Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Bibelläsning – min källa till styrka genom livet

Bibelläsning – min källa till styrka genom livet

Bibelläsning – min källa till styrka genom livet

Berättat av Marceau Leroy

”I BEGYNNELSEN skapade Gud himlen och jorden”, läste jag på mitt rum i smyg. Varför smög jag med det? Därför att min far, som var inbiten ateist, säkert inte skulle tycka om den bok jag satt och läste – Bibeln.

Jag hade aldrig läst Bibeln tidigare, och de där inledande orden i Första Moseboken blev en riktig aha-upplevelse. Jag tänkte: ”Här har vi förklaringen till den harmoni som finns i naturlagarna som alltid fascinerat mig!” Jag var helt till mig och läste från åtta på kvällen till fyra på morgonen. I och med det började min livslånga vana att läsa Bibeln. Jag skulle gärna vilja berätta hur bibelläsning har varit en källa till styrka för mig genom hela mitt liv.

”Du ... måste läsa den varje dag”

Jag föddes 1926 i Vermelles, ett gruvsamhälle i norra Frankrike. Under andra världskriget var kol en mycket viktig handelsvara i Frankrike. Som gruvarbetare var jag därför befriad från militärtjänst. Men för att förbättra min situation började jag studera radioteknik och elektricitetslära, och jag fascinerades över harmonin i naturlagarna. När jag var 21 fick jag en bibel av en klasskamrat som sade: ”Den här boken ska du läsa.” När jag hade läst den var jag övertygad om att Bibeln är Guds ord, en uppenbarelse till mänskligheten.

Jag tänkte att mina bekanta också skulle tycka om att läsa Bibeln, så jag skaffade åtta exemplar. Men till min förvåning retade de mig och motarbetade mig. Vidskepliga släktingar varnade mig: ”När du väl börjar läsa den boken är du fast och måste läsa den varje dag!” Ja, jag läste den, och det har jag aldrig ångrat. Det blev en livslång vana.

Några bekanta som förstod hur intresserad jag var av Bibeln gav mig litteratur som var utgiven av Jehovas vittnen. Sådana broschyrer som En värld, en regering * (se bilden) förklarade varför Bibeln säger att Guds rike är människans enda hopp. (Matt. 6:10) Jag var mer besluten än någonsin att dela med mig av det här hoppet till andra.

En av de första som tog emot en bibel av mig var Noël, en barndomsvän. Han var troende katolik och ville att vi skulle träffa en man som studerade till präst. Jag kände mig väldigt liten, men jag hade lärt mig av Psalm 115:4–8 och Matteus 23:9, 10 att Gud inte godkänner att man använder bilder i sin tillbedjan eller att man använder religiösa titlar när man tilltalar präster. Det gav mig mod att försvara min nya tro. Som ett resultat tog Noël emot sanningen, och han tjänar fortfarande som ett troget vittne.

Jag besökte också min syster. Hennes man hade böcker om ockultism och ansattes av demoner. Jag kände mig ganska maktlös till en början, men sådana bibelställen som Hebréerna 1:14 övertygade mig om att Jehovas änglar hjälpte mig. När min svåger tillämpade Bibelns principer och gjorde sig av med allt som hade med ockultism att göra, kunde han göra sig fri från demonernas inflytande. Både han och min syster kom med i sanningen.

1947 fick jag besök av Arthur Emiot, ett vittne från USA. Entusiastiskt frågade jag var vittnena höll till. Han berättade att det fanns en grupp i Liévin, ungefär en mil därifrån. Det var svårt att ens få tag på en cykel på den tiden, så under flera månader gick jag till och från mötena. Jehovas vittnens verksamhet i Frankrike hade varit förbjuden i åtta år. Det fanns bara 2 380 vittnen i landet, och många av dem kom från Polen. Men den 1 september 1947 blev vår verksamhet i Frankrike lagligen erkänd igen. Ett avdelningskontor upprättades i Villa Guibert i Paris. Eftersom det inte fanns en enda pionjär i Frankrike, gick det i december 1947 ut en vädjan i den franska upplagan av Informationer (numera Tjänsten för Guds kungarike) om att det behövdes pionjärer, som skulle använda 150 timmar i månaden i tjänsten. (1949 sänktes timkvoten till 100 timmar.) Med den fasta övertygelsen om att ”[Guds] ord är sanning”, enligt Johannes 17:17, blev jag döpt 1948, och i december 1949 började jag som pionjär.

Från fängelse tillbaka till Dunkerque

Mitt första förordnande, Agen i södra Frankrike, blev kortvarigt. Eftersom jag inte längre var gruvarbetare inkallades jag till militärtjänst. Jag vägrade ta värvning, så jag sattes i fängelse. Jag fick inte ha någon bibel, men jag lyckades få tag i några sidor från Psalmerna. De gav mig stor uppmuntran. När jag frigavs stod jag inför ett beslut: Ska jag sluta i heltidstjänsten och leva ett mer normalt liv? Återigen fick jag hjälp av min bibelläsning. Jag mediterade över Paulus ord i Filipperna 4:11–13: ”Allt har jag styrka till genom honom som ger mig kraft.” Jag bestämde mig för att fortsätta som pionjär. 1950 fick jag ett nytt förordnande, Dunkerque, en hamnstad där jag hade predikat tidigare.

Jag hade ingenting när jag kom dit. Staden hade skadats svårt under andra världskriget, och det var inte lätt att få någonstans att bo. Jag bestämde mig för att besöka en familj jag hade vittnat för tidigare, och frun i huset blev överlycklig: ”Åh, monsieur Leroy, du har blivit frigiven! Min man brukar säga att om det fanns fler män som du skulle det aldrig ha blivit något krig.” De hade ett litet pensionat, så jag fick bo där tills turistsäsongen startade. Samma dag erbjöd Arthur Emiots bror, Evans, mig ett arbete. * Han var tolk i hamnen och letade efter en nattvakt till ett fartyg. Han introducerade mig för en styrman på fartyget. Nyss utsläppt från fängelset var jag smal som en sticka. När Evans förklarade varför, sade styrmannen till mig att ta för mig av maten i kylskåpet. På en och samma dag fick jag bostad, arbete och mat! Min tillit till Jesu ord i Matteus 6:25–33 hade verkligen stärkts.

När turistsäsongen startade var jag och min pionjärkamrat, Simon Apolinarski, tvungna att söka annan bostad, men vi var inställda på att inte ge upp vårt förordnande. Vi fick bo i ett gammalt stall, där vi sov på halmmadrasser. Dagarna tillbringade vi ute i tjänsten. Vi vittnade för mannen som ägde stallet, och han var en av många som tog emot sanningen. Inte långt därefter hade den lokala dagspressen en artikel som varnade invånarna i Dunkerque för ”Jehovas vittnens anstormning i området”. Ändå var Simon och jag och en handfull förkunnare de enda vittnena där! När vi mötte motstånd uppmuntrades vi av att meditera över vårt kristna hopp och över hur Jehova hade tagit hand om oss. Det fanns omkring 30 verksamma förkunnare i Dunkerque när jag fick ett nytt förordnande 1952.

Styrkt för nya uppdrag

Efter en kort vistelse i Amiens förordnades jag som pmsu i Boulogne-Billancourt, en förort till Paris. Jag hade många bibelstudier, och några av dem blev längre fram heltidstjänare och missionärer. En ung man, Guy Mabilat, tog emot sanningen och blev sedan kretstillsyningsman och även områdestillsyningsman. Längre fram var han tillsyningsman för byggandet av tryckeriet vid nuvarande Betel i Louviers strax utanför Paris. Alla bibliska resonemang i tjänsten inskärpte Guds ord hos mig ännu mer och fyllde mig med glädje och hjälpte mig att utveckla min undervisningsförmåga.

Sedan, som från ingenstans, fick jag 1953 ett förordnande som kretstillsyningsman i Alsace-Lorraine, ett område som mellan 1871 och 1945 hade ockuperats av Tyskland två gånger. Jag behövde därför lära mig lite tyska. När jag började i kretstjänsten fanns det inte många bilar, tv-apparater eller skrivmaskiner i det området och inte heller några transistorradioapparater eller persondatorer. Men jag levde varken ett tråkigt eller spartanskt liv. Det var faktiskt en helt underbar tid. Det var enklare att följa Bibelns råd att ha ett ”ogrumlat” öga, för det fanns färre saker som distraherade en i tjänsten för Jehova än det finns i dag. (Matt. 6:19–22)

Sammankomsten ”Triumferande Riket” i Paris 1955 kommer jag aldrig att glömma. Där träffade jag min blivande hustru, Irène Kolanski, som hade börjat i heltidstjänsten året före mig. Hennes polska föräldrar hade varit i sanningen i många år. I Frankrike hade de fått besök av Adolf Weber, som hade varit broder Russells trädgårdsmästare. Han hade kommit till Europa för att förkunna de goda nyheterna. Irène och jag gifte oss 1956, och hon följde med mig i kretstjänsten. Vilket underbart stöd hon har varit under årens lopp!

Två år senare väntade ännu en överraskning – jag förordnades som områdestillsyningsman. Men eftersom det inte fanns tillräckligt med kvalificerade bröder fortsatte jag att besöka några församlingar som kretstillsyningsman. Jag hade verkligen fullt upp! Förutom att jag skulle predika 100 timmar varje månad skulle jag varje vecka hålla tal, besöka tre bokstudiegrupper, gå igenom olika handlingar och sammanställa rapporter. Hur skulle jag någonsin kunna få loss tid för min bibelläsning? Jag såg bara en möjlighet – jag skar ut sidor ur en gammal bibel och hade några sidor med mig. Så fort jag fick vänta på någon tog jag fram sidorna och läste. Dessa korta stunder av andlig stimulans stärkte mig i min föresats att fortsätta mitt uppdrag.

Irène och jag inbjöds 1967 att bli fasta medlemmar av Betelfamiljen i Boulogne-Billancourt. Jag fick arbeta på Tjänsteavdelningen, och nu, över 40 år senare, har jag fortfarande det privilegiet. En sak som jag uppskattar med min uppgift är att jag fått svara på brev med bibliska frågor. Jag tycker verkligen om att gräva i Guds ord och ”försvara ... de goda nyheterna”! (Fil. 1:7) Jag tycker också om att få ta upp olika bibliska ämnen när jag leder morgontillbedjan före frukost. 1976 förordnades jag som medlem av avdelningskontorets kommitté i Frankrike.

Den bästa levnadsvägen

Jag har gått igenom olika prövningar i livet, men den allra svåraste tiden upplever jag just nu, när ålder och krämpor begränsar vad Irène och jag kan göra. Men vi håller vårt hopp levande genom att läsa och studera Guds ord tillsammans. Vi tycker om att ta bussen till vårt distrikt för att dela med oss av detta hopp till andra. Det vi har varit med om under sammanlagt mer än 120 år i heltidstjänsten får oss att varmt rekommendera den här levnadsvägen till alla som vill ha ett spännande, trevligt och meningsfullt liv. När kung David skrev orden i Psalm 37:25 hade han ”blivit gammal”, men precis som han har jag ”aldrig sett den rättfärdige övergiven”.

Genom hela livet har Jehova styrkt mig med hjälp av sitt ord. Mina släktingar förutspådde för mer än 60 år sedan att bibelläsning skulle bli en livslång vana för mig. De hade rätt. Det har det blivit – en daglig vana som jag aldrig ångrat!

[Fotnoter]

^ § 8 Gavs ut 1944 (på svenska 1946) men trycks inte längre.

^ § 14 I Vakttornet för 1 januari 1999, sidan 22 och 23, finns mer att läsa om Evans Emiot.

[Bild på sidan 5]

Simon och jag.

[Bild på sidan 5]

En bibel som liknar den första bibel jag fick.

[Bild på sidan 5]

Som områdestillsyningsman.

[Bild på sidan 6]

På vår bröllopsdag.

[Bild på sidan 6]

Irène och jag tycker om att läsa och studera Bibeln.