Tänk på i vilket sammanhang Jesus uttalade sig om att vara ogift. När fariséerna kom till Jesus och ville tala med honom om skilsmässa framhöll han klart och tydligt vad som var Jehovas norm för äktenskap. Lagen tillät att en man skrev ut ett skilsmässointyg åt sin hustru om han hade funnit ”något anstötligt” hos henne, men från början hade det inte varit så. (5 Mos. 24:1, 2) Sedan slog Jesus fast: ”Vemhelst som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.” (Matt. 19:3–9)

När lärjungarna hörde det här sa de: ”Om mannens ställning i förhållande till hustrun är sådan, då är det inte tillrådligt att gifta sig.” Då sa Jesus: ”Inte alla ger rum åt det ordet, utan bara de som har gåvan. För det finns eunucker som har fötts sådana ur moderlivet, och det finns eunucker som av människor har gjorts till eunucker, och det finns eunucker som själva har gjort sig till eunucker för himlarnas kungarikes skull. Den som kan ge rum åt det, han må ge rum åt det.” (Matt. 19:10–12)

Eunucker i bokstavlig bemärkelse kunde vara män som var sterila på grund av någon defekt från födseln eller som hade blivit sterila på grund av en olycka eller kastrering. Men så fanns det också de som frivilligt levde som om de var eunucker. De skulle ha kunnat gifta sig och få barn men visade självbehärskning och förblev ogifta ”för himlarnas kungarikes skull”. Precis som Jesus valde de att vara ogifta för att kunna koncentrera sig på Guds kungarikes intressen. De var inte födda med gåvan att vara ogifta och hade inte heller fått en sådan gåva. De hade helt enkelt gett rum åt det, dvs. avsiktligt valt att leva så.

Aposteln Paulus byggde på det Jesus sa och förklarade att alla kristna – ogifta eller gifta – kan tjäna Gud på ett bra sätt, men att den som är ogift och är ”fast i sitt hjärta” när det gäller sin ställning ”gör bättre”. Hur då? De som är gifta måste använda tid och krafter för att glädja och visa omsorg om sin partner. Ogifta kristna däremot har inte den förpliktelsen och kan därför inrikta sig på sin ”tjänst för Herren”. De betraktar sin ställning som ogifta som en ”gåva” från Gud. (1 Kor. 7:7, 32–38)

Bibeln visar alltså att en kristen inte får gåvan att vara ogift på något mirakulöst sätt. I stället utvecklar han gåvan genom att förbli ogift så att han utan att låta sig distraheras kan engagera sig i sanningen. Av det skälet har många i vår tid bestämt sig för att förbli ogifta, och andra bör stödja dem i deras beslut.