▪ Före sin himmelsfärd gav Jesus sina lärjungar tydliga anvisningar om hur de skulle utföra sin tjänst, men han gav dem inga anvisningar i politiskt hänseende. (Matteus 28:18–20) Hans lärjungar fortsatte att leva efter den princip som Jesus hade gett dem tidigare: ”Betala tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men till Gud det som är Guds.” (Markus 12:17)

Hur kunde den här principen hjälpa Jesu efterföljare att leva i världen utan att vara en del av den? Var drog de gränsen för vad som hörde till staten, eller kejsaren, och det som hörde till Gud?

Aposteln Paulus tyckte att det var att gå över gränsen att som kristen engagera sig i politik. ”Paulus var villig att använda sitt romerska medborgarskap för att dra nytta av det skydd som den juridiska processen kunde ge honom, men han engagerade sig inte i någon lobbyverksamhet för de politiska frågor som var aktuella på den tiden”, sägs det i boken Beyond Good Intentions—A Biblical View of Politics.

Vilken vägledning gav Paulus sina medkristna? Samma bok fortsätter: ”Hans brev till troende i framträdande städer som Korinth, Efesos och till och med Rom röjer inget intresse för världsligt politiskt käbbel.” Författaren påpekar också att Paulus ”manade de kristna att underordna sig styrande myndigheter, men inte någonstans i sina många brev gav han anvisningar om att den lokala kyrkan skulle utöva påtryckningar på offentliga institutioner”. (Romarna 12:18; 13:1, 5–7)

Kristna som levde under åren efter Paulus död hade samma inställning och var noga med att hålla isär sina skyldigheter mot Gud och mot staten. De visade respekt mot den politiska makten men avhöll sig från att engagera sig i politik. I Beyond Good Intentions sägs det: ”Även om de kristna under det första århundradet hade uppfattningen att de skulle respektera de styrande myndigheterna trodde de inte på att engagera sig i politiska frågor.”

Men omkring 300 år efter Jesu död förändrades situationen. Teologen Charles Villa-Vicencio säger: ”När politiska strukturer förändrades under Konstantin, började tydligen många kristna ta arbeten inom statsförvaltningen och armén och ta emot politiska ämbeten.” (Between Christ and Caesar) Med vilket resultat? Vid slutet av 300-talet v.t. hade mixen av politik och religion blivit det romerska rikets statsreligion.

I dag är det många religioner som hävdar att de är kristna samtidigt som de uppmuntrar sina medlemmar att vara politiskt aktiva. Men sådana religioner efterliknar inte Kristus, och inte heller går de i de första kristnas fotspår.