Ett brev från Irland

Den bästa semestern jag haft!

”DU BEHÖVER komma i väg någonstans och tänka på något annat än slutproven”, sa mina föräldrar. ”Vi åker och hälsar på dina kusiner på Irland. Där kan vi försöka nå människor som sällan får höra något om Guds rike.”

Nej, det kände jag inte för. Förutom att jag hade så många prov framför mig var jag nervös för själva resan. Jag hade aldrig varit någonstans utanför England, och aldrig flugit. Hur skulle det kännas för mig, en 17-årig tjej som gillar att ha fullt upp, att åka till en by på sydvästra hörnet av Irland? Jag var ju van vid det snabba tempot i en förort till London.

Jag hade inte behövt oroa mig. I samma ögonblick planet landade var jag såld på Irland. Men eftersom det var så tidigt på morgonen, somnade jag så fort jag satte mig i bilen. Men lite då och då vaknade jag till och såg ett vilt och vackert landskap bölja i väg bakom stenmurarna som löpte längs de smala vägarna.

På kvällen kom vi fram till Skibbereen. Där hälsade vi på en familj som hade flyttat till Irland för att hjälpa till med att förkunna. Vi hade en mysig, andligt uppbyggande kväll tillsammans och gjorde bibliska charader. Alla fick ta var sin lapp ur en påse, och där stod namnet på en biblisk person. Sedan fick vi mima och göra gester för att beskriva en händelse som hörde ihop med den personen, och andra fick gissa vem det var.

Nästa dag åkte jag och mina föräldrar, min lillebror, våra kusiner och en annan familj med färjan till en liten ö som heter Heir Island. Där bor knappt 30 personer. Jesus sa att de goda nyheterna måste predikas på hela den bebodda jorden. Så vi var ute från morgon till kväll och visade olika tankar i Bibeln för de här vänliga och gästfria människorna. Samtidigt kunde vi njuta av den vackra och vilda naturen.

Solen sken från en klarblå himmel. Luften var full av en härlig söt doft som påminde om kokos. Den kom från stora busksnår med ärttörne som var helt översållade av knallgula blommor. I mitten av ön täcktes den sanka marken av vårblommor. Sandstränderna ledde upp till branta klippor där storskarvar och havssulor tog hand om sina nykläckta ungar. Ute i havet, så långt ögat kunde nå, låg massor av små öar där det nästan inte bor någon. Den här platsen har ett bra namn, Roaringwater Bay, ”Rytande havsviken”. Gissa om vi njöt av allt det fantastiska som Jehova har skapat!

 Det var roligt att få nya kompisar som också är Jehovas vittnen och hör till församlingen i Skibbereen. När vi var där fick jag testa nya saker som jag aldrig hade gjort förut. Det bästa var att paddla kajak. Det finns inget bättre än att se Irlands kust från en kajak! Vi hade tänkt få lite fisk till lunch, men sälarna som dök upp fångade fisken före oss. Vi hittade på egna lekar på stranden, och jag fick faktiskt pröva irländsk dans.

Vi tog reda på lite om Skibbereen också. När potatisskörden slog fel på 1840-talet var den här staden och området runt omkring bland de värst drabbade. Flera tusen svalt ihjäl. Omkring 9 000 begravdes i en stor massgrav. Det var hemskt att så många dog, men det kändes lite bättre när vi tänkte på att det inte kommer att finnas någon svält när Guds rike styr. Och snart kommer massor av människor som dog så tragiskt få livet tillbaka på en paradisisk jord.

Vi följde med Jehovas vittnen på orten till människor som sällan får besök på den här församlingens stora distrikt. Vi åkte på en smal väg nerför en brant backe. Där låg några hus som klamrade sig fast på kanten av en klippa med utsikt över Irländska sjön. De vi träffade här var också väldigt vänliga och gästfria. Vi sa ungefär likadant som vi hade gjort på Heir Island och berättade att vi var på semester och att vi samtidigt passade på att berätta lite om allt fantastiskt som står i Bibeln.

Mamma pratade med en kvinna som gärna tog emot Vakttornet och Vakna! Vi träffade henne igen några dagar senare, och då sa hon att hon tyckte om dem.

”Ni kan väl komma tillbaka med fler tidskrifter och fortsätta vårt samtal”, sa hon. Vi berättade att vi snart skulle åka hem, men att vi skulle be någon annan besöka henne.

”Jaha”, sa hon, ”men kom och hälsa på mig när ni kommer tillbaka. Vi irländare glömmer aldrig ett ansikte!”

Sista dagen på semestern var vi på stranden med bröder och systrar från församlingen. Vi samlade stenar och drivved och gjorde upp en eld, och sedan kokade vi musslor som vi hade plockat bland klipporna i det kristallklara havet. Jag är en stadstjej, men jag bara älskade det!

Så hur var min vecka på Irland? Det var den bästa semestern jag haft! Vi hade jätteroligt! Men det var särskilt skönt att veta att jag hade gjort något som Jehova tycker om och som ger ära åt honom. Jag älskar att vara ett vittne för Jehova Gud, och när man har bra vänner och en familj som tänker likadant känns det ännu bättre. När jag kom hem tackade jag Jehova för att han har gett mig så många omtänksamma och andliga vänner, och för alla härliga minnen som jag ska bära med mig hela livet.

[Bildkälla på sidan 25]

An Post, Ireland.