Tjänade du Jehova en gång i tiden? Du kanske vill börja tjäna honom igen, men undrar om han skulle välkomna dig tillbaka? Läs den här och nästa artikel noga. De är skrivna särskilt med tanke på dig.

”JAG bad till Jehova att han skulle låta mig få komma tillbaka och att han skulle förlåta mig för att jag sårat honom.” Så sa en kvinna som hade kommit långt bort från den kristna tron och som inte längre levde enligt de kristna principer som hennes föräldrar lärt henne. Känner du för henne? Undrar du: Hur känner Gud för dem som en gång tjänade honom? Kommer han ihåg dem? Vill han att de ska ”komma hem”? För att få svar på de här frågorna ska vi undersöka några ord som Jeremia skrivit. Svaren kommer säkert att värma ditt hjärta. (Läs Jeremia 31:18–20.)

Tänk på hur förhållandena var när Jeremia skrev. År 740 f.v.t., långt före Jeremias tid, tillät Jehova att tiostammarsriket Israel fördes i landsflykt av assyrierna. * Gud tillät den här katastrofen för att tukta sitt folk som hade börjat synda allvarligt och ignorerade de upprepade varningarna från hans profeter. (2 Kungaboken 17:5–18) Hade de svårigheter som folket fick uppleva under landsflykten, när de var långt borta från Gud och sitt hemland, fått dem att ändra sig? Hade Jehova glömt dem helt och hållet? Skulle han någonsin välkomna dem tillbaka hem?

”Sedan ... ångrade jag mig”

Folket tog sitt förnuft till fånga under landsflykten och ångrade sig. Jehova lade märke till deras uppriktiga ånger. Lyssna när Jehova beskriver inställningen och känslorna hos de landsflyktiga israeliterna, som omtalas som Efraim.

”Jag har uttryckligen hört Efraim beklaga sig”, säger Jehova. (Vers 18) Han hörde israeliterna sörja över följderna av sitt syndiga handlingssätt. Uttrycket ”beklaga sig” kan avse ”en skakande eller gungande rörelse”, säger en forskare. Israeliterna var som en egensinnig son som bedrövat skakar på huvudet när han tänker på vilka svårigheter hans handlingar har lett till. Han tänker på hur bra han hade det hemma och längtar tillbaka. (Lukas 15:11–17) Vad sa folket?

”Du har tuktat mig ... som en otämjd kalv.” (Vers 18) Folket insåg att de förtjänade tuktan. De hade ju varit som en otämjd kalv. Jämförelsen kan syfta på att de hade varit som en tjurkalv som aldrig skulle ha ”känt av pikstaven om han inte först hade protesterat mot oket”, sägs det i ett uppslagsverk.

”Förmå mig att vända om, och jag skall villigt vända om, ty du är Jehova, min Gud.” (Vers 18) Folket ödmjukade sig och ropade till Gud. Deras syndfulla väg hade fört dem vilse, men nu vädjade de om hjälp att komma tillbaka till  hans ynnest. En översättning lyder: ”Du är vår Gud – låt oss få komma hem.” (Contemporary English Version)

”Sedan ... ångrade jag mig. ... Jag skämdes, och jag kände mig också förödmjukad.” (Vers 19) Människorna var ledsna för att de hade syndat. De erkände sin skuld. De kände sig också skamsna och nedstämda. (Lukas 15:18, 19, 21)

Israeliterna var ångerfulla. De var mycket sorgsna. De bekände sina synder för Gud och övergav sitt onda handlingssätt. Skulle deras ånger få Jehovas hjärta att vekna? Skulle han låta dem komma hem?

”Jag skall helt visst ha medlidande med honom”

Jehova var särskilt fäst vid israeliterna. Han sa: ”Jag har blivit en fader för Israel; och Efraim är min förstfödde.” (Jeremia 31:9) Hur skulle en kärleksfull far kunna vägra att välkomna en son som känner sann ånger? Lägg märke till hur Jehova uttrycker sina ömma känslor för sitt folk.

”Är Efraim en dyrbar son för mig eller ett barn som jag håller kärt? Ty i den utsträckning som jag har talat emot honom skall jag helt visst också komma ihåg honom.” (Vers 20) De här orden är verkligen kärleksfulla! Som en bestämd men kärleksfull förälder hade Gud varit tvungen att tala ”emot” sina barn och gång på gång varna dem för deras syndiga handlingar. När de envist vägrade att lyssna, lät han dem gå i landsflykt – i själva verket lämna hemmet. Men även om han måste straffa dem, glömde han dem inte. Det skulle han aldrig kunna göra. En kärleksfull far glömmer inte sina barn. Men hur kände Jehova det när han såg att hans barn uppriktigt ångrade sig?

”Mina inälvor brusar vilt för honom. * Jag skall helt visst ha medlidande med honom.” (Vers 20) Jehova längtade innerligt efter sina barn. Deras uppriktiga ånger rörde hans hjärta, och han längtade verkligen efter att de skulle komma tillbaka till honom. Jehova ”greps av medlidande”, precis som fadern i Jesu liknelse om den förlorade sonen. Jehova ville verkligen att hans barn skulle komma tillbaka hem. (Lukas 15:20)

”Jehova lät mig komma hem!”

Orden i Jeremia 31:18–20 hjälper oss att förstå hur ömt medlidsam och barmhärtig Jehova är. Han glömmer inte dem som en gång tjänat honom. Vad händer om de vill vända tillbaka till honom? Gud är ”redo att förlåta”. (Psalm 86:5) Han skulle aldrig visa bort dem som kommer till honom med ångerfullt hjärta. (Psalm 51:17) Han är tvärtom glad att få välkomna dem hem. (Lukas 15:22–24)

Kvinnan som nämndes i inledningen tog initiativet till att vända tillbaka till Jehova. Hon besökte en församling av Jehovas vittnen där hon bodde. Först var hon tvungen att övervinna sina egna negativa känslor. ”Jag kände mig så ovärdig”, berättar hon. Men de äldste i församlingen uppmuntrade och hjälpte henne att få tillbaka den andliga styrkan. Med stor uppskattning säger hon: ”Det är så underbart att Jehova lät mig komma hem!”

Om du en gång har tjänat Jehova och vill börja tjäna honom igen, så uppmanar vi dig att besöka församlingen av Jehovas vittnen där du bor. Kom ihåg att Jehova visar medkänsla och är barmhärtig när ångerfulla personer vädjar till honom: ”Låt oss få komma hem.”

Förslag till bibelläsning i april:

▪ Jeremia 17–31

[Fotnoter]