Jehova har öppnat mina ögon

Berättat av Patrice Oyeka

Det var sent på eftermiddagen. Jag hade bestämt mig för att ta livet av mig efter ännu en dag i totalt mörker. Jag var blind och ensam, och det enda jag gjorde var att lyssna på radions skval. Jag hällde gift i ett glas vatten och ställde det på bordet framför mig. Jag tänkte ta ett sista bad, klä mig fint och sedan dricka min dödliga cocktail för att få ett slut på eländet. Varför ville jag ta mitt liv? Och hur kommer det sig att jag fortfarande lever och kan berätta vad som hände?

JAG föddes den 2 februari 1958 i provinsen Kasaï-Oriental i Kongo-Kinshasa. Min pappa dog när jag bara var 9 år, och min storebror tog hand om mig när jag växte upp.

Jag fick jobb på en gummiplantage när jag hade slutat skolan. En morgon 1989 höll jag på med en rapport på kontoret, och plötsligt blev allting bara svart. Först trodde jag att det var ett strömavbrott, men jag kunde höra att generatorn var i gång, och jag visste ju att solen var uppe. Jag fick panik när jag insåg att jag inte kunde se något, inte ens anteckningarna jag hade framför mig.

Jag ropade genast på en av mina medarbetare så att han kunde ta mig till den som var ansvarig för första hjälpen. När han såg att mina näthinnor var skadade förstod han att läget var allvarligt, så han skickade mig till en mer erfaren läkare i huvudstaden, Kinshasa.

Livet i Kinshasa

I Kinshasa träffade jag många ögonläkare, men de kunde inte hjälpa mig. Efter 43 dagar på sjukhus konstaterade läkarna att jag skulle vara blind resten av livet. Mina släktingar tog med mig till en massa olika kyrkor och hoppades att jag skulle bli botad genom ett underverk, men det var lönlöst.

Till slut gav jag upp hoppet om att få synen tillbaka. Mitt liv var ett enda stort mörker. Jag hade förlorat synen, och jag hade blivit av med jobbet. Dessutom länsade min fru huset och lämnade mig. Jag skämdes för att gå ut och träffa andra människor. Jag blev tillbakadragen och tillbringade dagarna inomhus. Jag blev en enstöring och kände mig fullständigt värdelös.

Jag försökte ta mitt liv två gånger. Den andra gången beskrivs i början av den här artikeln. Det var en liten pojke i släkten som räddade livet på mig. Utan att veta vad som fanns i glaset hällde han ut giftet på marken när jag tog mitt bad. Jag är väldigt glad för att han inte smakade på det. Jag blev besviken när jag inte kunde hitta glaset. Senare erkände jag för familjen varför jag letade efter det och vad jag hade tänkt göra.

Jag är tacksam både mot Gud och min familj för att de höll ett öga på mig. Så mina planer på självmord stoppades.

 Jag får tillbaka lusten att leva

En söndag 1992 knackade två Jehovas vittnen på när jag satt och rökte. De gick från hus till hus i området där jag bodde. När de såg att jag var blind läste de Jesaja 35:5 för mig: ”Då skall de blindas ögon öppnas, och de dövas öron skall höra.” Jag blev överlycklig av att få höra de orden! Vittnena försökte inte bota mig mirakulöst, till skillnad från andra samfund jag hade haft kontakt med. De förklarade i stället att jag kunde få synen tillbaka i den nya världen som Gud berättar om i Bibeln, om jag bara lärde känna honom. (Johannes 17:3) Jag började omedelbart studera Bibeln med vittnena, och vi använde boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Jag började också gå på deras möten i Rikets sal och göra förändringar i livet. Jag slutade röka.

Men jag hade svårt att göra andliga framsteg på grund av att jag var blind. Så jag började på en skola för blinda och lärde mig punktskrift. Det gjorde att jag kunde delta i undervisningen som vi får på Rikets sal. Ganska snart kunde jag hjälpa till med predikoarbetet i närheten av mitt hem. Jag började få tillbaka lusten att leva. Jag fortsatte gå framåt och överlämnade mitt liv åt Jehova. Jag blev döpt den 7 maj 1994.

Min kärlek till Jehova och mina medmänniskor blev allt starkare, och jag kände att jag ville börja predika på heltid. Den 1 december 1995 började jag därför som reguljär pionjär, eller heltidsförkunnare. Jag har också haft privilegiet att få tjäna som äldste i församlingen sedan februari 2004. Ibland blir jag inbjuden att hålla bibliska föreläsningar i andra församlingar i närheten. Alla de här välsignelserna ger mitt liv mening och påminner mig om att inga funktionshinder behöver hålla oss tillbaka från att tjäna Jehova Gud.

Jehova har gett mig ”ögon”

Som jag nämnde tidigare lämnade min fru mig när jag blev blind. Men jag har fått en alldeles speciell gåva från Jehova. På sätt och vis kan man säga att han har gett mig nya ögon. Anny Mavambu, som ville gifta sig med mig trots min fysiska begränsning, har blivit mina ögon. Hon är också pionjär, så hon följer alltid med mig i predikoarbetet. Dessutom läser hon källmaterialet till mina tal så att jag kan skriva mina anteckningar med punktskrift. Hon är en fantastisk hustru som stämmer bra in på beskrivningen i Ordspråksboken 19:14: ”Hus och förmögenhet är arv från fäder, men en omdömesgill hustru är från Jehova.”

Vi har också fått två barn, en pojke och en flicka – gåvor från Jehova. Jag längtar så otroligt efter att få se deras ansikten i den nya världen! Något annat som ger mig stor glädje är att min storebror, som låter oss bo på hans egendom, också har tagit emot Bibelns budskap och blivit döpt. Vi tillhör alla samma församling.

Trots mina begränsningar vill jag göra allt jag kan i tjänsten för Gud, eftersom han har välsignat mig så enormt. (Malaki 3:10) Jag ber varje dag om att hans rike ska komma och ta bort allt lidande på jorden. Nu när jag har lärt känna Jehova kan jag av hela mitt hjärta säga: ”Jehovas välsignelse – det är den som gör rik, och han lägger ingen smärta därtill.” (Ordspråksboken 10:22)

[Bilder på sidan 13]

Jag håller tal i församlingen. Tillsammans med min familj och min bror.