Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jag ville bli som Jeftas dotter

Jag ville bli som Jeftas dotter

Jag ville bli som Jeftas dotter

Berättat av Joanna Soans

Redan i tonåren drömde jag om att få bli som Jeftas dotter. Jag ska försöka förklara varför och berätta hur mitt liv nästan blev som hennes till sist.

ÅR 1956 var jag för första gången med vid Jehovas vittnens sammankomst i Bombay (nu Mumbai) i Indien, och det förändrade hela mitt liv. Jag blev djupt berörd av ett tal som handlade om Jeftas dotter.

Du kanske har läst berättelsen om Jeftas dotter i Bibeln. Hon var tydligtvis bara i tonåren när hon gick med på att aldrig gifta sig, eftersom hon ville hjälpa sin far att hålla ett löfte han hade gett. Sedan tjänade hon som ogift i Jehovas hus, alltså i tältboningen, resten av sitt liv. (Domarboken 11:28–40)

Jag önskade verkligen att jag kunde få göra precis som hon! Men jag hade ett stort problem – att vara ogift gick tvärtemot alla de kulturella sedvänjorna i Indien på den tiden.

Min familjebakgrund

Mina föräldrar, Benjamin och Marcelina Soans, fick sex barn, och jag var det femte. Vi bodde i Udipi, en stad på Indiens västkust. Mitt modersmål är tulu, ett språk som talas av omkring två miljoner människor. Men de flesta i Udipi var ändå tvungna att prata kannada i skolan.

Att gifta sig och få barn har alltid varit en viktig del av livet i min hemtrakt. När jag växte upp hörde jag aldrig några ord eller uttryck för ”ensamstående”, ”ensamhet” eller ”hemlängtan”. Det var som om det inte existerade. Vår familj bodde tillsammans med mormor, morfar, farmor, farfar, moster, morbror, faster och farbror och ett tiotal kusiner.

Jag är uppvuxen i en matrilinjär kultur, dvs. barnen räknas till moderns familj. Även släktskapet räknas på moderns sida, och döttrarna har rätt till största delen av arvet. I vissa tulusamhällen fortsätter flickorna att bo hos sin mamma när de gifter sig, och männen får helt enkelt flytta in hos dem.

Vår familj hade bytt religion till kristendomen, så vi skilde oss en del från andra. Varje kväll bad farfar med oss och läste för oss ur Bibeln på tulu. Så fort han öppnade sin välanvända bibel och läste för oss var det som om han öppnade en ask med juveler, helt fantastiskt! Psalm 23:1 fascinerade mig: ”Jehova är min herde. Ingenting skall fattas mig.” Jag undrade vem Jehova var och varför han kallas för en herde.

Fjällen föll från mina ögon

Det blev ekonomiska svårigheter efter andra världskriget och därför flyttade vi till Bombay, över 90 mil bort. Där fick min far besök av två vittnen 1945 som gav honom ett litet bibliskt häfte. Far sög i sig budskapet som den torra marken suger upp regnet, och han började dela med sig av budskapet till andra som talade kannada. I början av 1950-talet hade den lilla studiegruppen vuxit till den första församlingen för kannada-talande i Bombay.

Min far och mor lärde oss barn att läsa Bibeln flitigt och att bli duktiga på att undervisa andra. Varje dag tog de vara på möjligheter att be och studera med oss. (5 Moseboken 6:6, 7; 2 Timoteus 3:14–16) En dag när jag läste Bibeln var det som om fjäll föll från mina ögon. Jag förstod varför Jehova liknas vid en herde – det är för att han vägleder och skyddar sina tillbedjare och ger dem andlig mat. (Psalm 23:1–6; 83:18)

Jehova höll mig i handen

Jag blev döpt strax efter sammankomsten i Bombay 1956 som betydde så mycket för mig. Sex månader senare följde jag min storebror Prabhakars exempel och blev heltidsförkunnare. Jag ville verkligen dela med mig av Bibelns sanningar till andra, men jag blev alldeles torr i munnen så fort jag försökte berätta om min tro. Jag stammade och darrade på rösten. ”Jag kan bara göra det här med Jehovas hjälp!” sade jag högt till mig själv.

Jehova hjälpte mig när de kanadensiska missionärerna Homer och Ruth McKay kom till Indien. De hade fått utbildning vid Jehovas vittnens missionärsskola i New York 1947. Man kanske kan säga att de höll mig i handen när jag gjorde mina första klumpiga försök i tjänsten. Ruth hjälpte mig regelbundet att öva vad jag skulle säga vid dörrarna. Hon visste exakt hur hon skulle göra för att lugna mig. Hon höll mina darrande händer och sade: ”Oroa dig inte kära vän, nu försöker vi med nästa hus.” Hennes trygghet och tröst gjorde att jag repade mod.

En dag fick jag beskedet att Elizabeth Chakranarayan, en äldre och mycket erfaren förkunnare, skulle bli min nya samarbetspartner. Min första reaktion var: ”Hur ska jag kunna bo med den här systern? Hon är ju mycket äldre än jag!” Men det visade sig att hon var just vad jag behövde.

”Vi är aldrig riktigt ensamma”

Vårt första uppdrag blev Aurangabad, en historisk stad omkring 40 mil öster om Bombay. Det gick snart upp för oss att vi var de enda två vittnena i hela staden med närmare en miljon invånare. Och dessutom skulle jag bli tvungen att lära mig marathi, det största språket som talades där.

Ibland sköljde vågor av ensamhetskänslor över mig, och jag grät och kände mig lika övergiven som ett barn utan sin mor. Men Elizabeths moderliga ton tröstade mig. ”Man kan känna sig ensam ibland, men vi är aldrig riktigt ensamma”, sade hon. ”Även om du är långt borta från dina vänner och släktingar så är alltid Jehova med dig. Om du gör honom till din vän kommer ensamheten att flyga sin kos.” Det är ett råd som jag har tagit till mig.

När vi hade ont om pengar fick vi gå. Ibland gick vi närmare två mil om dagen på dammiga och smutsiga vägar, i både sol och regn. På sommaren var det ofta 40 grader varmt. Under monsunregnen kunde vissa delar av området vi bearbetade vara leriga i flera månader. Men vi tyckte faktiskt att de kulturella skillnaderna var svårare att hantera än vädret.

Kvinnor samtalade inte med män offentligt om de inte var släkt, och det var väldigt sällsynt att kvinnor undervisade män. Så vi blev hånade och attackerade på olika sätt. Under de första sex månaderna var det bara vi två som träffades varje vecka och hade bibliska möten. Men så småningom började intresserade människor vara med. Snart var vi en liten grupp. Några följde rentav med oss i predikoarbetet.

”Fortsätt att utvecklas!”

Efter ungefär två och ett halvt år fick vi komma tillbaka till Bombay. Elizabeth fortsatte förkunna, men jag blev ombedd att hjälpa min far att översätta. På den tiden var han den ende som översatte vår bibliska litteratur till kannada. Han blev glad över min hjälp, eftersom han dessutom hade mycket att sköta i församlingen.

År 1966 återvände mina föräldrar till Udipi, där vi bodde från början. När far lämnade Bombay sade han till mig: ”Fortsätt att utvecklas, min flicka. Översätt enkelt och klart. Var inte för självsäker, utan var ödmjuk. Förtrösta på Jehova.” Det var hans sista råd till mig, för han dog en kort tid senare i Udipi. Jag har alltid försökt följa hans råd i mitt arbete som översättare.

”Vill du inte gifta dig?”

I Indien brukar man arrangera äktenskapen åt sina barn redan när de är ganska unga och uppmuntra dem att bilda familj. Så folk har ofta frågat: ”Vill du inte gifta dig? Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Känner du dig inte ensam?”

Ibland gick luften ur mig när de där frågorna ställdes om och om igen. Jag visade inte mina känslor offentligt, men jag lättade mitt hjärta för Jehova så fort jag var för mig själv. Det var en tröst att veta att Jehova inte tyckte att jag var mindre värd bara för att jag var singel. För att få ny kraft att fortsätta tjäna honom utan att vara distraherad tänkte jag både på Jeftas dotter och på Jesus – de var ju båda ogifta och helt inriktade på att göra Guds vilja. (Johannes 4:34)

En gåva från Jehova

Elizabeth och jag var nära vänner i nästan 50 år. Hon var 98 år när hon dog 2005. Hon hade dålig syn och kunde inte läsa Bibeln de sista åren hon var i livet, så i stället bad hon innerligt och öppet till Jehova under en stor del av dagen. Ibland trodde jag att hon resonerade om något bibelställe med någon på rummet, men så upptäckte jag att hon bad till Jehova. Han var en verklig person för henne, nästan lika verklig som om hon kunde se honom. Jag har insett att det är nyckeln till att vara uthållig i tjänsten för Gud, som Jeftas dotter. Jag är så tacksam mot Jehova för att han gav mig en äldre, mogen syster som kunde vara min mentor när jag var ung, och som stod vid min sida i vått och torrt. (Predikaren 4:9, 10)

Tänk vilka välsignelser jag har fått när jag har försökt efterlikna Jeftas dotter i tjänsten för Jehova! Tack vare att jag har varit ogift och följt Bibelns råd så har jag fått ett innehållsrikt och givande liv, precis som man får när man ”ständigt står till tjänst för Herren utan att låta sig distraheras”. (1 Korinthierna 7:35)

[Bild på sidan 28]

Min far håller ett offentligt tal i Bombay på 1950-talet.

[Bild på sidan 28]

Tillsammans med Elizabeth strax innan hon dog.

[Bild på sidan 29]

Vi annonserar ett bibliskt föredrag i Bombay 1960.

[Bild på sidan 29]

Med några medarbetare på översättningskontoret.