”VAD ska allt det här användas till?” undrade George Naish och pekade på en trave 18 meter långa timmerstockar vid vapenförrådet i Saskatoon i Kanada. Han fick veta att timret hade använts till att bygga signaltorn under första världskriget. George berättade längre fram: ”Det slog mig att vi kunde använda timret för att bygga radiotorn, och på det viset kläcktes idén till en teokratisk radiostation.” Bara ett år senare, 1924, började man sända från radiostationen som fick namnet CHUC. Det var en av de första radiostationerna som sände program med religiöst innehåll i Kanada.

Kanada är nästan lika stort som Europa, så radiosändningar var ett utmärkt sätt att sprida budskapet. ”Tack vare radiosändningarna kunde sanningen nå många människor som inte kunde få ett personligt besök”, berättade Florence Johnson som arbetade på stationen i Saskatoon. ”Och eftersom radion var något nytt på den tiden lyssnade många på allt som sändes.” År 1926 hade bibelforskarna (som Jehovas vittnen kallades då) egna radiostationer i fyra städer i Kanada. *

Vad hade du fått höra om du hade rattat in någon av de här kanalerna? Det var inte ovanligt att vittnen från den lokala församlingen sjöng något tillsammans med musiker eller en liten orkester. Och bröder hade naturligtvis predikningar och ledde bibeldiskussioner. Amy Jones deltog i de här diskussionerna, och hon berättade: ”När jag presenterade mig själv ute i tjänsten på fältet hände det att den besökte sa: ’Javisst ja, dig har jag hört på radion!’”

Bibelforskare i Halifax använde ett programformat som var helt nytt på den tiden, en pratshow där lyssnarna fick ringa in och ställa bibliska frågor. ”Vi fick en enastående respons på  de här programmen”, skrev en broder. ”Stationen blev fullständigt nedringd.”

Precis som aposteln Paulus fick bibelforskarna uppleva blandade reaktioner på budskapet. (Apg. 17:1–5) En del lyssnare gillade det de hörde. När Hector Marshall hörde bibelforskarna nämna Studier i Skriften på radion beställde han sex band. ”Jag trodde jag skulle ha nytta av dem när jag undervisade i söndagsskolan”, skrev han längre fram. Men när han hade läst ut det första bandet bestämde han sig för att gå ur kyrkan. Han blev en nitisk förkunnare och tjänade Jehova troget ända fram till sin död 1998. Dagen efter att talet ”Riket som är världens hopp” hade sänts i radio sa överste J. A. MacDonald till en broder i östra Nova Scotia: ”På Cape Breton Island sändes i går det bästa budskap som människor i den här delen av världen haft möjlighet att lyssna på.”

Men prästerna blev arga. Några katoliker i Halifax hotade att spränga radiostationen som sände bibelforskarnas program. De religiösa ledarna påverkade regeringen, som 1928 plötsligt tillkännagav att den inte skulle förnya licenserna för bibelforskarnas radiostationer. Då svarade bröderna och systrarna med att dela ut ett protestblad (Who Owns the Air?) för att informera om den orättvisa behandlingen. Men trots det vägrade myndigheterna att förnya bibelforskarnas licenser.

Slog det ner modet på den lilla gruppen av tjänare åt Jehova? ”Först verkade det faktiskt vara en stor seger för fienden”, berättade Isabel Wainwright. ”Men jag visste att Jehova hade kunnat hindra det om det hade varit hans vilja. Så det kunde bara betyda att vi skulle anpassa oss till ett annat och mycket bättre sätt att sprida de goda nyheterna om Guds rike.” I stället för att bara satsa på radiosändningar för att vittna, började bibelforskarna i Kanada koncentrera sig på att besöka människor i deras hem. Men under en tid hade radion definitivt en stor roll i att sprida det bästa budskapet någonsin. – Ur vårt arkiv i Kanada.