sin kärlek till oss, och dessutom vägleda, tillrättavisa och uppmuntra oss.

Fick Elia tröst av det Jehova gjorde för honom på berget Horeb? Tveklöst! Han var snart i full gång igen, lika modig och trogen som någonsin förr, och bekämpade falsk tillbedjan. Om vi tar till oss Guds inspirerade ord, ”trösten från Skrifterna”, så kan vi efterlikna Elias tro. (Romarna 15:4)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 19]

Jehova gav Elia stora välsignelser, både i med- och motgång.

[Bild på sidan 20]

När Elia kände sig nedstämd öppnade han sitt hjärta för Jehova.

[Bild på sidan 21]

Jehova använde sin oerhörda kraft till att trösta och uppmuntra Elia.