I FEBRUARI hade 122 pionjärer kommit till South Lansing i staten New York för att gå igenom Gileadskolans 17:e klass. Bland de blivande missionärerna var Lowell Turner, William (Bill) Kasten, Richard Kelsey och Ramon Templeton. Lowell och Bill, båda från Michigan, Richard från Iowa och Ramon från Kalifornien blev snart goda vänner.

Omkring fem månader senare var alla mycket förväntansfulla när det pålystes att broder Nathan Knorr från huvudkontoret skulle komma och tala till eleverna. De fyra bröderna hade sagt att de gärna ville tjäna tillsammans i samma land – om det var möjligt. Skulle de nu få veta mer om sina missionärsdistrikt? Ja, verkligen!

Förväntningarna steg när broder Knorr, som talade till hela klassen, meddelade vilka länder eleverna skulle sändas till. De första som kallades upp på podiet var de här fyra nervösa, men lättade, unga männen som äntligen visste att de skulle få vara tillsammans! Men var? Deras förvånade klasskamrater applåderade länge och entusiastiskt, när de fick höra att de fyra bröderna skulle sändas till Tyskland.

Jehovas vittnen över hela världen hade förundrats över hur trogna vittnena i Tyskland hade varit från 1933 och framåt under Hitlerregimen. Många elever kom ihåg hur de hade gjort i ordning paket med kläder och andra förnödenheter som skickats till deras bröder och systrar i Europa efter andra världskriget. Guds folk i Tyskland hade visat enastående tro, beslutsamhet och mod. De hade verkligen förtröstat på Jehova. ”Nu kommer vi att få lära känna de här kära bröderna och systrarna personligen”, minns Lowell att han tänkte. Inte underligt att alla var så entusiastiska att de kände att de måste ringa till släkt och vänner redan samma kväll och berätta nyheten för dem!

Den 27 juli 1951 lade S/S Homeland ut från kajen vid East River i New York, och de fyra  vännerna hade börjat sin 11 dagar långa resa till Tyskland. Broder Albert Schroeder, en av lärarna vid Gilead och senare medlem av den styrande kretsen, hade lärt dem några meningar på tyska. Med flera tyska passagerare ombord skulle de nu kanske kunna lära sig lite mer tyska. Men passagerarna talade tydligen olika tyska dialekter. Så förvirrande!

Tisdagsmorgonen den 7 augusti och efter att i flera omgångar ha varit sjösjuka steg bröderna till slut i land på tysk mark i Hamburg. Överallt såg de spår av kriget som slutat bara sex år tidigare, och det de såg gjorde dem mycket sorgsna. De steg på nattåget till Wiesbaden, där avdelningskontoret låg på den tiden.

Tidigt på onsdagsmorgonen träffade de äntligen ett vittne i Tyskland. Han hade dessutom ett mycket typiskt tyskt namn – Hans! Han körde dem från stationen till Betel, där han överlämnade dem åt en ganska resolut äldre syster som inte kunde ett ord engelska. Men hon trodde tydligen att språkbarriärer kunde överbryggas genom att man talade högre. Men trots att hon hela tiden höjde rösten blev både hon och de fyra bröderna allt mer frustrerade. Till slut kom broder Erich Frost, landstjänaren, och hälsade dem hjärtligt välkomna på engelska. Det började ljusna.

I slutet av augusti var de fyra bröderna med på sin första tyska sammankomst, ”Den rena tillbedjan”, i Frankfurt am Main. Som mest var 47 432 närvarande, och 2 373 blev döpta. Det här förnyade brödernas iver att komma ut i missionärstjänsten. Men några dagar senare talade broder Knorr om att de skulle stanna på Betel och arbeta där.

Eftersom Ramon absolut ville bli missionär, hade han tidigare tackat nej till möjligheten att börja på Betel i USA. Varken Richard eller Bill hade haft en tanke på att arbeta vid Betel. Men den glädje de fick i sin tjänst övertygade dem om  att Jehova alltid vet bäst. Det är mycket förståndigare att följa Jehovas vägledning än sina egna önskningar. Den som har lärt sig det kommer att tjäna Jehova med glädje var som helst och i vilken uppgift han än får.

Många i den tyska Betelfamiljen var glada att ha amerikaner hos sig så att de kunde öva sig att tala engelska. Men en dag grusades deras förhoppningar plötsligt. Broder Frost började – på det entusiastiska sätt som var så typiskt för honom – tala på tyska om något som av allt att döma var mycket allvarligt. De flesta i familjen satt tysta och stirrade ner på tallriken. Nykomlingarna började så sakta förstå att det han sa hade med dem att göra, även om de inte förstod vad som sades. Så när broder Frost högt och tydligt sa: ”VERBOTEN!” (”Förbjudet!”) och upprepade det med ännu högre röst för att ge eftertryck, kände de sig riktigt illa till mods. Vad hade de gjort som väckt så starka känslor?

Måltiden avslutades, och alla skyndade sig till sina rum. Senare förklarade en broder: ”Om ni ska kunna hjälpa oss måste ni kunna tala tyska. Att tala engelska med er innan ni har lärt er tyska är därför VERBOTEN. Det var det broder Frost sa.”

Betelfamiljen rättade sig genast efter anvisningen. Det här hjälpte inte bara nykomlingarna att lära sig tyska, utan det lärde dem också att ett råd som ges av en kärleksfull broder ofta är till vårt bästa, även om det kan kännas svårt i början att tillämpa det. Broder Frosts råd visade att han var intresserad av det som var bra för Jehovas organisation och att han hade omtanke om sina bröder. * Inte undra på att de fyra lärde sig älska honom!

Av våra kristna vänner kan vi lära oss många värdefulla saker som hjälper oss att komma ännu närmare Jehova. Av trogna tyska bröder och systrar – för många för att nämnas vid namn – lärde sig de fyra mycket. De lärde sig också mycket av varandra. Richard förklarar: ”Lowell kunde lite tyska och klarade sig bra med det, men vi andra fick kämpa. Eftersom han också  var äldst, blev han automatiskt den vi vände oss till när det gällde språket, och det var också han som tog ledningen.” Ramon påminner sig: ”Jag blev verkligen glad och överraskad när en schweizisk broder erbjöd oss att få använda hans alphydda i Schweiz när vi skulle ha vår första semester efter ett år i Tyskland! Två veckor för oss själva utan att behöva kämpa med tyskan! Men jag hade inte räknat med Lowell. Han insisterade på att vi skulle läsa och resonera om dagens text varje morgon – på tyska! Till min stora förargelse gav han inte vika. Men vi lärde oss något viktigt. Följ deras ledning som vill ditt bästa, även om du ibland tycker annorlunda. Den lärdomen har vi haft nytta av under årens lopp, och den har gjort det lättare för oss att anpassa oss efter teokratiska anvisningar.”

De fyra vännerna lärde sig också att sätta värde på varandras starka sidor, som det sägs i Filipperna 2:3: ”[Sätt] med ödmjukt sinne ... andra högre än er själva.” De andra visade därför respekt för Bill genom att ofta be honom ta hand om uppgifter som de var överens om att han kunde sköta bättre än de. Lowell säger: ”När känsliga eller obehagliga situationer behövde redas ut vände vi oss till Bill. Vi insåg att han hade förmågan att ta itu med sådana situationer på ett sätt som vi andra varken hade modet eller förmågan till.”

En efter en bestämde sig de fyra för att gifta sig. Deras vänskap grundade sig på deras kärlek till Jehova och heltidstjänsten, så de var helt inställda på att hitta en äktenskapspartner som ville sätta Jehova främst i livet. Heltidstjänsten hade lärt dem att det är mer givande att ge än att få och att personliga önskningar med all rätt bör komma i andra hand, efter Guds rikes intressen. De gifte sig därför med systrar som på eget initiativ hade börjat i heltidstjänsten. Resultatet blev fyra starka och lyckliga äktenskap.

För att en vänskap eller ett äktenskap ska bestå måste Jehova vara med i förhållandet. (Pred. 4:12) Även om Bill och Ramon längre fram förlorade sina hustrur i döden, hade de båda upplevt glädjen att ha en trogen hustru som ger stöd och uppmuntran. Lowell och Richard fortsatte att ha det här stödet, och Bill, som gifte om sig, gjorde ett förståndigt val som innebar att han kunde vara kvar i heltidstjänsten.

Senare fick de nya uppgifter som förde dem till olika platser – huvudsakligen i Tyskland, Österrike, Luxemburg, Kanada och USA. De kunde därför inte vara tillsammans så mycket som de skulle ha önskat. Men även om avståndet skilde dem åt, höll de alltid kontakten. De delade varandras glädjeämnen och sorger. (Rom. 12:15) Sådan vänskap är dyrbar, och vi bör  aldrig ta den för given. Den är en gåva från Jehova. (Ords. 17:17) Sanna vänner är verkligen sällsynta i dagens värld. Men som Jehovas vittnen kan vi få många sådana vänner. Vi har vänner över hela världen, och framför allt är Jehova Gud och Jesus Kristus våra vänner.

De fyra vännerna har haft sina problem i livet, precis som alla andra – smärtan att förlora sin äktenskapspartner, kampen mot allvarlig sjukdom, omsorgen om åldrande föräldrar, svårigheterna att uppfostra barn och ändå fortsätta i heltidstjänsten, farhågor i samband med nya teokratiska uppgifter och numera ålderdomens växande problem. Men de vet också av erfarenhet att vänner – fjärran och nära – hjälper oss att med framgång ta itu med svårigheterna.

Så fantastiskt att Lowell, Ramon, Bill och Richard överlämnade sig åt Jehova när de var 18, 12, 11, respektive 10 år och att de började i heltidstjänsten när de var mellan 17 och 21 år. De gjorde det som Predikaren 12:1 uppmuntrar till: ”Kom ihåg din store Skapare i din ungdoms dagar.”

Om du är en ung kristen man, ta då om möjligt emot Jehovas inbjudan att börja i heltidstjänsten. Tack vare hans oförtjänta omtanke kan du då få uppleva glädjen att – som de här fyra vännerna – få ta del i krets- eller områdestjänsten, resa som zontillsyningsman, arbeta vid Betel, bland annat som kommittémedlem, undervisa i Skolan i Rikets tjänst och pionjärskolan och hålla tal vid sammankomster, både stora och små. De här fyra bröderna gladde sig verkligen över att deras verksamhet var till nytta för tiotusentals vänner. Allt det här blev möjligt tack vare att de som unga tog emot Jehovas kärleksfulla inbjudan att tjäna honom av hela sin själ. (Kol. 3:23)

I dag tjänar Lowell, Richard och Ramon ännu en gång tillsammans vid avdelningskontoret, nu i Selters, i Tyskland. Sorgligt nog dog Bill 2010 när han var pionjär med särskilt uppdrag i USA. Döden gjorde slut på nära 60 års mycket speciell vänskap! Men vår Gud, Jehova, glömmer aldrig sina vänner. Vi kan vara övertygade om att all vänskap mellan kristna som tillfälligt avbryts genom döden kommer att återställas.

Strax före sin död skrev Bill: ”Jag har inte ett enda tråkigt minne från alla de 60 år vi varit vänner. Vår vänskap har alltid betytt väldigt mycket för mig.” Hans tre vänner, som tänkte på att deras vänskap skulle fortsätta i den nya världen, tillade snabbt: ”Och vår vänskap har bara börjat.”