Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Hon försvarade Guds folk

Hon försvarade Guds folk

Efterlikna deras tro

Hon försvarade Guds folk

ESTER försökte intala sig själv att hon inte behövde vara rädd när hon närmade sig förgården i palatset i Susa. Det var inte så lätt. Palatset var utsmyckat med väggreliefer av färgat glaserat tegel som föreställde bevingade tjurar, bågskyttar och lejon. Där fanns ståtliga kolonner och imponerande statyer. Till och med själva läget ovanpå enorma avsatser nära de snöklädda Zagrosbergen, där man hade utsikt över den rena och klara floden Choaspes, var uttänkt för att göra alla besökare medvetna om vilken oerhörd makt den här härskaren hade, den man som Ester skulle träffa och som kallade sig själv ”den store kungen”. Hon var dessutom gift med honom.

Hon var gift med kungen! Vilken annorlunda man Ahasveros var jämfört med vad en ung judisk flicka förmodligen hade tänkt sig. * Kungen hade inte Abraham som föredöme. Abraham hade ju ödmjukt följt Guds befallning att lyssna på sin hustru, Sara. (1 Moseboken 21:12) Den här kungen visste mycket lite eller ingenting alls om Esters Gud, Jehova, eller något om Moses lag. Däremot kände Ahasveros mycket väl till den persiska lagen, och den sade bland annat att det som Ester skulle göra var förbjudet. Vad tänkte hon göra? I lagen stod det att alla som gick in till den persiske kungen utan att ha blivit kallade riskerade sitt liv. Kungen hade inte kallat på Ester, men hon tänkte gå in till honom ändå. När hon närmade sig den inre förgården, där kungen kunde se henne från tronen, så kändes det kanske som att hon gick mot en säker död. (Ester 4:11; 5:1)

Varför ville hon utsätta sig för en sådan risk? Och vad kan vi lära oss av att Ester hade så stark tro? Vi ska först se hur det kom sig att Ester hamnade i den här högst ovanliga situationen att bli drottning av Persien.

Ett ”vackert utseende”

Ester var föräldralös. Vi vet inte mycket mer om hennes föräldrar än att de gav henne namnet Hadassa, som är hebreiska för ”myrten”, en ljuvlig buske med vita blommor. När Esters föräldrar dog tog en snäll släkting hand om henne. Han hette Mordokaj och var hennes kusin, men han var mycket äldre än hon. Mordokaj tog med sig Ester hem och behandlade henne som sin egen dotter. (Ester 2:5–7, 15)

Mordokaj och Ester var judar och bodde i exil i Susa, perserrikets huvudstad. Där blev de säkert föraktade för sin religion och för att de ville följa Guds lagar. Något som förmodligen bidrog till Mordokajs och Esters goda förhållande var att han undervisade henne om Jehova, den barmhärtige Gud som hade räddat sitt folk ur många svåra situationer – och som skulle göra det igen. (3 Moseboken 26:44, 45) Det är tydligt att det utvecklades en kärleksfull och lojal relation mellan dem.

Mordokaj arbetade som någon slags ämbetsman vid borgen i Susa. Han brukade sitta i kungens port tillsammans med andra som var i kungens tjänst. (Ester 2:19, 21; 3:3) Vi kan bara gissa hur Esters vardag såg ut när hon växte upp, men vi vågar nog säga att hon tog god hand om sin äldre kusin och hemmet där de bodde. Det låg förmodligen i de lite enklare kvarteren, mitt emot palatset på andra sidan floden. Hon kanske tyckte om att gå till marknaden i Susa, där guldsmeder och silversmeder och andra köpmän erbjöd sina varor. Ester trodde nog inte att hon skulle bli van vid sådan lyx. Inte ens i sin vildaste fantasi kunde hon föreställa sig vad som låg framför henne.

En drottning blir avsatt

En dag surrade hela staden av rykten om vad som hade hänt i palatset. Kung Ahasveros hade haft en bankett och bjudit de förnäma gästerna på överdådig mat och fint vin. Han bestämde sig för att kalla in sin vackra drottning, Vasti, som hade en egen festmåltid tillsammans med de andra kvinnorna. Men Vasti vägrade komma. Förödmjukad och rasande frågade kungen sina rådgivare hur Vasti skulle straffas. Och vad hände? Hon blev avsatt som drottning. Kungens tjänare började leta i hela riket efter vackra unga jungfrur. En av dem skulle få bli hans nya drottning. (Ester 1:1–2:4)

Man kan tänka sig att Mordokaj såg med både stolthet och lite oro på Ester och noterade att hans lilla kusin växte upp till en riktig skönhet. Det sägs att ”den unga kvinnan hade skön gestalt och vackert utseende”. (Ester 2:7) Fysisk skönhet är tilltalande, men den måste förenas med vishet och blygsamhet. Annars kan den bli en grogrund för fåfänga, stolthet och andra fula egenskaper. (Ordspråksboken 11:22) Har du sett något exempel på det? Hur skulle det bli för Ester? Skulle hennes skönhet bli en tillgång eller en belastning? Det skulle framtiden få utvisa.

Kungens tjänare hade lagt märke till Ester, så hon blev en av de utvalda. De hämtade henne hos Mordokaj och tog med henne till det storslagna palatset på andra sidan floden. (Ester 2:8) Det måste ha varit svårt för dem att skiljas åt, de var ju som far och dotter. Mordokaj ville så klart inte att hans adopterade dotter skulle gifta sig med en icke troende, inte ens om han var kung, men saker och ting låg utanför hans kontroll. Ester lyssnade nog mycket uppmärksamt på Mordokajs goda råd innan hon fördes bort till hovet. På väg till palatset var det säkert många tankar som flög genom huvudet. Hur skulle livet bli nu?

Hon vann ”ynnest hos alla som såg henne”

Ester kastades in i en värld som var fullständigt okänd och främmande. Hon var tillsammans med ”många unga kvinnor” som hade kommit dit från alla delar av det stora perserriket. Deras kulturer, språk och sätt att uppföra sig var nog väldigt olika. Under uppsikt av Hegaj, en ämbetsman vid hovet, fick de unga kvinnorna gå på skönhetsbehandlingar under ett helt år. De fick till exempel massage med väldoftande oljor. (Ester 2:8, 12) I den här miljön kunde nog de unga kvinnorna bli väldigt utseendefixerade, och dessutom var det säkert vanligt med både fåfänga och rivalitet. Hur påverkades Ester av det?

Ingen brydde sig mer om Ester än Mordokaj. Dag efter dag gick Mordokaj så nära kvinnornas hus han kunde för att försöka ta reda på hur det gick för Ester. (Ester 2:11) Och när han lyckades få fram lite information, kanske tack vare hjälpsamma tjänare i kungens hushåll, så fick han säkert anledning att stolt sträcka på sig. Varför det?

Ester hade gjort sådant intryck på Hegaj att han visade henne stor omtanke och tillgivenhet. Han gav henne sju unga kvinnliga tjänare och den bästa platsen i kvinnornas hus. Bibeln berättar: ”Under tiden vann Ester ständigt ynnest hos alla som såg henne.” (Ester 2:9, 15) Var det bara hennes skönhet som gjorde intryck? Nej, så enkelt var det inte.

Vi läser till exempel: ”Ester hade inte berättat något om sitt folk och sina släktingar, ty Mordokaj hade befallt henne att hon inte skulle berätta något.” (Ester 2:10) Mordokaj hade bett Ester att vara diskret med att hon var judinna. Han hade nog goda skäl att misstänka att männen och kvinnorna vid det persiska hovet var fördomsfulla mot judar. Tänk vilken lättnad det var för Mordokaj att höra att Ester insiktsfullt fortsatte att följa hans råd, trots att han inte hade uppsikt över henne.

Unga människor som växer upp i dag kan också glädja sina föräldrar eller andra som engagerar sig i deras fostran. När föräldrarna inte är i närheten och de är omgivna av människor som är ytliga, omoraliska eller onda, så behöver de inte låta sig påverkas. De kan ändå välja att göra det som är rätt och riktigt. När de gör det så liknar de Ester och gläder Jehovas hjärta. (Ordspråksboken 27:11)

Nu var tiden inne för Ester att visas upp för kungen. Hon fick möjligheten att välja något som hon ville ha, precis vad som helst. Kanske något som skulle göra henne ännu vackrare. Men hon var blygsam och följde Hegajs råd. Hon bad inte om något annat än det han föreslog. (Ester 2:15) Hon insåg säkert att enbart skönhet inte skulle vinna kungens hjärta och att egenskaper som blygsamhet och ödmjukhet var sällsynta där vid hovet. Hade hon rätt?

Berättelsen fortsätter: ”Kungen kom att älska Ester mer än alla de andra kvinnorna, ja, hon vann hans ynnest och tillgivenhet framför alla de andra jungfrurna. Han satte därför den kungliga huvudprydnaden på hennes huvud och gjorde henne till drottning i Vastis ställe.” (Ester 2:17) Det måste ha varit svårt för den här unga och ödmjuka judinnan att anpassa sig till sitt nya liv – nu var hon nybliven drottning och gift med den mäktigaste härskaren på jorden vid den tiden. Steg det henne åt huvudet och gjorde henne stolt?

Långt ifrån! Ester fortsatte att lyssna på sin styvfar och följa hans råd. Hon berättade inte om sin judiska bakgrund. Och när Mordokaj avslöjade en sammansvärjning som gick ut på att döda Ahasveros, så vidarebefordrade Ester hans meddelande till kungen så att de skyldiga fick sitt straff. (Ester 2:20–23) Hon visade att hon hade stark tro på Gud genom att vara blygsam och resonlig. Att vara lydig och foglig ses knappast som en fördel i dag. Det är snarare trots och upproriskhet som gäller. Men om man har stark tro, som Ester, så värdesätter man lydnad.

Esters tro blir prövad

En man som hette Haman hade fått ökat inflytande vid hovet. Kungen utnämnde honom till statsminister, och han blev kungens främste rådgivare. Haman var alltså den näst mäktigaste mannen i hela riket. Kungen befallde till och med att alla som träffade Haman skulle buga sig för honom. (Ester 3:1–4) För Mordokaj innebar den här befallningen ett problem. Han var helt inställd på att lyda kungen, men inte om han var tvungen att trotsa Gud. Det råkade vara så att Haman var agagit. Det betydde att han var ättling till kung Agag, en amalekit som avrättades av Guds profet Samuel. (1 Samuelsboken 15:33) Amalekiterna var så onda att de hade gjort sig till Jehovas och Israels fiender. Som folk betraktat var amalekiterna fördömda av Gud. * (5 Moseboken 25:19) Hur skulle en trogen jude kunna buga sig för en amalekit av kunglig börd? Det kunde i alla fall inte Mordokaj. Inga påtryckningar fick honom att buga sig. Även män och kvinnor i vår tid har riskerat sina liv för att följa den här principen: ”Vi måste lyda Gud som vår härskare mer än människor.” (Apostlagärningarna 5:29)

Haman var rasande. Han ville hitta ett sätt att döda Mordokaj. Men det var inte nog, han ville utplåna hela hans folk! Haman talade med kungen och svartmålade judarna. Utan att namnge dem sade han att de var ett obetydligt folk ”som bor kringspritt och avskilt bland folken”. Men ännu värre var att han påstod att de inte lydde kungens lagar. Han framställde dem som hotfulla rebeller. Han erbjöd en enorm summa pengar för att bekosta avrättningen av alla judar i riket. * Haman fick kungens egen signetring för att kunna utfärda vilken order han ville. (Ester 3:5–10)

Strax satte budbärare i väg i sporrsträck till varje hörn av det vidsträckta riket för att offentliggöra dödsdomen över det judiska folket. Tänk dig hur det togs emot långt borta i Jerusalem. En liten grupp judar som hade återvänt från exilen i Babylon höll på att återuppbygga staden, men den hade inte ens några skyddande murar än. Mordokajs tankar kanske gick till judarna där, och han tänkte kanske på sina egna vänner och släktingar i Susa när han hörde den förskräckliga nyheten. Fullständigt förtvivlad rev han sönder sina kläder, klädde sig i säck och aska och gick ut mitt i staden och ropade ut sin sorg. Men Haman satte sig ner och drack med kungen, inte det minsta berörd av den sorg som han hade orsakat judarna och alla deras vänner i Susa. (Ester 3:12–4:1)

Mordokaj förstod att något måste göras. Men vad? Ester hörde att han sörjde och skickade kläder till honom, men Mordokaj vägrade att låta sig tröstas. Han hade kanske länge undrat varför hans Gud, Jehova, tillät att hans älskade Ester togs ifrån honom och blev hustru åt en hednisk kung. Nu började det hela klarna. Mordokaj skickade ett meddelande till drottningen och uppmanade henne att gå in till kungen för att försvara ”sitt eget folk”. (Ester 4:4–8)

Ester måste ha blivit som bedövad inombords när hon fick meddelandet. Det här var den största utmaningen för hennes tro hittills. Hon var rädd, och det erkände hon villigt när hon svarade Mordokaj. Hon påminde honom vad som stod i kungens lag. Det innebar dödsstraff att gå in till kungen utan att vara kallad. Det var bara om kungen räckte ut sin gyllene spira som man blev benådad. Och varför skulle kungen visa henne ynnest? Hon tänkte kanske på Vasti och kungens reaktion när Vasti vägrade komma på hans befallning. Ester berättade för Mordokaj att kungen inte hade sänt bud efter henne på en hel månad! Kungen hade försummat henne, och det gav henne tillräcklig anledning att misstänka att den lynnige kungen inte var så vänligt inställd längre. * (Ester 4:9–11)

Mordokaj ville motivera Ester att visa tro och var mycket uppriktig mot henne. Han förklarade rakt på sak att vare sig hon gjorde något eller inte, så skulle judarna bli räddade på något sätt. Men kunde hon själv vara säker på att klara sig när förföljelsen väl satte i gång? Här visade Mordokaj sin orubbliga tro på Jehova, som aldrig skulle låta sitt folk utrotas eller svika sina löften. (Josua 23:14) Mordokaj frågade Ester: ”Vem vet om det inte är för en tid som denna som du har uppnått kunglig värdighet?” (Ester 4:12–14) Mordokaj förtröstade fullständigt på sin Gud, Jehova. Gör vi också det? (Ordspråksboken 3:5, 6)

Tro som övervinner dödsfruktan

Nu var det avgörande ögonblicket inne. Ester meddelade Mordokaj sin önskan att hon och alla judarna i Susa skulle fasta i tre dagar. Och så avslutar Ester med några ord som nästan blivit bevingade i all sin enkelhet. De speglar verkligen hennes tro och mod: ”Om jag skall förgås, så må jag förgås.” (Ester 4:15–17) Hon hade nog aldrig bett så intensivt som under de tre dagarna. Men så var stunden inne. Hon klädde sig i sin vackraste kungliga skrud och gjorde allt för att vara till kungens behag. Sedan gick hon i väg.

Som det beskrevs i början av den här artikeln så gick hon till kungens hov. Vi kan bara föreställa oss vilken oro och vilka intensiva böner som fyllde hennes sinne och hjärta. Hon kom in på förgården där hon kunde se Ahasveros sitta på sin tron. Hon kanske försökte avläsa hans ansiktsuttryck bakom det trimmade, närmast symmetriska skägget och de välskötta lockarna vid tinningarna. Om hon var tvungen att vänta så måste det ha känts som en hel evighet. Men så fäste Ahasveros blicken på henne, och det fanns inte längre någon återvändo. Han blev säkert överraskad att se henne. Men hans ansikte veknade, och han räckte ut sin gyllene spira! (Ester 5:1, 2)

Ester beviljades audiens. Kungen ville höra hennes ärende. Ester ställde sig på Guds och sitt folks sida och visade stark tro. Hon blev ett föredöme för alla Guds tjänare genom tiderna. Men det här var bara början. Hur skulle hon kunna bevisa för kungen att hans favoritrådgivare Haman var en ondskefull intrigmakare? Vad skulle hon kunna göra för att rädda sitt folk? Det får vi se i en kommande artikel.

[Fotnoter]

^ § 4 Ahasveros anses allmänt vara densamme som Xerxes I, som regerade över det persiska riket i början av 400-talet f.v.t.

^ § 24 Haman kan ha varit en av de sista amalekiterna, eftersom ”den kvarleva som hade sluppit undan av Amalek” dödades redan på kung Hiskias tid. (1 Krönikeboken 4:43)

^ § 25 Haman erbjöd Ahasveros 10 000 talenter silver, vilket i dagens penningvärde motsvarar många hundra miljoner kronor. Om Ahasveros var densamme som Xerxes I, så var Hamans erbjudande säkert mycket frestande. Xerxes förlorade en förmögenhet i det ödesdigra kriget mot grekerna, som han utkämpade innan giftermålet med Ester.

^ § 28 Xerxes I var känd för sitt ombytliga och våldsamma humör. Den grekiske historikern Herodotos ger några exempel från kriget mot Grekland. Kungen hade gett befallning om att konstruera en pontonbro av skepp över Hellesponten. När pontonbron blev förstörd i en storm befallde han att ingenjörerna skulle halshuggas och att hans män skulle ”straffa” Hellesponten genom att piska på vattnet och samtidigt läsa upp en förolämpande proklamation. Vid samma fälttåg hände det att en rik man vädjade att hans son skulle slippa tjänstgöra i armén. Då lät Xerxes hugga sonen mitt itu och hänga upp honom som avskräckande exempel.

[Bild på sidan 19]

Mordokaj hade goda skäl att vara stolt över sin adoptivdotter.

[Bild på sidan 20]

Ester visste att ödmjukhet och vishet var mycket viktigare än ett vackert utseende.

[Bild på sidorna 22, 23]

Ester riskerade sitt liv för att försvara Guds folk.